Andrej Gromyko

Andrej Gromyko
Född18 juli (5 juli enl. g. s.) 1909
Staryja Hramyki nära Gomel, Kejsardömet Ryssland (i nuvarande Belarus)
Död2 juli 1989 (79 år)
Moskva, Sovjetunionen
BegravdNovodevitjekyrkogården
Medborgare iSovjetunionen
Utbildad vidBelarus statliga ekonomiska universitet
SysselsättningPolitiker, memoarförfattare, nationalekonom, diplomat, lantbruksekonom
Befattning
Sovjetunionens ambassadör i USA (1943–1946)
Permanent Representative of the USSR to the United Nations and to the UN Security Council (1946–1948)
Sovjetunionens ambassadör i Storbritannien (1952–1953)
Sovjetunionens udenrigsminister (1957–1985)
Member of the Politburo of the CPSU Central Committee (1973–1988)
Første visepresident i Sovjetunionen (1983–1985)
Chairman of the Presidium of the Supreme Soviet of the Soviet Union (1985–1988)
Politiskt parti
Sovjetunionens kommunistiska parti (–)
MakaLidija Gromyko
Barn2
Utmärkelser
Se lista
Redigera Wikidata

Andrej Andrejevitj Gromyko (ryska: Андрей Андреевич Громыко), född 18 juli 1909 nära Gomel i guvernementet Mogiljov i Kejsardömet Ryssland, död 2 juli 1989 i Moskva, var en sovjetisk (vitrysk) diplomat och politiker. Han var utrikesminister 1957–1985 och officiell statschef 1985–1988.

Biografi

Gromyko föddes i nuvarande Vitryssland där hans föräldrar var jordbrukare. Han utbildades i ingenjörsvetenskap och ekonomi, var därefter verksam som akademisk lärare innan han 1938 gick över till folkkommissariatet för utrikes ärenden. Gromyko blev 1939 ambassadråd och 1943 charge d'affaires i Washington, D.C.. I augusti 1943 efterträdde han Maksim Litvinov som ambassadör i Washingotn, och deltog 1944 vid Dumbarton Oaks-konferensen. Under andra världskriget deltog Gromyko i konferenserna i Teheran, Jalta och Potsdam. Han var FN-ambassadör 1946–1949 och utövade under denna tid Sovjetunionens veto 26 gånger i Säkerhetsrådet, vilket gav honom namnet "Mr Njet". I december 1946 utsågs han till 5:e vice utrikesminister men behöll samtidigt sin post i FN. Därefter var Gromyko vice utrikesminister 1949–1952 och 1953–1957 samt ambassadör i London 1952–1953. Han var utrikesminister åren 1957–1985 och var därmed en central aktör under Kubakrisen 1962 och under nedrustningsförhandlingarna på 1970-talet, till exempel ABM-avtalet, SALT I och II. Från 1973 var han medlem av politbyrån.

Det var Gromyko som formellt nominerade Michail Gorbatjov till partichef för kommunistpartiet 1985. Samtidigt utnämndes Gromyko till ordförande i presidiet för Sovjetunionens högsta sovjet, en titel som innebar att han var Sovjetunionens statschef. År 1988 gjorde Gorbatjov en drastisk ommöblering i partitoppen, och tvingade veteranen Gromyko att gå i pension.

Under sin långa politiska karriär tjänade Gromyko alla Sovjetunionens ledare utom Lenin.

Utmärkelser

[Redigera Wikidata]

Källor

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Andrei Gromyko, 11 december 2008.

Noter

  1. 1 2 Gemeinsame Normdatei, läst: 25 juni 2015.[källa från Wikidata]
  2. 1 2 3 4 Gemeinsame Normdatei, Deutsche Nationalbibliotheks katalog-id-nummer: 1188578867749153-1, läst: 20 april 2026.[källa från Wikidata]
  3. ↑ YouTube-videoidentifikator: BHPQZjNocvg.[källa från Wikidata]
  4. 1 2 Gromyko, Andrej i Svensk uppslagsbok (andra upplagan, 1947–1955)

Externa länkar

Företrädare:
Dmitrij Sjepilov		 Sovjetunionens utrikesminister
1957–1985		 Efterträdare:
Eduard Sjevardnadze
Företrädare:
Konstantin Tjernenko		 Ordförande i Sovjetunionens högsta sovjet
1985–1988		 Efterträdare:
Michail Gorbatjov