Lord Alfred Bruce Douglas, född 22 oktober1870 i Powick i Worcestershire, död 20 mars1945 i Lancing i West Sussex, även känd som Bosie Douglas, var en engelsk poet och journalist samt älskare till Oscar Wilde. Vid University of Oxford var han redaktör för tidskriftenThe Spirit Lamp, som hade en homoerotisk underton. I Oxford träffade han Wilde, med vilken han inledde en nära men stormig relation. Douglas far, John Douglas, 9:e markis av Queensberry, avskydde relationen och satte igång med att förödmjuka Wilde genom att offentligt anklaga honom för homosexualitet. Wilde stämde honom för förtal, men Queensberry presenterade vittnen som bekräftade sanningen i hans påstående, och Wilde fängslades senare. När han släpptes bodde han kort hos Douglas, men de hade separerat när Wilde dog 1900. Douglas gifte sig med poeten Olive Custance 1902 och fick en son, Raymond.
När han konverterade till katolicismen 1911 tog han avstånd från homosexualitet och uttryckte öppet antisemitiska åsikter i den katolsk tidskriften Plain English. Han fängslades för att ha förtalat Winston Churchill på grund av anklagelser om misskötsel under första världskriget. Douglas skrev flera diktsamlingar, några i en homoerotisk genre. Uttrycket "The love that dare not speak its name" ("Kärleken som inte vågar säga sitt namn") förekommer i en (Two Loves), även om det ofta felaktigt tillskrivs Wilde.
Hans smeknamn kom från moderns vana att kalla honom "Boysie", en West Country-diminutivform som betyder "liten pojke", vilket så småningom förkortades till "Bosie." Det var ett smeknamn som fastnade resten av hans liv. Hans mor stämde framgångsrikt fadern för skilsmässa 1887 med hänvisning till makens otrohet. Markisen gifte sig senare med Ethel Weeden 1893, men äktenskapet annullerades året därpå.
Douglas utbildades vid Wixenford School, Winchester College (1884–88) och Magdalen College i Oxford (1889–93), som han lämnade utan att ta examen. Vid Oxford redigerade han tidskriften The Spirit Lamp (1892–93), en aktivitet som intensifierade den ständiga konflikten mellan honom och hans far. Deras relation hade alltid varit ansträngd, och under fejden mellan Queensberry och Wilde stod Douglas på Wildes sida och uppmuntrade till och med Wilde att åtala fadern för förtal. År 1893 hade Douglas ett kort förhållande med George Cecil Ives.
År 1858 hade hans farfar Archibald Douglas, 8:e markis av Queensberry dött i vad som rapporterades vara en skjutolycka, men det ansågs allmänt ha varit självmord. År 1862 konverterade hans farmor, Lady Queensberry, till katolicismen och tog sina barn för att bosätta sig i Paris. En av hans farbröder, Lord James Douglas, var djupt fäst vid sin tvillingsyster "Florrie" (Lady Florence Douglas) och blev förkrossad när hon gifte sig med baronet Sir Alexander Beaumont Churchill Dixie. År 1885 försökte Lord James kidnappa en ung flicka, och efter det blev han alltmer manisk. År 1888 ingick han ett olyckligt äktenskap. Efter skilsmässan från Florrie drack James ner sig i en djup depression, och begick 1891 självmord genom att skära halsen av sig. En annan av hans farbröder, Lord Francis Douglas (1847–1865), hade omkommit i en klättringsolycka på Matterhorn. Hans farbror Lord Archibald Edward Douglas (1850–1938) blev präst. Alfred Douglas faster, Lord James tvillingsyster Lady Florence Douglas (1855–1905), var författare, krigskorrespondent för The Morning Post under det första boerkriget och feminist. År 1890 publicerade hon romanen Gloriana, eller revolutionen 1900, där kvinnlig rösträtt uppnås efter att en kvinna som utger sig för att vara en man vid namn Hector D'Estrange väljs in i brittiska underhuset. Karaktären D'Estrange är tydligt baserad på Oscar Wilde.
År 1891 tog poeten Lionel Johnson med Douglas till Oscar Wildes hem på Tite Street i Chelsea för eftermiddagste. Wilde blev intresserad av Douglas men det dröjde sex månader innan de blev intima och deras affär började. År 1894 publicerades Robert Hichens roman The Green Carnation, en nyckelroman som satiriskt skildrar Douglas beroende relation till Wilde.
Douglas har beskrivits som bortskämd, vårdslös, oförskämd och extravagant. Han spenderade pengar på pojkar och spel och förväntade sig att Wilde skulle bidra till att finansiera hans smak. De grälade ofta och gjorde slut, men blev försonades alltid.
Douglas hade berömt Wildes pjäs Salome i Oxford-tidskriften The Spirit Lamp, där han var redaktör. Wilde hade ursprungligen skrivit Salomé på franska, och 1893 bad han Douglas att översätta den till engelska. Douglas franska var mycket dålig och hans översättning kritiserades hårt; till exempel i en passage som lyder "On ne doit regarder que dans les miroirs" ("Man ska bara titta i speglar") återgav han "Man får inte titta i speglar". Douglas blev upprörd över Wildes kritik och hävdade att felen faktiskt fanns i Wildes ursprungliga pjäs. Det ledde till ett uppehåll i relationen och ett gräl mellan de två, med arga meddelanden och till och med inblandning av förläggaren John Lane och illustratören Aubrey Beardsley när de själva protesterade mot den dåliga standarden på Douglas arbete. Beardsley klagade till Robbie Ross: "Under en vecka var antalet telegraf- och budpojkar som kom till dörren helt enkelt skandalöst". Wilde gjorde om mycket av översättningen själv, men föreslog i en försoningsgest att Douglas skulle dedikeras som översättare istället för att krediteras, tillsammans med honom, på titelsidan. Douglas accepterade detta och liknade skillnaden mellan att dela titelblad och att ha en dedikation till "skillnaden mellan en hyllning av beundran från en konstnär och ett kvitto från en handelsman".
År 1894 kom Douglas och besökte Oscar Wilde i Worthing, till den senares hustru Constances bestörtning.
Vid ett annat tillfälle, när han bodde hos Wilde i Brighton, blev Douglas sjuk i influensa och vårdades av Wilde, men han lyckades inte återgälda gesten när Wilde själv blev sjuk efter att ha drabbats av influensa som följd. Istället flyttade Douglas till det lyxiga Grand Hotel och på Wildes 40-årsdag skickade han ett brev där han informerade honom om att han hade debiterat Wilde för hotellräkningen. Douglas gav också sina gamla kläder till manliga prostituerade, men misslyckades med att ta fram brev som utväxlades mellan honom och Wilde ur fickorna, vilka sedan användes för utpressning.
Alfreds far, markisen av Queensberry, misstänkte att förbindelsen var mer än vänskap. Han skickade ett brev till sin son och attackerade honom för att ha lämnat Oxford utan examen och för att inte ha påbörjat en riktig karriär. Han hotade att "förskjuta [Alfred] och stoppa all pengaförsörjning." Alfred svarade med ett telegram där det stod: "Vilken rolig liten man du är."
I Queensberrys nästa brev hotade han sonen med en "omgång stryk" och anklagade honom för att vara "galen". Han hotade också att "skapa en offentlig skandal på ett sätt du inte kan drömma om" om han fortsatte sin relation med Wilde.
Queensberry var välkänd för sitt häftiga temperament och för att hota med att slå folk med hästpiska. Alfred skickade ett vykort till sin far där han skrev "Jag avskyr dig" och gjorde klart att han skulle ta Wildes sida i en kamp mellan honom och markisen, "med en laddad revolver".
Som svar skrev Queensberry till Alfred (som han kallade "Du eländiga varelse") att han hade skilt sig från Alfreds mor för att inte "riskera att föda fram fler varelser till världen som du" och att när Alfred var bebis, "grät jag de bittraste tårar över dig en man någonsin fällt, att jag hade fött en sådan varelse till världen, och ovetande begick ett sådant brott.... Du måste vara galen."
Douglas äldste bror Francis Viscount Drumlanrig dog i en misstänkt jaktolycka i oktober 1894, då rykten cirkulerade om att han haft en homosexuell relation med den blivande premiärministern Lord Rosebery, och att dödsorsaken var självmord. Markisen av Queensberry inledde därför en kampanj för att rädda sin andra son och började en offentlig förföljelse av Wilde. Wilde hade varit öppet flamboyant och hans handlingar gjorde allmänheten misstänksam redan före rättegången. Markisen och en livvakt konfronterade Wilde i Wildes hem; senare planerade Queensberry att kasta ruttna grönsaker på Wilde första kvällen av Mister Earnest, men förvarnad om detta lyckades Wilde neka honom tillträde till teatern.
Queensberry förolämpade sedan offentligt Wilde genom att lämna ett visitkort på dennes klubb där han hade skrivit: "Till Oscar Wilde som utger sig för att vara en somdomit [sic]". Formuleringen är omtvistad – handstilen är oklar – även om Hyde rapporterar det som detta. Enligt Wildes barnbarn Merlin Holland är det mer sannolikt att det är "Poserande somdomit", medan Queensberry själv hävdade att det var "Poserande som somdomit". Holland föreslår att formuleringen ("att posera [som] ...") hade varit lättare att försvara i domstol.
Rättegången 1895
Visitkortet, märkt Bevis A i rättegången (nere vänstra hörnet)
Med Douglas ivriga stöd, men mot råd från vänner som Robbie Ross, Frank Harris och George Bernard Shaw, lät Wilde arrestera Queensberry och åtalas för förtal, eftersom sodomi då var ett brott. Enligt dåtidens förtalslagar, eftersom hans författarskap till anklagelsen om sodomi inte var ifrågasatt, kunde Queensberry undvika fällande dom genom att visa i domstol inte bara att anklagelsen han framfört var sann utan också att det fanns ett allmänt intresse av att ha offentliggjort anklagelsen. Queensberrys advokat Edward Carson skildrade Wilde som en grym äldre man som utnyttjade naiva pojkar och med extravaganta gåvor och löften om en glamorös livsstil förförde dem till ett liv i homosexualitet. Flera mycket suggestiva erotiska brev som Wilde skrivit till Douglas presenterades som bevis; Wilde hävdade att de var konstverk. Wilde blev noggrant ifrågasatt om de homoerotiska teman i Dorian Grays porträtt och The Chameleon, en ennummerstidskrift utgiven av Douglas där Wilde hade bidragit med "Phrases and Philosophies for Use of the Young".
Queensberrys advokat meddelade i rätten att han hade lokaliserat flera manliga prostituerade som skulle vittna om att de haft sex med Wilde. Wildes advokater rådde honom att detta skulle göra en fällande dom för förtalsanklagelsen mycket osannolik. Han lade sedan ner förtalsanklagelsen, på sina advokaters inrådan, för att undvika ytterligare meningslös skandal. Utan en fällande dom innebar dåtidens förtalslagar att Wilde var ansvarig för Queensberrys betydande juridiska kostnader som, tillsammans med andra skulder, gjorde honom bankrutt. Baserat på bevisen som togs fram under fallet arresterades Wilde dagen därpå och åtalades för brottslig sodomi och "grov oanständighet", ett brott som endast kan begås av två män, vilket kan inkludera andra sexuella handlingar än sodomi.
Douglas dikt från september 1892 "Two Loves" (publicerad i Oxford-tidningen The Chameleon i december 1894) användes mot Wilde vid rättegången. Den avslutas med den berömda raden som hänvisar till manlig homosexualitet som Kärleken som inte vågar säga sitt namn, vilket ofta felaktigt tillskrivs Wilde. Wilde gav en vältalig men kontraproduktiv förklaring av denna kärleks natur i vittnesbåset. Rättegången slutade med en oenig jury.
När Wilde släpptes mot borgen under rättegångarna 1895 ställde Douglas kusin Sholto Johnstone Douglas upp med borgen på 500 pund. Åklagaren valde att ta upp åtalet igen. Wilde dömdes den 25 maj 1895 till två års straffarbete, först i Pentonville, sedan i Wandsworth och därefter i det berömda Reading Gaol. Douglas tvingades i exil i Europa.
Under sin tid i fängelse skrev Wilde ett långt och kritiskt brev till Douglas med titeln De Profundis, där han beskrev hur han kände för honom. Wilde fick inte skicka brevet, men det kan ha skickats till Douglas efter Wildes frigivning. Det gavs till Robbie Ross med instruktioner att göra en kopia och skicka originalet till Lord Alfred Douglas. Lord Alfred Douglas sade senare att han endast fick ett brev från Ross med några utvalda citat och inte visste att det fanns ett brev förrän det hänvisades till det i en biografi om Wilde som Ross hade medverkat i. Efter Wildes frigivning den 19 maj 1897 återförenades de i augusti i Rouen men stannade bara några månader tillsammans på grund av personliga meningsskiljaktigheter och olika påtryckningar.
Italien och Paris
Wilde och Douglas i Neapel 1897
Mötet i Rouen ogillades av båda männens vänner och familjer. Under senare delen av 1897 bodde Wilde och Douglas tillsammans i Italien, men de separerade på grund av ekonomiska påfrestningar och av andra personliga skäl. Wilde tillbringade resten av sitt liv främst i Paris. Douglas återvände till Storbritannien i slutet av 1898. Samboperioden i Neapel blev senare kontroversiell. Wilde hävdade att Douglas hade erbjudit ett hus, men hade inga medel eller idéer. När Douglas så småningom fick pengar från sin avlidne fars dödsbo vägrade han att bevilja Wilde ett permanent underhåll, även om han ibland gav honom några summor. Wilde var fortfarande bankrutt när han dog 1900. Douglas tjänstgjorde som närmast sörjande, men det rapporterades att det uppstod ett gräl vid graven mellan honom och Robbie Ross som utvecklades till en fejd och den senare rättstvisten mellan Wildes två tidigare älskare.
Äktenskap
Efter Wildes död blev Douglas nära vän med Olive Custance, en bisexuell arvtagerska och poet. De gifte sig den 4 mars 1902. Olive Custance var i en relation med författaren Natalie Barney när hon och Douglas först träffades. Barney och Douglas blev så småningom nära vänner och Barney utsågs till gudmor till deras son Raymond Wilfred Sholto Douglas, född den 17 november 1902.
Äktenskapet blev stormigt efter att Douglas blev katolik 1911. De separerade 1913, bodde tillsammans en tid på 1920-talet efter att även Custance konverterat, och bodde sedan isär efter att hon övergav sin katolicism. Deras enda barns hälsa belastade äktenskapet ytterligare, vilket i slutet av 1920-talet i princip var över, även om de aldrig skilde sig.
Smutskastning av Wilde
År 1911 konverterade Douglas till katolicismen, precis som Wilde hade gjort tidigare. Mer än ett decennium efter Wildes död, med publiceringen av undertryckta delar av Wildes De Profundis-brev 1912, vände sig Douglas mot sin tidigare vän, vars homosexualitet han började fördöma. Han var försvarsvittne i förtalsmålet som Maud Allan väckte mot Noel Pemberton Billing 1918. Billing hade anklagat Allan, som framförde Wildes pjäs Salome, för att vara del av en avsiktlig homosexuell konspiration för att underminera krigsinsatsen.
Douglas bidrog också till Bilings tidskrift Vigilante som en del av hans kampanj mot Robbie Ross. Han hade skrivit en dikt där han kallade Margot Asquith "bunden med lesbiska filéer", medan hennes make premiärminister Herbert gav Ross pengar. Under rättegången beskrev han Wilde som "den största ondska som har funnits i Europa under de senaste trehundrafemtio åren", och tillade att han djupt ångrade att ha träffat Wilde och hjälpt honom med den franska översättningen av Salome, som han kallade "ett mycket skadligt och avskyvärt verk".
Plain English
Olive Custance, Lady Alfred Douglas
År 1920 grundade Douglas en högerorienterad, katolsk och djupt antisemitisk veckotidning kallad Plain English, där han samarbetade med Harold Sherwood Spencer och inledningsvis Thomas William Hodgson Crosland. Tidningen hävdade att den efterträdde The Academy, där Douglas hade varit bidragande redaktör. Plain English kom ut till slutet av 1922. Douglas erkände senare att dess policy var "starkt antisemitisk".
Från augusti 1920 (nummer 8) började Plain English publicera en lång artikelserie kallad "Den judiska faran" av generalmajor greve Artur Tjerep-Spiridovitj, vars titel togs från förtiteln till George Shanks version av det bedrägliga verket Sions vises protokoll. Plain English annonserades från nummer 20 den antisemitiska föreningen The Britons andra upplaga av Shanks version av Protokollen. Douglas utmanade Jewish Guardian, utgiven av League of British Jews, att ställa honom inför domstol och föreslog att de avstod från att göra det eftersom de var "väl medvetna om den absoluta sanningen i de anklagelser vi har framfört." Tidskriften föreslog 1921, "Vi behöver en Ku Klux Klan i det här landet," men en marknadsföring av den tyska Ostara-tidningen togs generellt inte emot väl av läsarna.
Från den 25 december 1920 började tidningen publicera ökända artiklar som påstod att en "mäktig person inom amiralitetet" hade varnat tyskarna vid slaget vid Jylland att britterna hade knäckt deras kod, och att Winston Churchill hade förfalskat en rapport i utbyte mot en stor summa pengar från Ernest Cassel, som därigenom tjänade på det. I maj 1921 antydde Douglas att Lord Kitchener hade mördats av judar.
Douglas slutade vara redaktör 1921 efter nummer 67, efter en dispyt med Spencer. Han producerade sedan en kortlivad, nästan identisk rival kallad Plain Speech 1921 tillsammans med Herbert Moore Pim. Det första numret innehöll ett brev från en korrespondent i Tyskland som prisade "Herr Hittler" [sic] och "Det tyska vita arbetarpartiet".
År 1920 höll han fast vid idén om "den judiska faran", men noterade: "Kristen välgörenhet förbjuder oss att delta i massomfattande och urskillningslös missbruk och förtal av en hel ras." År 1921 förklarade han att det inte var acceptabelt att "skjuta över ansvaret" på judarna. I sin självbiografi från 1929 skrev han: "Jag känner nu att det är löjligt att anklaga judarna och tillskriva dem egenskaper och metoder som egentligen är mycket mer typiskt engelska än judiska," och antydde sedan att landet bara hade sig självt att skylla om judarna kom in och trampade på det.
Historikern Colin Holmes hävdade att även om "Douglas hade varit i frontlinjen för antisemitismen i början av 1920-talet, var han helt oförmögen att acceptera den grymma rasistiska antisemitismen i Tyskland" under nazisterna. Politiskt beskrev Douglas sig själv som "en stark konservativ av den 'hårdföra' sorten".
Förtalsmål
Douglas inledde sin "rättstvistiga och förtalande karriär" genom att få en ursäkt och 50 guineas vardera från Oxford- och Cambridge-universitetstidskrifterna Isis och Cambridge för förtalande referenser till honom i en artikel om Wilde.
Douglas var kärande eller svarande i flera rättegångar för civil- eller brottsligt förtal. År 1913 åtalades han för att ha förtalat sin svärfar. Samma år anklagade han Arthur Ransome för att ha förtalat honom i sin bok Oscar Wilde: A Critical Study. Han såg rättegången som ett vapen mot sin fiende Ross, utan att förstå att Ross inte skulle kallas för att vittna. Domstolen dömde till Ransomes fördel och Douglas gick i konkurs efter det misslyckade förtalsmålet. Ransome tog bort de stötande avsnitten från andra upplagan.
Det främsta åtalsmålet väcktes av åklagaren för Winston Churchills räkning 1923. Douglas befanns skyldig till förtal av Churchill och dömdes till sex månaders fängelse. Churchill hade som kabinettminister anklagats för att ha förfalskat en officiell rapport om slaget vid Jylland 1916, då Royal Navy, trots förluster, drev den tyska slagflottan bort från öppet hav. Churchill sades ha rapporterat att den brittiska flottan faktiskt hade blivit besegrad, med det påstådda motivet att när nyheten spreds skulle brittiska värdepapperspriser rasa på världens börser, vilket gjorde det möjligt för en grupp namngivna judiska finansmän att köpa dem billigt. Churchills påstådda belöning var ett hus fullt av möbler värt 40 000 pund. Anklagelserna framfördes av Douglas i Plain English och senare vid ett offentligt möte i London. En falsk rapport om ett förkrossande brittiskt sjönederlag hade faktiskt planterats i New York-pressen av tyska intressen, men vid denna tidpunkt (efter misslyckandet med Slaget vid Gallipoli) hade Churchill ingen koppling till amiralitetet. Som justitieministern noterade i rätten på Churchills vägnar, fanns det "ingen komplott, inget falskt meddelande, ingen börsräd och ingen present av fina möbler".
År 1924, medan han satt i fängelse, upprepade Douglas Wildes verk De Profundis (Från djupen) under sin fängelsetid och skrev sitt sista stora poetiska verk, In Excelsis (I höjden) i 17 sånger. Eftersom fängelsemyndigheterna inte tillät Douglas att ta med sig manuskriptet vid sin frigivning, var han tvungen att skriva om verket ur minnet. Douglas hävdade att hans hälsa aldrig återhämtade sig från den hårda fängelseprövningen, som inkluderade att sova på en plankbädd utan madrass.
Senare i livet
Lord Alfred Douglas ca 1915
Douglas känslor för Wilde började mjukna efter Douglas egen fängelsevistelse 1924. Han skrev i Oscar Wilde: A Summaring Up: "Ibland är en synd också ett brott (till exempel mord eller stöld), men så är det inte med homosexualitet, lika lite som med äktenskapsbrott." År 1933 höll han ett föredrag om poesi för Catholic Poetry Society om 'Den katolska inställningen till vissa poeter.' Om Wilde sade Douglas: 'Många år [efter Wildes död] och efter att jag blivit katolik, reagerade jag våldsamt mot honom... Konvertiter är mycket benägna att vara censurerande och mer katolska än katoliker... Jag hoppas att jag nu är mer välvillig och vidsynt än jag var... Efter att ha svängt till två ytterligheter i min bedömning av Wilde har jag nu kommit in på vad jag tror är den lyckliga medelvägen.' På liknande sätt skrev han 1935 till teaterchefen Norman Marshall angående Marshalls planerade uppsättning av en pjäs om Wilde-skandalen, och avslutade sitt brev med: 'Hängiven som jag fortfarande är och alltid kommer att vara till minnet av denna briljanta och underbara man och medveten som jag är och alltid kommer att vara om mina egna brister... Wilde var författare till vad jag, förutom Shakespeare, anser vara den finaste komedin på engelska.'
Under hela 1930-talet och fram till sin död förde Douglas korrespondens med många personer, inklusive Marie Stopes och George Bernard Shaw. Anthony Wynn baserade sin pjäs Bernard and Bosie: A Most Unlikely Friendship på breven mellan Shaw och Douglas. Ett av Douglas sista offentliga framträdanden var en väl mottagen föreläsning för Royal Society of Literature den 2 september 1943 om The Principles of Poetry, publicerad i en upplaga på 1 000 exemplar. Han attackerade T.S. Eliots poesi; föredraget hyllades av Arthur Quiller-Couch och Augustus John.
Harold Nicolson beskrev sitt intryck av Douglas efter att ha träffat honom på en lunchbjudning 1936:
Det finns små spår av hans goda utseende kvar. Hans näsa har antagit en märklig näbbliknande form, munnen har vridits till nervös irritation, och hans ögon, även om de fortfarande är blå, är gula och blodsprängda. Han gör nervösa och ryckiga rörelser med fräkniga och kloliknande händer. Han böjer sig lite och släpar med ett ben. Men bakom detta utseende av en liten, korsad, gammal herre fladdrar formen av en ung man från nittiotalet, med små patetiska solglimtar av 1893 års pojkaktighet och glädje. Jag hade helt förväntat mig självömkan, misstänksamhet och den underförstådda irritationen, men jag hade inte förutsett att det skulle finnas någon kvarvarande glädje och pojkaktighet. Uppenbarligen har den stora tragedin i hans liv satt djupa spår i honom. Han talade mycket öppet om sitt äktenskap och om sin son, som bor på ett hem i Northampton.
Professorn, tatueraren och porrfotografen Samuel Steward skrev i sin dagbok att han träffade Lord Alfred Douglas när Douglas var 67 år och Steward var 27 år. Steward beundrade Douglas som en länk till Wilde och var glad att träffa honom. Douglas var sjuk och fick besök medan han låg i sängen. Steward själv skriver att han satt på sängkanten under deras samtal. Douglas var artig, pratsam och något fåfäng, men inget sexuellt hände.
Douglas enda barn Raymond diagnostiserades 1927, vid 24 års ålder, med schizoaffektiv sjukdom och lades in på St Andrew's Hospital, en psykiatrisk institution. Trots att han blev friskförklarad och utskriven efter fem år, drabbades han av ytterligare ett sammanbrott och återvände till sjukhuset. I februari 1944, när hans mor dog av en hjärnblödning vid 70 års ålder, kunde Raymond närvara vid hennes begravning, och i juni blev han återigen friskförklarad. Hans uppförande försämrades snabbt, och han återvände återigen till St Andrew's i november, där han stannade till sin död den 10 oktober 1964.
Död
Alfred Douglas (och mors) grav i Friary Church of St Francis and St Anthony, Crawley, Sussex, fotograferad i december 2021
Douglas avled i hjärtsvikt i Lancing i West Sussex, den 20 mars 1945 vid 74 års ålder. Han begravdes den 23 mars i Franciskanerklostret i Crawley, bredvid sin mor, som avled den 31 oktober 1935 vid 90 års ålder. De delar samma gravsten.
Den äldre Douglas, som levde ett fattigt liv i Hove på 1940-talet, förekommer i Henry Channons dagböcker och i Donald Sindens första självbiografi, vars son Marc Sinden hävdade att hans far var en av endast två personer vid begravningen. Faktum är att begravningsrapporten i The Times nämnde omkring 20 sörjande, inklusive Sinden, med "andra vänner". Han dog i hemmet hos Edward och Sheila Colman, som var de främsta förmånstagarna i hans testamente, och ärvde upphovsrätten till hans verk.
Skrifter
Douglas publicerade flera diktsamlingar och två böcker om sin relation till Wilde, Oscar Wilde and Myself (1914, till stor del spökskriven av T.W.H. Crosland, biträdande redaktör för litteraturtidskriften The Academy och senare förkastad av Douglas) samt Oscar Wilde: A Summing Up (1940). Han skrev också två memoarer: The Autobiography of Lord Alfred Douglas (1929) och Without Apology (1938).
Douglas redigerade The Academy från 1907 till 1910, under vilken tid han hade en affär med konstnären Romaine Brooks, som också var bisexuell. Hennes livs största kärlek, Natalie Clifford Barney, hade också en affär med Wildes brorsdotter Dorothy Wilde, dessutom med Douglas blivande fru Olive Custance 1901, året innan paret gifte sig.
Av de sex biografierna om Douglas var de tidigare av Braybrooke och Freeman förbjudna att citera från hans upphovsrättsverk, medan De Profundis var opublicerad. Senare biografier var skrivna av Rupert Croft-Cooke, H. Montgomery Hyde (som också skrev om Wilde), Douglas Murray (som kallade Braybrookes biografi "en upprepning och överdrift av Douglas bok" [hans självbiografi]). Den senaste är Alfred Douglas: A Poet's Life and His Finest Work av Caspar Wintermans från 2007.
År 1999 instiftade University of OxfordLord Alfred Douglas Memorial Prize för "... den bästa sonetten eller annan dikt skriven på engelska och i strikt rimmande vers." Priset instiftades av Douglas vän Sheila Colman, som vid sin död lämnade ett arv på 36 000 dollar för att finansiera priset.
Introduktion till Brighton Aquatints av John Piper (1939)
Ireland and the War Against Hitler (1940)
Oscar Wilde: A Summing Up (1940)
Introduktion till Oscar Wilde and the Yellow Nineties av Frances Winwar (1941)
The Principles of Poetry (1943)
Förord till Wartime Harvest av Marie Carmichael Stopes (1944
I populärkulturen
I filmerna Oscar Wilde och Gröna nejlikan, båda släppta 1960, spelades Douglas av John Neville respektive John Fraser. I den brittiska filmen Wilde från 1997 porträtterades Douglas av Jude Law. I filmen The Happy Prince från 2018 spelades han av Colin Morgan.
I BBC-dramat Oscar (1985) spelades han av Robin Lermitte (krediterad som Robin McCallum); Michael Gambon spelade Wilde.
Den queera historiepodden Bad Gays tog upp Douglas i avsnitt 2 av deras första säsong.
↑The Peerage person-ID: p2355.htm#i23543, läst: 7 augusti 2020.[källa från Wikidata]
↑Colin Matthew & David Cannadine (red.), Oxford Dictionary of National Biography, Oxford University Press, 2004, ODNB-ID: 29400, läst: 22 november 2022.[källa från Wikidata]
↑Darryl Roger Lundy, The Peerage.[källa från Wikidata]
↑"The Queensberry Divorce Case", The Times, 24 January 1887, p. 4.
↑Croft-Cooke, Rupert(1963).Bosie: The Story of Lord Alfred Douglas, His Friends and Enemies. Indianapolis, Indiana: Bobbs-Merrill Company. Sid.33. ISBN 978-1299419407.
↑Linda Stratmann, The Marquess of Queensberry: Wilde's Nemesis, Yale University Press 2013 p. 25
↑Neil McKenna, The Secret Life of Oscar Wilde, Random House 2011 p. 427.
12Douglas, Murray, Bosie: A Biography of Lord Alfred Douglas, Chapter One online at nytimes.com (accessed 8 March 2008).
↑G. E. Cokayne et al., eds., The Complete Peerage of England, Scotland, Ireland, Great Britain and the United Kingdom, Extant, Extinct or Dormant, new edition, 13 volumes in 14 (1910–1959; new edition, 2000), volume X, page 694.
↑Dixie, Lady Florence, poet, novelist, writer; explorer and a keen champion of Woman's Rights in Who Was Who online at 7345683Arkiverad 16 December 2012 at xreferplus.com (subscription required), accessed 11 March 2008.
↑Heilmann, Ann, Wilde's New Women: the New Woman on Wilde in Uwe Böker, Richard Corballis, Julie A. Hibbard, The Importance of Reinventing Oscar: Versions of Wilde During the Last 100 Years (Rodopi, 2002) pp. 135–147, in particular p. 139.
↑H. Montgomery Hyde, The Love That Dared not Speak its Name; p. 144
↑Garcia-Walsh, Katerina(2021).”Oscar Wilde's Misattributions: A Legacy of Gross Indecency”.Victorian Popular Fictions Journal3(2): sid.188–207. doi:10.46911/PYIV5690.
123Oscar Wilde by Richard Ellman, published in 1987.
↑Antony Edmunds, Oscar Wilde's Scandalous Summer; p. 26 Arkiverad 28 november 2018 hämtat från the Wayback Machine.Arkiverad 28 November 2018
↑Parker, Sarah(2013).The lesbian muse and poetic identity, 1889–1930. London: Pickering & Chatto. Sid.71–100. ISBN 978-1848933866.
↑Adams, Jad(2018).”Olive Custance: A Poet Crossing Boundaries”.English Literature in Transition61(1): sid.35–65.
↑Philip Hoare. (1999). Oscar Wilde's Last Stand: Decadence, Conspiracy, and the Most Outrageous Trial of the Century. Arcade Publishing, p. 110.
↑Toczek, Nick(2015).Haters, Baiters and Would-Be Dictators: Anti-Semitism and the UK Far Right. London, England: Routledge. Sid.239. ISBN 978-1138853485.
↑The Autobiography of Lord Alfred Douglas (1929) p. 302
↑Brown, William Sorley The Life and Genius of T.W.H. Crosland (1928), p. 394.
↑The "Jewish Guardian" Again, Plain English No 21, 27 November 1920
↑Heathorn, Stephen(2016).Haig and Kitchener in Twentieth-Century Britain: Remembrance, Representation and Appropriation. London, England: Routledge. Sid.68–72. ISBN 978-0754669654.
.jpg)
