
Eftergiftspolitik innebär att ge efter, allt för att undvika en konflikt. Begreppet har en negativ laddning, och används mest i samband med kritik mot en politik som anses misslyckad, naiv eller långsiktigt kontraproduktiv. Eftergiftspolitik kallas ibland också eftergivenhetens politik.
Ett vanligt exempel är Münchenöverenskommelsen från 1938, som föranledde andra världskriget, då de demokratiska ledarna gav efter för Adolf Hitlers krav. Främst Storbritanniens dåvarande premiärminister Neville Chamberlain har anklagats för detta. Storbritannien och Frankrike samarbetade 1936–1939 om denna politik – på engelska känd som appeasement – som underlättade Nazitysklands territoriella expansion på grannländernas bekostnad.
Under de så kallade ofärdsåren i början av 1900-talet företrädde Finska partiet i storfurstendömet Finland en undfallenhetslinje. Genom att efterkomma de ryska kraven skulle man bevara så mycket som möjligt av landets autonomi och behålla statstjänsterna för landets egna män. Finlands undfallenhet under 1960- och 1970-talen gav senare upphov till begreppet finlandisering. Med det avses att en liten stat mer eller mindre frivilligt överlåter en del av sin suveränitet till en stormakt i sin närhet. Likheterna mellan undfallenhetslinjen och Finlands utrikespolitik efter andra världskriget bidrog till att den förra omvärderades i den historiska forskningen på 1960-talet.