Armfelt var son till Gustaf Mauritz Armfelt och hans hustru Hedvig De la Gardie. Armfelt föddes i Riga medan hans mor var på väg för att ansluta sig till hans far, som hade flytt till Ryssland. Han blev omedelbart inskriven som fänrik i det ryska livgardets kyrassierregemente på order av kejsarinnan Katarina den Stora.
Han växte upp i Ryssland, eftersom fadern inte ville bo kvar i Sverige sedan Karl XIV Johan blivit kung. Han bodde 1800–1805 i Stockholm under vintrarna och på Nynäs gård under sommaren. Alexander Armfelt tillbringade sin barndom och tidiga ungdom utanför Finland, huvudsakligen i Stockholm och Reval. Fadern hade försökt dämpa hans västliga inriktning genom att påminna sonen om att denne nu var finländare och ingenting annat. Enligt faderns mening var det viktigast att hålla i minnet att Ryssland i framtiden skulle spela en huvudroll i världen och att Sverige alltid skulle tvingas spela en biroll.
Alexander Armfelt gick i många avseenden i sin berömde fars, Gustaf Mauritz Armfelts fotspår. Det sätt på vilket denne Gustav III:s gunstling, ”Nordens Alkibiades”, vunnit kejsar Alexander I:s ynnest i den nya politiska situationen vittnade i hög grad om faderns statsmannakonst. Genom sonen Alexander Armfelts förtrogenhet med gunstlingskapets medel och metoder kom de gustavianska traditionerna att få en fortsättning i Finland.
Gustaf Mauritz Armfelt, som förstod sin son väl, var på en gång både stolt och bekymrad över den begåvade och orolige Alexander. Han ville inte att sonen skulle bli byråkrat. Armfelt blev student vid Uppsala universitet 1808 samt studerade sedan vid Edinburghs universitet 1810 och vid Kungliga Akademien i Åbo 1813.
Efter faderns död beslöt Alexander Armfelt 1814 att ägna sig åt den militära banan och gav för en tid upp den civila tjänstemannakarriär som han med sin rättsexamen riktat in sig på. Alexander Armfelts första steg på den militära banan gynnades av hans härstamning och av Gustaf Mauritz Armfelts anseende, liksom av de tjänster fadern gjort kejsaren och av vänskapen med generalguvernör Fabian Steinheil.
Han ingick 1814 i den ryska generalstaben. Han bevistade 1815 fälttåget mot Napoleon I. Armfelt fortsatte sedan sin militära tjänstgöring vid ryska och finska regementen. År 1820 tjänstgjorde han som kaptenlöjtnant i 1:sta finska infanteriregementet under befäl av sin bror Gustaf Magnus och tog avsked 1827 som kapten.
Samma år blev Armfelt tillförordnad direktör för Finlands bank, 1832 biträde åt och 1842 själv ministerstatssekreterare för storfurstendömet Finland, vilken befattning han bibehöll till sin död. Statssekreterare Robert Henrik Rehbinder och många andra finnar ansåg honom inledningsvis vara en irriterande intrigmakare och uppstickare, inledningsvis svenskvänlig och sedan ryskvänlig.
Armfelt bidrog till att trygga Finlands samhällsskick genom sin medverkan vid sammankallandet av lantdagen 1863 och utfärdandet av lantdagsordningen 1869. På denna ytterst viktiga post, följde Armfelt en försiktig linje vid sin framställning av förhållandena i Finland för de ryska makthavarna. Han vann genom det förtroende han innehade hos både Nikolaj I och Alexander II stort inflytande.
Armfelt fick en mäktig beskyddare även i Aleksandr Sergejevitj Mensjikov, som hörde till en av de förnämsta ätterna i Ryssland. Han var sonsonsson till Peter den stores gunstling med samma namn, dessutom en gammal vän till Armfelts far och till och med en blodsförvant. Gustaf Mauritz Armfelt hade varit Mensjikovs mors, Jekaterina Golitsynas, älskare.
Som ministerstatssekreterare tvingades Armfelt kämpa om makten med tre olika generalguvernörer. Den förste av dem var Friedrich Wilhelm Rembert von Berg. Ministerstatssekreterarens adjoint Emil Stjernvall-Walleen beskrev relationen mellan Armfelt och Berg som ”en strid på liv och död”. Vid ingången av år 1861 verkar Armfelt ha haft övertaget, då förståelsen mellan kejsaren och statssekretariatet var så stor att generalguvernören ofta fick ge vika.
Om Bergs efterträdare Platon Rokassowskij framhöll Armfelt i brev till kejsaren att den nye generalguvernören inte var sina uppgifter vuxen. Rokassowskij påstod för sin del, att Armfelt och Stjernvall-Walleen förde honom bakom ljuset. Enligt Stjernvall-Walleen gjorde sig Rokassowskij illusioner om sin egen ställning. Han utmålades som naiv och godtrogen med ett politiskt omdöme som byggde på vad han tillfälligtvis såg eller hörde.
I och med generalguvernörsskiftet tog senatsreformen en ny vändning. Ett kraftigt motstånd från Nikolaj Adlerberg fick ministerstatssekreteraren att ge upp försöken att begränsa generalguvernörens makt genom att klavbinda denne vid senaten. Senaten kunde knappast påverka situationen alls och förändringarna till senatens fördel blev ringa. Beredningen av reformen visade att senaten trots omfattande släktförbindelser och andra nätverk förblev maktlös då verkligt stora frågor skulle avgöras. Senaten spelade närmast rollen av ett kollegialt ämbetsverk.
På Armfelts och hans medhjälpares Emil Stjernvall-Walleens inrådan beslöt Alexander II vidta många betydelsefulla regeringsåtgärder, såsom myntreformen och återupplivandet av lantdagsinstitutionen.
År 1835 köpte Armfelt Ratula gård i Artjärvi som sommarresidens av sin systerson, greve Axel Mauritz Piper, för 35000 silverrubel. Från 1843 ägdes herrgården officiellt av Armfelts barn. Armfelt arbetade på Ratula under somrarna och tog emot dignitärer där, inklusive generalguvernörer. För sina förtjänster upphöjdes Armfelt i nästan alla ranger och tilldelades de högsta ordnarna. Hans långa tjänst i den högsta maktens närhet belönades även med en lång rad andra utmärkelser. Som en sista hedersbetygelse kom kejsar Alexander II till hans dödsbädd 1876 i Sankt Petersburg.
Grevinnan Sigrid Axelina Fredrika Oxenstierna-Armfelt, född Oxenstierna af Eka och Lindö (1801–1841), av Johan Erik Lindh 1830-talet.
Familj
Armfelts första hustru från 1820 var den svenska friherrinnan Sigrid Axelina Fredrika Oxenstierna af Eka och Lindö (1801–1841), dotter till Sveriges minister i Danmark, friherre Carl Gustaf Oxenstierna (1753–1815) och hans maka, engelskan Mariana Tomkins (1778–1833). Armfelts andra hustru från 1843 var ryskan Alexandra (Aline) Nikolaevna Demidova (1818–1841), dotter till generalmajor Nikolai Petrovitjs Demidov och hans hustru Vera Jegorovna Demidova Panin.
Armfelt hade sju barn från sitt första äktenskap och tre från sitt andra. Den enda sonen som överlevde till vuxen ålder var hovstallmästaren och riksdagsmannen, greve Mauritz Wladimir Armfelt (1827–1888). Döttrarna som överlevde till vuxen ålder var Hedvig Agnes Armfelt Šelašnikov (1821–1848), Mariana Gustava Armfelt (1823–1921), Sigrid Augusta Armfelt Rotkirch (1826–1911) och grevinnan Ebba Eugenie Armfelt von Etter (1831–1822). Alexander (1844–1844), Nikolai (1845–1847) och Maria (1850–1852) dog unga.
