Radarsystem med aktiv elektriskt styrd gruppantenn (AESA) har många fördelar som motiverar de för närvarande högre kostnaderna jämfört med passiv elektriskt styrd gruppantenn (PESA) och mekaniskt styrda antenner. För långräckviddig spaning behövs ofta stora tunga antenner som blir svåra att rikta mekaniskt med tillräcklig precision och snabbhet för att få flexibilitet i antennavsökningen. Med AESA och PESA kan man kombinera sökning och följning mot många, snabba och manövrerande mål som annars riskerade att tappas med mekaniskt styrda antenner med fast uppdateringstakt eller med långsam antennstyrning. Med AESA och PESA finns också möjligheten att växla mellan breda och smala antennlober beroende på krav på höjdtäckning vid sökning eller monopulsinmätning vid följning.
En nackdel med AESA och PESA är att flera plana antennytor kan behövas för att täcka större vinkelsektorer. En lösning är att kombinera AESA och PESA med mekanisk styrning för att öka vinkeltäckningen. En annan lösning är att använda krökta antennytor som kan täcka större vinkelsektorer.
AESA bygger på ett stort antal sändar/mottagarmoduler (S/M-moduler) vilket ger en redundans mot hårdvarufel men ökar kostnaden. Den distribuerade arkitekturen ger också
låga drivspänningar för förstärkarna i S/M-modulerna, vilket i sin tur leder till robusthet. Högre verkningsgrad i analoga radiofrekvens-komponenter (RF) förväntas att minska energiförbrukningen, vilket är speciellt viktigt för flygburna radarsystem. AESA ger också nya möjligheter med digitaliserade sändare och mottagare, vilka ger bättre formade antennlober och mindre felsignaler från olinjäriteter från RF-komponenter.
AESA-radar blir en mer dominerande tekniklösning för långräckviddig radar beroende på att kostnaden för S/M-moduler och digitala kretsar minskar. Produktionstekniken för dessa
komponenter förbättras och drar fördel av motsvarande teknikutveckling inom civil elektronikindustri.
Stirrande radarsystem bygger på att AESA eller PESA antenner kan riktas mekaniskt under längre tid mot valda täckningsområden för att koncentrera radarresurserna mot specifika områden som är taktiskt intressanta. Detta gör att man minskar täckningen
temporärt mot icke intressanta områden eller att täckningen där får sämre prestanda.
Stirrande radarsystem kan också vara fast riktade i en viss spaningssektor men detta ger mindre flexibilitet och större risk för bekämpning.
