Anitras dans

Anitras dans är ett musikstycke för orkester av Edvard Grieg från 1874–1875 och en del av scenmusiken till Henrik Ibsens pjäs Peer Gynt (op. 23, där "Anitras dans" är sats nr 16). Stycket ingår också som tredje sats i Peer Gynt Suite nr 1, Op. 46 från 1888.

Orkesterbesättning

Stycket skrevs för en orkester bestående av slagverk (triangel) och stråkar.

År 1888 släpptes även versioner för två- och fyrhändigt piano.

Musiken

Anitras dans framförs i fjärde akten, scen 6 av pjäsen, där Peer Gynt låtsas vara en profet. Peer Gynt befinner sig i öknen vid ett tält tillhörande en arabisk hövding. Han ligger vilande på några kuddar iklädd "östlig dräkt" medan några flickor sjunger och dansar för honom. Först följer en "arabisk dans" och därefter "Anitras dans" där Anitra dansar för Peer Gynt med en viss touch av förförisk sensualism.

Musiken är mycket enkel och fint orkestrerad, med endast stråkar utöver en ensam triangel. Stycket har tempobeteckningen Tempo di Mazurka och är med andra ord en mazurka i 3/4-takt. Efter en kort introduktion lyder huvudtemat (början):

Musikpoäng är tillfälligt inaktiverad.

Trots öppningens nästan graciösa oskuld kryddas stycket gradvis med alltmer "förvrängd magisk kromatik". Detta hjälper till att antyda tvetydigheten kring Anitra-figuren och släktskapet med "Den Grönklädda".

Anitra Dance Boogie

Den 13 december 1949 spelade jazzpianisten Charlie Norman in en boogie woogie-version av Anitras dans på skivbolaget Metronome. Grieg stod som kompositör och Norman som arrangör. I mars 1950 framförde Griegstiftelsen i Bergen och Norsk Komponistförenings internationella musikbyrå (Tono) en skarp protest och hävdade att utgåvan stod i strid med de bestämmelser som gällde för Griegs produktion och förbjöd all försäljning och produktion av skivan, som dock hade hunnit säljas i 9000 exemplar. Skivan fick även en Dödskallemärkning av Sveriges Radio. Griegstiftelsen anförde Droit moral, vilket innebär att Griegs anseende som kompositör hade lidit avsevärt av Normans tilltag. Tidigare hade Anitras dans framförts i jazzarrangemang av både John Kirby (1939) och Carmen Cavallaro, samt i Danny Kaye-filmen Vilda toner från 1948.

Om Norman hade angett sig själv som kompositör (efter ett tema av Grieg) hade saken aldrig gått till domstol. I augusti samma år meddelade Metronome att de åter släppt skivan till försäljning varpå Griegstiftelsen och Tono svarade med att stämma skivbolaget men kunde inte hitta en enda norsk advokat som vågade åta sig uppdraget. Ett annat problem för Griegstifelsen var att de inte kunde räknas som "juridisk person" och därmed kärande. Metronome lovade emellertid att dra in skivan av goodwill och för att inte äventyra sina andra affärer med Norge. Veckan före rättegången skulle äga rum träffade Norman dirigenten Tor Mann som sade: "Om du vill ska jag komma till tingsrätten och vittna om att all förändring av Griegs musik är till det bättre."

Referenser

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från norska Wikipedia (bokmål/riksmål), Anitras dans, 30 maj 2021.