| Axel Oxenstierna | |
|---|---|
| Oxenstierna i rustning, kopia efter Michiel Janszoon van Miereveld 1635. | |
Titlar | |
| Tidsperiod | 1609–1654 |
| Utnämnd av | Karl IX |
| Tidsperiod | 1611–1654 |
| Utnämnd av | Karl IX |
| Tidsperiod | 1612–1654 |
| Utnämnd av | Gustav II Adolf |
| Företrädare | Svante Turesson Bielke |
| Efterträdare | Erik Axelsson Oxenstierna |
| Tidsperiod | 1614–1654 |
| Utnämnd av | Gustav II Adolf |
Generalguvernör över Preussen | |
| Tidsperiod | 1626–1635 |
| Utnämnd av | Gustav II Adolf |
Ledare för Heilbronnförbundet | |
| Tidsperiod | 1633–1635 |
| Tidsperiod | 1645–1654 |
| Utnämnd av | Drottning Kristina |
| Andra titlar | Diplomat, legat |
|
| |
Personfakta | |
| Födelsenamn | Axel Gustafsson Oxenstierna |
| Född | 16 juni 1583 Fånö gods, Löts socken, Uppland, Sverige |
| Död | 28 augusti 1654 (71 år) Stockholm, Sverige |
| Begravd | Jäders kyrka, Jäders socken |
Släkt | |
| Frälse- eller adelsätt | Oxenstierna af Södermöre |
| Sätesgård | Fiholm, Södermanland Tidö slott |
| Far | Gustaf Gabrielsson Oxenstierna |
| Mor | Barbro Axelsdotter Bielke |
| Släktingar | Krister Oxenstierna (bror) Gabriel Oxenstierna (bror) Elsa Oxenstierna (syster) Margareta Oxenstierna (syster) Beata Oxenstierna (syster) Märta Oxenstierna (syster) |
Familj | |
| Gift | 5 juni 1608 Jäders kyrka, Jäders socken, Eskilstuna kommun |
| Make/maka | Anna Bååt |
Axel Oxenstierna ([ˈǎksɛl ˈʊ̂ksɛnˌɧæːɳa] ⓘ), även Axel Gustafsson Oxenstierna, född 16 juni 1583 på Fånö gods i Löts socken, Uppland, död 28 augusti 1654 i Stockholm, var en svensk greve, diplomat och statsman. Som Sveriges rikskansler från 1612 till sin död var han en av de mest inflytelserika politikerna under Sveriges stormaktstid. Han ansvarade för stora delar av rikets utrikespolitik och statsförvaltning. Axel tillhörde den högadliga släkten Oxenstierna och växte upp i Södermanland. Efter universitetsstudier i Tyskland trädde han i Karl IX:s tjänst, utsågs till riksråd 1609 och blev rikskansler 1612.
Som Gustav II Adolfs närmaste rådgivare organiserade Oxenstierna förvaltning, finanser och diplomati. Han medverkade till utformningen av konungaförsäkran 1611–1612, som reglerade förhållandet mellan kungamakten och riksrådet, och var drivande i arbetet med att skapa en mer sammanhållen statsförvaltning. Under krigen mot Danmark, Ryssland och Polen deltog han i diplomatiska förhandlingar och ansvarade för viktiga delar av krigsfinansieringen och arméns försörjning. Från 1626 var han generalguvernör i Preussen, och under trettioåriga kriget fick han omfattande militära, diplomatiska och administrativa befogenheter i Tyskland.
Efter Gustav II Adolfs död i slaget vid Lützen 1632 fick Oxenstierna en ledande ställning i Sveriges fortsatta krigspolitik och i förmyndarregeringen under den omyndiga drottning Kristina. Han organiserade Heilbronnförbundet 1633 för att samla de protestantiska bundsförvanterna i Tyskland. Samtidigt var han den främsta drivkraften bakom 1634 års regeringsform, som tydliggjorde ansvarsfördelningen mellan rikets centrala ämbetsverk och lade grunden för en mer enhetlig länsförvaltning. Reformarbetet byggde vidare på förändringar som påbörjats under Gustav II Adolfs regering och syftade till att skapa en statsförvaltning som kunde fungera även när regenten var frånvarande eller omyndig. Oxenstiernas politik mötte emellertid motstånd, bland annat till följd av krigets kostnader, adelns privilegier och motsättningarna mellan kungamakten och rikets ständer.
På 1640-talet förhandlade han om freden i Brömsebro 1645 och westfaliska freden 1648. Fredsfördragen gav Sverige nya besittningar kring Östersjön och inom det tysk-romerska riket. Vid sidan av utrikespolitiken främjade han handel, bergsbruk, städernas tillväxt och kommunikationerna, samtidigt som han förespråkade återhållsamhet med vissa former av statlig reglering. Efter Kristinas myndighetsförklaring 1644 försämrades deras politiska samarbete gradvis, särskilt i frågor om utrikespolitiken, tronföljden och kronans jordegendomar. Trots motsättningarna behöll Oxenstierna sitt ämbete fram till sin död 1654, kort efter Kristinas abdikation till förmån för Karl X Gustav.
Oxenstiernas insatser inom förvaltningen fick bestående betydelse. Hans politiska tänkande präglades samtidigt av en aristokratisk samhällssyn, där högadeln ansågs ha en särskild uppgift i rikets styrelse. Hans gärning har därför kommit att förknippas både med uppbyggnaden av den svenska staten och med den högadliga maktställningen under stormaktstiden. Oxenstiernas omfattande brevväxling utgör dessutom en av de viktigaste källorna till Sveriges politiska och administrativa historia under perioden.
Axel Gustafsson Oxenstierna föddes den 16 juni 1583 på godset Fånö i Uppland som son till Gustaf Gabrielsson Oxenstierna och Barbro Bielke. Fånö hade tillfallit den högadliga släkten Oxenstierna genom hans farmor Beata Trolle. Föräldrarna bosatte sig där efter giftermålet 1580. I september 1584 utnämndes fadern till svensk ståthållare i Reval i svenska Estland (nuvarande Tallinn), dit familjen flyttade när Axel var drygt ett år gammal. Under vistelsen föddes tre av hans syskon: Krister, Märta och Gabriel. Familjen återvände till Fånö 1588, varefter ytterligare tre döttrar föddes. Efter en uppdelning av släktens egendomar övertog fadern i stället Fiholm i Jäders socken i Södermanland, där Axel tillbringade en stor del av sin uppväxt.
Under 1590-talet avled flera av faderns bröder, och deras söner kom att växa upp tillsammans med familjen på Fiholm. När Gustaf Gabrielsson själv dog 1597 övertog änkan Barbro ansvaret för hushållet och familjens egendomar, med stöd av svågern Johan Gabrielsson Oxenstierna. Familjens ekonomi försämrades och Barbro måste låna pengar.
Konflikten mellan kung Sigismund och hertig Karl kulminerade i slaget vid Stångebro 1598, och flera av hans släktingar på moderns sida berördes av maktstriden. Mot denna politiska bakgrund skickades Axel och hans bröder Krister och Gabriel utomlands för att studera. I början av 1599 lämnade de Sverige för en drygt fyra år lång studievistelse och bildningsresa i Europa.
Bröderna reste genom Danmark till de tyska områdena, där Axel inledde sina universitetsstudier vid Rostocks universitet. Han fortsatte därefter till Wittenberg, där han studerade under omkring ett år, innan han i augusti 1602 begav sig till Jena. Utbildningen omfattade bland annat klassiska språk, retorik, logik, filosofi och historia. Han fördjupade sig särskilt i politik och antikens historia. Vid sidan av studierna byggde han upp en omfattande boksamling med verk inom bland annat historia, etik, matematik, astronomi och filosofi.
Bland de författare vars verk han förvärvade fanns Niccolò Machiavelli och Jean Bodin, som behandlade furstemaktens och statens ställning. Han läste även skrifter av tänkare som motsatte sig en oinskränkt kungamakt och förespråkade att härskarens befogenheter skulle begränsas av lagar och förpliktelser gentemot undersåtarna. Därmed kom hans studier att omfatta konkurrerande uppfattningar om hur en stat borde organiseras och styras, frågor som också stod i centrum för samtidens svenska maktstrider mellan kungamakten och högadeln.
I början av 1603 uppmanades bröderna av modern och farbrodern att återvända till Sverige. Före hemresan besökte de flera tyska städer och Schweiz. De besökte bland annat Frankfurt am Main, Heidelberg och Speyer, där de fick möjlighet att studera Rikskammarrätten, en av det tysk-romerska rikets högsta domstolar. Under resan kom de också i kontakt med de religiösa motsättningarna mellan lutheraner, kalvinister och katoliker. Färden fortsatte genom bland annat Strasbourg, Basel och Zürich, innan bröderna vände norrut.
Hemresan försenades av rykten om ett pestutbrott vid Östersjökusten, vilket fick bröderna att stanna ytterligare en tid i Wittenberg. Deras pengar tog så småningom slut, och Axel tvingades pantsätta sin boksamling i Stralsund för att finansiera överfarten till Sverige. I början av oktober 1603 anlände bröderna till Kalmar, efter drygt fyra års vistelse utomlands.

Efter hemkomsten 1603 mötte Oxenstierna följderna av maktstriden mellan hertig Karl och den avsatte kungen Sigismund. Flera av Oxenstiernas släktingar hade tillhört oppositionen mot hertigen, som låtit gripa och avrätta politiska motståndare. Trots familjens förbindelser med oppositionen trädde Oxenstierna i Karls tjänst under sensommaren 1604. Samma höst anslöt han sig till hovet och fortsatte att fördjupa sina kunskaper i statsrätt och historia, bland annat genom att studera handlingar i rikets arkiv.
Vid riksdagen 1605 utsågs Oxenstierna till en av ledamöterna i den så kallade blodsdomstolen, som dömde flera av kungens politiska motståndare. Han ifrågasatte vissa vittnesmål, men hans namn saknas bland domarnas underskrifter. Det är därför oklart om han deltog i domsluten.
År 1605 arbetade han med arméns försörjning och skatteuppbörden samt företrädde kungen vid möten med representanter för landskapen. Den 17 december samma år fick han en fast anställning i kungens tjänst med en årslön på 500 daler. Efter brodern Kristers och farbrodern Johan Gabrielssons död 1607 fick han även ett större ansvar för släktens jordegendomar och ekonomiska angelägenheter.
Som 23-åring ledde han en beskickning till Mecklenburg. I juni 1609 utnämndes han till riksråd, endast 26 år gammal. Samma år sändes Oxenstierna till Reval för att stärka den svenska kronans inflytande över staden. Karl IX ville bland annat utvidga tillämpningen av svensk lag och öka kronans tullinkomster. Stadens råd motsatte sig emellertid förändringarna med hänvisning till sina sedan tidigare erkända rättigheter och privilegier. Förhandlingarna avslutades utan några betydande resultat, och Oxenstierna återvände till Sverige i oktober 1609.
Konflikterna gällde bland annat kungens maktbefogenheter, lagstiftningen och adelns privilegier. Sedan Karl drabbats av ett slaganfall i augusti 1609 fick riksrådet större betydelse för den löpande styrelsen av riket. Rådet motsatte sig bland annat kungens förslag om skärpta åtgärder mot familjer till politiska motståndare som flytt utomlands.
Oxenstierna förespråkade samtidigt en försiktigare utrikespolitik än kungen. När förhållandet till Danmark försämrades 1609–1610 ville Karl IX inta en hård hållning, medan riksrådet förordade förhandlingar och kompromisser. I ett utkast till kungen varnade Oxenstierna för riskerna med ytterligare ett krig, eftersom Sveriges militära resurser redan var hårt ansträngda av kriget mot Polen och det pågående kriget mot Ryssland. Kungens ovilja att göra eftergifter bidrog emellertid till att motsättningarna med Danmark fördjupades. Den 19 januari 1611 utnämndes han till lagman i Norrlands lagsaga, ett ämbete som innebar ansvar för rättskipningen inom ett större område i dagens Norrland.
I april 1611 bröt Kalmarkriget ut när danska styrkor gick över den svenska gränsen. Under sommaren erövrade danskarna Kalmar och slottet, vilket blev ett svårt svenskt nederlag. Karl IX, vars hälsa försämrats under de föregående åren, avled den 30 oktober 1611. Oxenstierna hade då etablerat sig som en av rikets framträdande rådgivare och deltog i förhandlingarna om Gustav II Adolfs trontillträde.

Under Karl IX:s sjukdom samarbetade Oxenstierna med drottning Kristina av Holstein-Gottorp, som under kungens sjukdom ansvarade för delar av regeringsarbetet. Trots motsättningarna mellan Karl IX och riksrådet behöll Oxenstierna kungens förtroende.
Efter Karl IX:s död 1611 måste tronföljaren Gustav II Adolfs myndighet avgöras. Enligt 1604 års arvsordning skulle han inte bli myndig förrän vid 24 års ålder, men riksrådet och kungafamiljen enades om att låta honom överta regeringen trots att han ännu inte fyllt 17 år. Vid riksdagen i Nyköping deltog Oxenstierna i förhandlingarna om villkoren för trontillträdet och i utarbetandet av den konungaförsäkran som Gustav Adolf antog den 31 december 1611. Genom denna förband sig kungen att respektera rikets lagar och riksrådets ställning samt att samråda med rikets ständer i frågor om bland annat nya skatter, soldatutskrivningar, krig och fred.
Oxenstierna medverkade samtidigt i förhandlingarna om adelns privilegier, som fastställdes i januari 1612. Adelns ställning inom förvaltningen och dess privilegier bekräftades. De fem höga riksämbetena fick åter större betydelse, även om kungen behöll omfattande befogenheter, inte minst vid tillsättningen av ämbetsmän. Förhandlingarna medverkade till att minska de motsättningar mellan kungamakten och högadeln som hade präglat Karl IX:s regering. Samarbetet var också nödvändigt för den unge Gustav Adolf, eftersom Sverige befann sig i flera krig och behövde adelns erfarenhet och resurser för att styra och försvara riket.
Den 6 januari 1612 fick den 28-årige Oxenstierna fullmakt som rikskansler. Han övertog därmed ledningen för det kungliga kansliet, där sekreterare och skrivare förberedde kungliga beslut, skötte korrespondensen och hanterade rikets skriftliga förvaltning. Redan våren 1612 sammanställde han på riksrådets vägnar ett betänkande om försvarets och statsfinansernas svårigheter. Han föreslog bland annat besparingar, bättre försörjning av krigsmakten och försök att anskaffa utländska lån i Danzig och Lübeck.
Kungen stödde sig samtidigt på flera inflytelserika högadliga släkter, däribland De la Gardie och Fleming, liksom på ämbetsmän som Johan Skytte. Genom ämbetsutnämningar, politiskt samarbete och förläningar, där adelsmän tilldelades jord eller inkomster, knöts dessa grupper närmare kungamakten. Detta bidrog till att säkra stöd för regeringens politik, även om förhållandet mellan kungen och hans rådgivare inte alltid var konfliktfritt.
Oxenstiernas första år som rikskansler dominerades av Kalmarkriget mot Danmark. År 1612 erövrade danskarna Älvsborgs fästning. Oxenstierna arbetade med krigets finansiering och försörjning samt deltog i förhandlingarna som ledde fram till freden i Knäred i januari 1613. Sverige återfick Älvsborg och andra danska erövringar, men måste betala en miljon riksdaler i den så kallade Älvsborgs lösen. För att bekosta lösenbeloppet krävdes omfattande skatteuttag och utländska lån, vilket under flera år belastade rikets ekonomi.
Den 17 april 1613 utnämndes han till häradshövding i Snevringe härad, och den 5 februari 1614 upphöjdes han till friherre över Kimito och Nynäs i Finland. Utnämningarna befäste hans ställning inom den högadel som Gustav II Adolf stödde sig på i rikets styrelse.
År 1614 slöts ett försvarsförbund med Nederländerna. Samtidigt fortsatte kriget mot Ryssland, där Gustav II Adolf och rikskanslern tidvis hade olika uppfattningar om hur långt de svenska krigsmålen borde drivas. Genom freden i Stolbova 1617 återlämnade Sverige Novgorod, men erhöll Ingermanland och Kexholms län. Uppgörelsen gav Sverige kontroll över området kring Finska viken och stängde Ryssland ute från direkt tillgång till Östersjön.
Trots fredsslutet i Knäred förblev förhållandet till Danmark spänt. Särskilt Öresundstullen orsakade handelstvister. Oxenstierna ledde resultatlösa gränsförhandlingar 1618 och varnade 1623 för risken att Danmark skulle angripa Sverige medan dess styrkor var engagerade i kriget mot Polen. Vid nya överläggningar i Sjöared 1624 fick han även befäl över svenska gränstrupper. Efter sex veckors förhandlingar nåddes den 29 juni en uppgörelse som undanröjde det omedelbara krigshotet. Sverige behöll sin tullfrihet i Öresund, men gjorde vissa handelspolitiska eftergifter.
Oxenstierna anlitades också i kungafamiljens angelägenheter. Han motsatte sig de svenska hertigarnas omfattande självständighet, eftersom han ansåg att deras särskilda maktbefogenheter försvårade en sammanhållen riksstyrelse. Motsättningarna blev särskilt framträdande vid 1617 års riksdag i Örebro, men minskade i betydelse efter hertig Johans död 1618.
Oxenstierna medverkade också i kungahusets äktenskapsförhandlingar. År 1615 deltog han i Gustav Adolfs försök att få gifta sig med Ebba Brahe, trots motstånd från änkedrottning Kristina av Holstein-Gottorp. Han engagerades även i förhandlingarna inför Katarina Vasas äktenskap med pfalzgreven Johan Kasimir av Pfalz-Zweibrücken. Större utrikespolitisk betydelse fick förhandlingarna om Gustav Adolfs äktenskap med Maria Eleonora av Brandenburg, som skulle stärka förbindelserna med Brandenburg. År 1620 reste Oxenstierna till Tyskland för att slutföra överläggningarna och följa bruden till Sverige, där vigseln ägde rum den 25 november. Under resan knöt han även kontakter med furstar i norra Tyskland.

Gustav II Adolf och Oxenstierna reformerade rättsväsendet, kansliet, skatteförvaltningen och riksdagens arbetsformer, bland annat för att riket skulle kunna styras när kungen befann sig i fält. Arbetet bedrevs medan krigen belastade statsfinanserna och fogdarnas maktutövning väckte missnöje. År 1616 utbröt exempelvis ett bondeupplopp i Västbo härad efter en fogdes maktmissbruk. Kungen och rikskanslern ingrep, och flera av deltagarna dömdes till hårda straff.
Oxenstierna hade en ledande roll i utarbetandet av 1614 års rättegångsordning, som reglerade den nyinrättade Svea hovrätts verksamhet. Hovrätten skulle pröva rättsfall från lägre domstolar och bidra till en mer enhetlig rättskipning. Reformen mötte motstånd från företrädare för stånden som befarade en alltför stark centralisering, men genomfördes vid riksdagen i Örebro 1614. Magnus Brahe utsågs till hovrättens förste president, medan Oxenstierna fortsatte att följa dess arbete. Under de följande årtiondena inrättades ytterligare hovrätter, samtidigt som kraven på juridisk sakkunskap inom rättsväsendet ökade.
Vid riksdagen i Örebro 1617 antogs Oxenstiernas förslag till ordning för ständernas sammanträden. Det innehöll regler för hur kungens förslag skulle läggas fram, hur överläggningarna skulle genomföras och hur ständerna skulle lämna sina svar. Förslaget påverkade riksdagsarbetet och gav regeringen större möjligheter att organisera dess förhandlingar. Samma år antogs Örebro stadga, som skärpte åtgärderna mot katolicismen och politiska förbindelser med den avsatte kungen Sigismund.
Oxenstierna deltog även i riksdagen vid Gustav II Adolfs kröning i Uppsala domkyrka den 12 oktober 1617. Där behandlades bland annat adelns privilegier och en ny handelsordning, som senare utfärdades trots motsättningar mellan städerna. Vid kröningsceremonin dubbades Oxenstierna till riddare.
Genom kansliordningen 1618 fördelades arbetet inom det kungliga kansliet tydligare mellan olika uppgifter, samtidigt som arkivhanteringen förbättrades. Förändringarna skapade grunden till den arkivorganisation som senare kom att utgöra Riksarkivet. Oxenstierna medverkade också till att organisera Kammarkollegiet, som ansvarade för kronans räkenskaper och inkomster. Nya instruktioner för ståthållare och en uppbördsordning 1624 skulle stärka kontrollen över den regionala förvaltningen och skatteuppbörden, men genomförandet begränsades delvis av motstånd bland ämbetsmännen.
År 1626 utarbetade Oxenstierna en ny kansliordning för arkiv och politiska underrättelser. Ordningen började tillämpas trots att den aldrig formellt fastställdes av kungen. Reformerna gav förvaltningen fastare arbetsformer, samtidigt som riksrådet fick större betydelse för den löpande styrelsen när Gustav II Adolf befann sig utomlands.
Den skolordning som hade utarbetats 1610–1611 tillämpades under Gustav Adolfs regering, och Oxenstierna stödde Uppsala universitet och gymnasierna. Förslag om reformer av fattigvården och kyrkans organisation mötte däremot motstånd och kunde inte genomföras. Genom 1626 års riddarhusordning organiserades adeln i tre klasser, vilket lade grunden för Riddarhusets fortsatta verksamhet. Oxenstierna företrädde därmed en politik som både stärkte adelns organiserade ställning och betonade statens behov av en fungerande förvaltning. Dessa intressen sammanföll inte alltid, särskilt när adelns privilegier kom i konflikt med kronans ekonomiska och administrativa behov.
Oxenstiernas ekonomiska tänkande hade merkantilistiska drag, som bland annat innebar att staten försökte stärka den egna produktionen, främja exporten och begränsa importen av vissa varor. Han förespråkade särskilt fler manufakturer och ville genom tullar minska införseln av utländska lyxvaror. Samtidigt ansåg han att alltför långtgående regleringar kunde hämma handeln och näringslivet.
Genom 1614 års handels- och seglationsordning försökte kronan samla handeln och den utrikes sjöfarten till städerna, där verksamheten lättare kunde kontrolleras och beskattas. Oxenstierna stödde bland annat Göteborg genom handelsprivilegier och ändringar i skråväsendet. Han stödde också utbyggnaden av bergsbruket, särskilt järn- och kopparproduktionen, som fick stor betydelse för Sveriges exportinkomster. En viktig aktör var Louis De Geer, som från 1618 engagerade sig i den svenska järnindustrin.
Oxenstierna intresserade sig även för möjligheten att inrätta banker som kunde underlätta handel och kreditgivning, men planerna förverkligades inte under Gustav II Adolfs regering. Kronans inkomster räckte ändå inte till krigen. Sverige var därför fortsatt beroende av lån, tullinkomster från erövrade områden och ekonomiska bidrag från utländska bundsförvanter.
Gustav II Adolf och Oxenstierna försökte förbättra skatteuppbörden för att finansiera krig och förvaltning. Under perioden infördes eller utvecklades flera pålagor, däribland 1619 års förmögenhetsskatt, boskapspenningen, lilla tullen och kvarntullen. Jordregister och kyrkobokföring fick samtidigt ökad betydelse för beskattningen och uttagningen av soldater. Skatterna och de återkommande utskrivningarna innebar emellertid stora påfrestningar för befolkningen, särskilt för bönderna.
När de ordinarie inkomsterna inte räckte till tvingades kronan ta upp lån, arrendera ut skatteuppbörden och sälja eller donera kronogods till adeln. Överlåtelserna gav pengar på kort sikt eller ersatte tjänster, men minskade jordinkomsterna. Gustav II Adolf och Oxenstierna försökte därför förbättra kontrollen över förläningarna och säkerställa att tilldelningen av inkomster stod i förhållande till mottagarnas tjänstgöring. Därmed kunde kronan hantera rikets omedelbara ekonomiska behov, men förstärkte också adelns jordägande och de sociala motsättningarna.
Under Gustav II Adolf utvecklades arméns organisation genom bland annat nya storregementen, förbättrat artilleri och förändrade militära metoder. Kungen ledde de militära reformerna, medan Oxenstierna medverkade till den administrativa organisation som behövdes för att rekrytera soldater, anskaffa utrustning och försörja armén under fälttågen.

Efter fredssluten med Danmark och Ryssland koncentrerades krigföringen till Polen, där Sigismund fortfarande gjorde anspråk på Sveriges krona. Ett svenskt fälttåg i Livland 1617 gav begränsade resultat och följdes av stillestånd 1618. Kriget återupptogs 1621, då Gustav II Adolf erövrade Riga. Oxenstierna medverkade i arméns administration och försörjning samt i försöken att nå en diplomatisk uppgörelse. Ett nytt stillestånd slöts och förlängdes i november 1622, men Sigismunds fortsatta tronanspråk försvårade möjligheterna till en varaktig fred.
Vintern 1623–1624 förespråkade Oxenstierna offensiver mot Polen för att framtvinga förhandlingar. År 1625 inleddes ett nytt svenskt fälttåg i Livland, där flera fästningar erövrades. Efter segern vid Wallhof i januari 1626 förlades krigföringens tyngdpunkt till Preussen, där svenska styrkor besatte bland annat Pillau, Braunsberg och Elbing. Genom att kontrollera de viktiga hamnarna och handelsförbindelserna ville Sverige stärka sin ställning vid Östersjön och öka det ekonomiska trycket på Polen.
Den 22 oktober 1626 utsågs Oxenstierna till generalguvernör i Preussen. När Gustav II Adolf återvände till Sverige vintern 1626–1627 för att samla förstärkningar fick rikskanslern också ansvaret för ledningen av de svenska styrkorna i området. Han ansvarade för civil förvaltning, rättskipning, disciplin och krigsfinansiering i de ockuperade områdena.
Kronan försökte få inkomster genom handelsavgifter och spannmålsexport, samtidigt som livsmedelsförsörjningen måste tryggas. För att motverka spannmålsbristen införde Oxenstierna ett exportförbud från Elbing. Han försökte även finansiera de svenska truppernas underhåll genom kontributioner, det vill säga pålagor som krävdes av befolkningen och myndigheterna i de berörda områdena. Kraven i hertigdömet Preussen väckte missnöje hos kurfurst Georg Vilhelm av Brandenburg, vars intressen inte alltid sammanföll med Sveriges. Genom generalguvernörskapet fick Oxenstierna ett omfattande praktiskt ansvar för att förena militär ledning med civil förvaltning, handel och diplomati. Samtidigt fortsatte han att påverka rikets angelägenheter genom en omfattande brevväxling med kungen och andra beslutsfattare.
Gustav II Adolf sårades vid Dirschau 1627, medan Oxenstiernas arbete i Preussen alltmer upptogs av försörjningssvårigheter och diplomatiska motsättningar. Samtidigt förändrades det säkerhetspolitiska läget i norra Europa genom trettioåriga kriget. Den kejserlige befälhavaren Albrecht von Wallenstein hade fört sina styrkor mot Nordtyskland, och Sveriges stöd till Stralsund 1628 ökade risken för en direkt konflikt med den tysk-romerske kejsaren. Oxenstierna ansåg därför att kriget mot Polen måste avslutas innan Sverige åtog sig ytterligare militära förpliktelser i Tyskland.
Gustav II Adolf ville ingripa militärt i Tyskland, medan Oxenstierna betonade behovet av att först nå en uppgörelse med Polen. Efter diplomatiska påtryckningar från bland annat Frankrike slöts stilleståndet i Altmark den 13 september 1629. Sverige behöll sina erövringar i Livland och fick under stilleståndstiden kontroll över flera viktiga preussiska hamnar och deras tullinkomster. Uppgörelsen gav Sverige större handlingsfrihet och ett ekonomiskt tillskott inför ett möjligt ingripande i trettioåriga kriget.
De kejserliga styrkornas framgångar under Albrecht von Wallenstein i Nordtyskland och freden med Danmark 1629 hade stärkt kejsarens ställning. Samtidigt väckte restitutionsediktet, genom vilket kejsaren krävde att tidigare katolsk kyrklig egendom skulle återlämnas, motstånd bland de protestantiska furstarna. Gustav II Adolf och Oxenstierna försökte vinna stöd hos Frankrike, England, Nederländerna och de tyska furstarna, men de diplomatiska förhandlingarna gav till en början begränsade resultat. Oxenstierna framhöll särskilt Sveriges säkerhetsintressen kring Östersjön och varnade för att osäkra fredslöften kunde ge kejsaren möjlighet att förstärka sin militära ställning.
Inför det planerade fälttåget våren 1630 arbetade Oxenstierna med finansiering, underrättelser och förberedelserna för arméns försörjning. Han ville inte räkna med osäkra utländska bidrag. Regeringen försökte samtidigt vinna stöd för ett ingripande genom kungörelser, kyrkans medverkan och överläggningar med rikets ständer. Även i Tyskland spreds svenska argument genom tryckta skrifter. Försvaret av protestantismen användes som en viktig motivering för kriget, men Oxenstierna betonade också Sveriges politiska och strategiska intressen. Enligt den historiska framställningen medgav han senare att religionen främst hade tjänat som förevändning för det svenska ingripandet.
I juni 1630 landsteg Gustav II Adolf med sin armé i Pommern och inledde Sveriges fälttåg i Tyskland. Genom ett fördrag med hertig Bogislav XIV fick svenskarna en militär utgångspunkt vid Östersjön. Fälttåget försvårades dock av sjukdomar, försörjningsproblem och kejserligt motstånd. I januari 1631 slöts fördraget i Bärwalde, genom vilket Frankrike förband sig att lämna ekonomiskt stöd till den svenska krigföringen. Under året vann den svenska armén flera framgångar, samtidigt som Magdeburgs förstörelse förändrade den politiska situationen bland de tyska furstarna. I september besegrade en svensk-sachsisk armé de kejserliga styrkorna i slaget vid Breitenfeld, vilket stärkte Sveriges militära och diplomatiska ställning i Tyskland.

Medan Gustav II Adolf ledde fälttåget fortsatte Oxenstierna från Elbing att ansvara för de svenska angelägenheterna i Preussen. Han organiserade förvaltning, rekrytering och finansiering samt arbetade för att frigöra trupper som kunde förstärka kungens armé i Tyskland. Samtidigt upprätthöll han diplomatiska förbindelser med bland annat Polen och Ryssland. Bristen på pengar och förnödenheter förblev emellertid ett återkommande problem även efter segern vid Breitenfeld.
Oxenstierna arbetade också för att befästa Sveriges ställning i Nordtyskland, särskilt i Pommern och Stralsund, och för att säkra territoriella vinster som ersättning för rikets krigsinsatser. Han motsatte sig däremot en fortsatt expansion söderut, som kunde försvåra en uppgörelse med kejsaren. Meningsskiljaktigheterna visade att kungen och rikskanslern, trots sitt nära samarbete, inte alltid hade samma uppfattning om Sveriges militära och diplomatiska mål.
Under våren 1632 fortsatte Gustav II Adolf sitt fälttåg i södra Tyskland. Han besegrade kejserliga styrkor vid Rain i april och intog München, men mötte därefter förnyat motstånd från Wallenstein. Oxenstierna organiserade förstärkningar till kungens armé vid Nürnberg samt stora mängder förnödenheter. Ett svenskt angrepp mot Wallensteins befästa läger vid Alte Veste misslyckades.
Oxenstierna utsågs i mars 1632 till generalguvernör och legat med säte i Frankfurt am Main och fick ansvar för svenska militära, diplomatiska och administrativa angelägenheter vid Rhen och Main. Han samlade in penningmedel och förnödenheter till de svenska trupperna, deltog i den strategiska planeringen och förhandlade med tyska furstar och andra bundsförvanter. Deras skilda intressen gjorde arbetet komplicerat, och Oxenstierna förespråkade bland annat militära angrepp mot kejsarens egna arvländer.
Den 6 november 1632 mötte den svenska armén Wallensteins styrkor i slaget vid Lützen. De kejserliga trupperna drog sig tillbaka från slagfältet, men Gustav II Adolf stupade. Oxenstierna befann sig i Frankfurt am Main när han den 11 november fick säkert besked om kungens död. Kungens död innebar ett svårt personligt och politiskt slag för kanslern efter tjugo års nära samarbete. Oxenstierna fick nu en ledande uppgift i att hålla samman Sveriges politiska och militära insatser under fortsättningen av trettioåriga kriget.
Efter Gustav II Adolfs död skulle både kriget i Tyskland och rikets styrelse föras vidare. Kungens dotter Kristina var endast sex år gammal och kunde därför inte regera självständigt. Gustav Adolf hade tidigare instruerat Oxenstierna att stödja änkedrottningen Maria Eleonora av Brandenburg, men samtidigt hålla henne utanför rikets styrelse och dotterns politiska uppfostran. Som rikskansler fick Oxenstierna därmed ett betydande ansvar för att trygga tronföljden och upprätthålla kontinuiteten i regeringens arbete.
Den 12 januari 1633 fick Oxenstierna omfattande befogenheter att som fullmyndig legat företräda Sverige och den svenska krigsmakten i Tyskland. Samtidigt organiserades en förmyndarregering i Sverige. Vid riksdagen 1633 godkändes en styrelse bestående av innehavarna av de fem högsta riksämbetena, med stöd av riksrådet. Oxenstierna fick som rikskansler en ledande ställning bland förmyndarna, men hade inte rätt att ensam fatta beslut i regeringens namn. Hans inflytande vilade både på ämbetet och på den erfarenhet och auktoritet han hade fått genom sitt nära samarbete med Gustav II Adolf.
Oxenstierna ledde Sveriges angelägenheter i Tyskland, medan förmyndarna och riksrådet skötte styrelsen hemma. Genom omfattande korrespondens fortsatte han emellertid att påverka såväl utrikespolitiken som de inhemska reformerna. Denna ordning ställde stora krav på samordningen mellan regeringen i Stockholm och den svenska ledningen i Tyskland. Oxenstiernas samarbete med förmyndarregeringen försvårades av avståndet till Stockholm och återkommande politiska motsättningar. Hans yngre bror Gabriel Gustafsson Oxenstierna var en viktig förtrogen, medan relationerna till bland andra Johan Skytte, Per Brahe den yngre och Carl Carlsson Gyllenhielm tidvis var ansträngda.
Oxenstierna medverkade till 1634 års regeringsform, som reglerade rikets styrelse under förmyndartiden. Den byggde vidare på reformer som hade påbörjats under Gustav II Adolfs regering och syftade till att förstärka ansvarsfördelningen mellan rikets ledande ämbetsmän och myndigheter. Ett viktigt mål var att förvaltningen skulle kunna fungera även när regenten var omyndig eller frånvarande och inte kunde leda det dagliga regeringsarbetet.
De fem högsta riksämbetena knöts till centrala ämbetsverk. Kanslikollegiet ansvarade för kansliets verksamhet och viktiga delar av rikets diplomatiska förbindelser, medan Kammarkollegiet skötte kronans inkomster och räkenskaper. Krigskollegiet och Amiralitetskollegiet ansvarade för arméns respektive flottans förvaltning, och Svea hovrätt hade en central ställning inom rättsväsendet. Genom att fördela uppgifterna mellan dessa myndigheter ville Oxenstierna och den övriga riksledningen skapa en mer regelbunden och sammanhållen statsförvaltning.
De fem riksämbetsmännen styrde gemensamt, men Oxenstierna hade stort inflytande som rikskansler. Flera av de högsta ämbetena innehades av personer inom Oxenstiernas släkt. Brodern Gabriel Gustafsson Oxenstierna var riksdrots, medan kusinen Gabriel Bengtsson Oxenstierna var riksskattmästare. Denna ordning stärkte familjen Oxenstiernas ställning inom riksledningen, men innebar också att styrelsen förblev beroende av samarbete mellan flera inflytelserika ämbetsmän.
Genom regeringsformen formaliserades rikets indelning i län med landshövdingar som kronans företrädare. Landshövdingarna skulle bland annat övervaka skatteuppbörden, verkställandet av regeringens beslut och den lokala förvaltningen. Organisationen omfattade 23 hövdingedömen inom det egentliga Sverige, Finland och de svenska besittningarna vid Östersjön. Syftet var att förbättra regeringens kontroll över rikets olika delar och minska beroendet av enskilda lokala makthavare.
Regeringsformen undanröjde dock inte alla förvaltningsproblem. Ansvarsfördelningen mellan ämbetsverken kunde fortfarande vara oklar, och motsättningar mellan ledande ämbetsmän försvårade ibland samarbetet. Flera bestämmelser fick dessutom genomslag först under senare år. Reformen blev likväl betydelsefull för den fortsatta förvaltningsutvecklingen i både Sverige och Finland.

Oxenstierna försökte behålla de tyska protestanternas stöd efter kungens död. I april 1633 organiserade han Heilbronnförbundet, en sammanslutning av protestantiska tyska furstar och städer under svensk ledning. Som förbundets ledare (direktor) fick han en ledande roll i dess politiska och militära angelägenheter. Syftet var att säkerställa fortsatt stöd till den svenska krigföringen och stärka Sveriges inflytande i Tyskland. Samarbetet försvårades dock av furstarnas skilda politiska och territoriella intressen samt arméernas stora behov av pengar och förnödenheter.
Oxenstierna saknade själv den erfarenhet som krävdes för att leda större militära operationer på slagfältet. Han förlitade sig därför på erfarna befälhavare, däribland sin svärson Gustaf Horn, Johan Banér och Bernhard av Sachsen-Weimar. Genom att fördela befälsansvaret försökte han begränsa rivaliteten mellan generalerna och säkerställa deras fortsatta lojalitet mot den svenska ledningen. Särskilt Bernhards territoriella anspråk och krav på ett överordnat befäl gav upphov till återkommande motsättningar.
Oxenstierna förespråkade en försiktigare strategi än Gustav II Adolf. Han ville i första hand försvara redan erövrade områden, upprätthålla förbindelserna med bundsförvanterna och säkra Sveriges intressen vid Östersjön. Samtidigt måste han hantera återkommande problem med soldaternas uteblivna löner, bristande försörjning och omfattande plundringar. Missnöjet ledde bland annat till myterier under våren 1633. Oxenstierna försökte återställa ordningen genom förhandlingar och ekonomiska uppgörelser med befälhavare och tyska furstar.
Den militära situationen försämrades kraftigt under 1634. Albrecht von Wallenstein mördades i februari utan att Sveriges läge förbättrades. I september besegrades de svenska och protestantiska styrkorna i slaget vid Nördlingen, vilket försvagade Sveriges ställning och ökade motsättningarna inom Heilbronnförbundet. Flera tyska furstar började söka en uppgörelse med kejsaren. När Sachsen slöt fred i Prag i maj 1635 förlorade Sverige en viktig bundsförvant, och Heilbronnförbundet upplöstes. Oxenstierna motsatte sig en fredsuppgörelse som inte gav Sverige tillräckliga säkerhetsgarantier eller ersättning för dess krigsinsatser.
Vid överläggningar med Frankrikes ledande minister kardinal Richelieu i Paris 1635 försökte Oxenstierna säkra ekonomiska bidrag och politiskt stöd för den fortsatta krigföringen. Förhandlingarna försvårades av att Frankrike och Sverige inte alltid hade samma mål i Tyskland. Även inom den svenska riksledningen växte motståndet mot krigets kostnader. Medan vissa rådsherrar ville få ett snabbare slut på kriget ansåg Oxenstierna att Sverige först måste stärka sin förhandlingsposition. Hans förhållande till Johan Banér präglades dessutom tidvis av meningsskiljaktigheter om tillgången på resurser och den fortsatta krigföringen.
Under september 1635 slöt Sverige stillestånd med Polen, vilket innebar att de svenska besittningarna i Preussen återlämnades, medan Sverige behöll sina erövringar i Livland. Uppgörelsen minskade risken för ett nytt krig med Polen, men innebar också att Oxenstierna förlorade sitt generalguvernement. Sverige förlorade även de betydande tullinkomsterna från de preussiska hamnarna.
Samarbetet med Frankrike fortsatte och ledde till fördraget i Wismar 1636, som befäste de båda ländernas gemensamma motstånd mot kejsaren. Innan Oxenstierna återvände till Sverige organiserade han den fortsatta svenska ledningen i Tyskland. Sten Svantesson Bielke fick en ledande ställning som legat, medan diplomaten Johan Adler Salvius skulle arbeta under hans överinseende. Historikern Michael Roberts framhöll att Oxenstiernas politik i Tyskland till stora delar hade misslyckats, men att hans diplomatiska skicklighet och förmåga att hålla samman Sveriges intressen hade varit betydelsefulla under en synnerligen svår period.

När Oxenstierna återvände till Sverige sommaren 1636 mötte han ett växande missnöje med krigets kostnader, soldatutskrivningarna och förmyndarregeringens maktutövning. Han ägnade sig åter åt inrikespolitiken. Han granskade ämbetsverkens organisation, tjänstetillsättningar och samarbetet mellan de ledande ämbetsmännen. Oxenstierna betonade att statens tjänstemän borde väljas efter duglighet och utbildning snarare än enbart efter börd. Samtidigt behövde han ta hänsyn till adelns anspråk på höga ämbeten och prästerskapets önskan att bevara kyrkans självständighet. I kyrkopolitiska frågor uppstod bland annat motsättningar med biskop Johannes Rudbeckius om förhållandet mellan kyrkans ledning och statsmakten.
Oxenstierna försökte förbättra kontrollen över kronans räkenskaper och ordna skatter och tullar så att inkomsterna blev mer förutsägbara. Han ville också begränsa de ekonomiska följderna av adelns privilegier och de omfattande överlåtelserna av kronogods, det vill säga jordegendomar som tillhörde kronan. Sådana överlåtelser kunde minska statens inkomster på längre sikt. Förslagen mötte emellertid motstånd från adeln, som försvarade sina rättigheter, medan bönder och borgare protesterade mot skattebördan och soldatutskrivningarna. Vid riksdagen 1638 försökte Oxenstierna vinna fortsatt stöd för kriget, men fick samtidigt bemöta ständernas klagomål över förvaltningen.
| ” | Vi äre alle i ett skepp och måste länka handen till uti stormvädret. | „ |
| – Axel Oxenstierna, vid riksdagen 1638, | ||
Vid sidan av skattepolitiken arbetade Oxenstierna för att utveckla handel, bergsbruk och kommunikationer. Han ville öka inkomsterna från kopparhandeln och uppmuntrade järnproduktionen samt samarbetet med köpmän och företagare som Louis De Geer. Han avvisade dock regleringar som kunde hämma handeln. Han verkade även för städernas tillväxt, särskilt Stockholm, där nya privilegier, handelsbestämmelser och stadsplanering medverkade till stadens förändring under 1630-talet. För att underlätta handeln och kontakterna mellan olika delar av riket förespråkade han dessutom förbättrade vägar och vattenförbindelser.
En betydelsefull förändring inom kommunikationsväsendet var 1636 års ordning för postväsendet. Den ersatte delar av de äldre och mer tillfälliga budförbindelserna med ett organiserat system av postbönder och fastare postvägar. Systemet underlättade brevväxling för myndigheter och enskilda.
Vid riksdagarna framfördes återkommande klagomål över skatter, utskrivningar och överlåtelser av kronans egendom, särskilt från de ofrälse stånden, det vill säga präster, borgare och bönder. Oxenstierna försvarade behovet av inkomster till krigsmakten men försökte samtidigt begränsa vissa av krigets skadeverkningar. Vid rådets överläggningar 1642 förespråkade han bland annat åtgärder för att minska soldatutskrivningarnas belastning på lokalsamhällena. I frågor om handel, kronans jordegendomar och beskattning betonade han betydelsen av långsiktiga och förutsägbara regler. Hans politik förenade därmed stöd för en starkare statsförvaltning med en försiktighet inför statliga ingrepp som kunde hämma näringslivet eller försvaga kronans framtida inkomster.

Oxenstierna deltog i drottning Kristinas politiska utbildning enligt Gustav II Adolfs önskemål. Förmyndarregeringen ville samtidigt begränsa änkedrottning Maria Eleonora av Brandenburgs inflytande över Kristina. Motsättningarna gällde bland annat hanteringen av Gustav Adolfs kvarlevor och begravning samt änkedrottningens anspråk på att påverka dotterns uppfostran.
År 1636 stödde Oxenstierna och Carl Carlsson Gyllenhielm beslutet att skilja Kristina från hennes mor, vars sätt att uppfostra dottern ansågs olämpligt av förmyndarregeringen. Genom Johan Kasimirs medverkan överfördes en del av ansvaret för den unga drottningen till hans hustru Katarina Karlsdotter Vasa. Kristinas akademiska utbildning leddes bland annat av Johannes Matthiæ Gothus, medan Oxenstierna själv undervisade henne i politik, samtidshistoria och statskonst.
Som en del av den politiska utbildningen fick Kristina redan vid tretton års ålder närvara vid rådssammanträden och ta del av diskussionerna om rikets styrelse. Oxenstierna uttryckte stor uppskattning för hennes begåvning och omdöme och framhöll vid flera tillfällen inför riksrådet att hon visade en ovanlig mognad för sin ålder.
Den svenska segern i slaget vid Wittstock i september 1636, under Johan Banérs befäl, förbättrade Sveriges militära ställning efter nederlaget vid Nördlingen två år tidigare. Segern förbättrade kontakterna med bundsförvanterna och möjligheterna till utländskt stöd. Kriget förblev dock kostsamt, och förmyndarregeringen måste återkommande anskaffa pengar, soldater och förnödenheter för att hålla arméerna i fält.
Från Sverige fortsatte Oxenstierna att samordna den diplomatiska verksamheten och verka för en fred som kunde trygga rikets säkerhet och ge ersättning för åtminstone en del av krigsutgifterna. Kontakterna med Frankrike ledde 1638 till ett förnyat förbund med ekonomiskt stöd till den svenska krigföringen. Samarbetet försvårades emellertid av skilda uppfattningar om förhållandet till kejsaren, Pommerns framtid och möjligheterna till en separatfred.
År 1641 förlängdes det fransk-svenska samarbetet, samtidigt som Münster och Osnabrück utsågs till platser för de kommande fredsförhandlingarna. Han arbetade också för att förbättra förbindelserna med Brandenburg, vars neutralitet var betydelsefull för Sveriges ställning i norra Tyskland.
Banérs fälttåg försvårades av bristande försörjning, motsättningar mellan officerarna och osäkra förbindelser mellan de svenska arméerna. När Banér avled 1641 uppstod en allvarlig ledningskris. Oxenstierna och den övriga svenska riksledningen utsåg då Lennart Torstenson till ny överbefälhavare. Torstenson fick hantera missnöje över uteblivna löner och konflikter inom officerskåren, men lyckades återställa arméns stridsförmåga. År 1642 besegrade han de kejserliga styrkorna i slaget vid Leipzig. Trots återkommande sjukdom och önskemål om att lämna sitt befäl uppmanades Torstenson av Oxenstierna att fortsätta leda armén.
Den danska kontrollen över Öresundstullen, återkommande handelstvister och kung Kristian IV:s kontakter med Sveriges motståndare väckte oro inom den svenska regeringen. Oxenstierna befarade att Danmark kunde hota förbindelserna mellan Sverige och de svenska arméerna i Tyskland och förespråkade därför ett militärt angrepp för att undanröja detta hot. Förslaget mötte till en början tvekan inom riksrådet, men efter hemliga överläggningar under 1643 enades riksledningen om att genomföra en offensiv mot Danmark.
Lennart Torstenson fick i uppdrag att föra sin armé från Tyskland norrut mot de danska områdena. Samtidigt skulle svenska trupper under Gustaf Horn framrycka söderut genom Småland och angripa det då danska Skåne. I december 1643 gick Torstensons styrkor in i Holstein och därefter Jylland, vilket inledde Torstensonska kriget. Angreppet kom överraskande och gav Sverige betydande framgångar på land. Till sjöss var situationen mer osäker. Försöken att föra över svenska trupper till de danska öarna misslyckades, vilket gjorde det nödvändigt att förstärka flottan.
Krigföringen försvårades också av att en kejserlig armé hotade de svenska ställningarna i Tyskland, vilket tvingade Torstenson att tillfälligt lämna Jylland. Samtidigt försökte den svenska regeringen anskaffa ytterligare fartyg, bland annat med hjälp av Louis De Geer. Efter växlande framgångar till sjöss besegrade den svenska flottan de danska styrkorna i slaget vid Femern i oktober 1644. Segern förbättrade Sveriges möjligheter att utöva militärt och diplomatiskt tryck på Danmark och skapade förutsättningarna för de fredsförhandlingar som följde året därpå.
Efter Gabriel Gustafsson Oxenstiernas död 1640 behövde ämbetet som riksdrots tillsättas på nytt. Vid valet 1641 fick Per Brahe den yngre och Gabriel Bengtsson Oxenstierna lika många röster, varefter drottning Kristina genom lottning avgjorde valet till Brahes fördel. Gabriel Bengtsson behöll sitt ämbete som riksskattmästare. Samtidigt försökte Axel Oxenstierna värna kansliets samordnande roll gentemot de övriga centrala ämbetsverken, vars självständighet hade stärkts genom de tidigare förvaltningsreformerna.
De höga krigskostnaderna, soldatutskrivningarna och kronans överlåtelser av jordegendomar väckte särskilt missnöje bland de ofrälse stånden. Oxenstierna försvarade behovet av fortsatt krigsfinansiering, men framhöll samtidigt betydelsen av att bevara kronans ekonomiska resurser och begränsa utskrivningarnas skadeverkningar. Motsättningarna visade hur svårt det var att förena stormaktspolitikens behov med rikets ekonomiska och sociala förhållanden.
Det framfördes förslag om att hon under en övergångstid skulle dela regeringsmakten med de tidigare förmyndarna och inte få full självständighet förrän vid 25 års ålder. Kristina motsatte sig emellertid sådana begränsningar och ville själv överta ansvaret för rikets styrelse. Oxenstierna och de övriga rådsherrarna behövde därför förhålla sig till en ung regent som allt tydligare hävdade sin självständighet.
Den 8 december 1644 förklarades Kristina myndig och övertog regeringsmakten. Därmed upphörde förmyndarregeringen, men Oxenstierna kvarstod som rikskansler.

Efter drottning Kristinas myndighetsförklaring förändrades Axel Oxenstiernas politiska ställning. Den nya regenten ville fatta egna beslut, medan rikskanslern värnade riksrådets och de centrala ämbetsverkens inflytande. Kristina var däremot angelägen om att hävda kungamaktens befogenheter och fatta egna beslut i viktiga statsangelägenheter. Deras förhållande blev därför efter hand alltmer ansträngt, särskilt i frågor om utrikespolitiken, fredsförhandlingarna och tronföljden. Trots motsättningarna fortsatte drottningen att anlita Oxenstiernas erfarenhet och sakkunskap.
Enligt historikern Curt Weibull uppfattade Kristina högadelns växande politiska inflytande som ett möjligt hot mot kungamakten. Hon misstänkte att rådet ville öka adelns makt. Dessa motsättningar försvagade Oxenstiernas tidigare dominerande ställning, även om han fortfarande innehade rikets högsta kansliämbete och behöll ett betydande inflytande över förvaltningen och utrikespolitiken.
Kristina anlitade egna rådgivare. En av dem var diplomaten Johan Adler Salvius, som hade företrätt Sverige i Tyskland och utvecklat nära förbindelser med drottningen. I de pågående fredsförhandlingarna företrädde Salvius tidvis en annan linje än Oxenstierna och hans son Johan. Motsättningarna mellan dem gällde bland annat vilka eftergifter Sverige borde acceptera för att nå en uppgörelse. År 1648 utnämnde Kristina Salvius till riksråd, trots motstånd från Oxenstierna och Per Brahe den yngre. Utnämningen visade att drottningen inte längre var beroende av rikskanslerns rekommendationer vid tillsättningen av rikets ledande ämbetsmän.
Kristina motsatte sig förväntningarna på att gifta sig med sin kusin, pfalzgreven Karl Gustav, och ville i stället säkerställa att han skulle efterträda henne på tronen. Oxenstierna var tveksam till att fastställa tronföljden utan tydliga rättsliga garantier och ständernas medverkan. Han framhöll betydelsen av att bevara rikets lagar, religion och etablerade styrelseskick. Vid riksdagen 1649 drev Kristina frågan vidare, men motsättningarna om Karl Gustavs ställning och villkoren för tronföljden fortsatte under de följande åren.

Torstensonska kriget fortsatte efter Kristinas myndighetsförklaring. Sveriges militära framgångar, särskilt flottans seger vid Femern 1644, hade förbättrat landets förhandlingsläge. Samtidigt ville andra europeiska makter få ett slut på striderna för att återställa handeln i området. Oxenstierna fick en ledande roll i de fredsförhandlingar som inleddes vid Brömsebro 1645.
Han ville hindra Danmark från att störa Sveriges sjöfart och förbindelser över Östersjön. Han ville säkra territoriella vinster och förbättra villkoren för den svenska sjöfarten genom lättnader i Öresundstullen. Förhandlingarna blev utdragna eftersom Danmark motsatte sig flera av de svenska kraven, samtidigt som andra stater ville undvika en alltför långtgående förändring av maktförhållandena i Norden.
Genom freden i Brömsebro i augusti 1645 erhöll Sverige Gotland, Ösel, Jämtland och Härjedalen samt Halland på trettio år. Sverige fick också tullfrihet vid passagen genom Öresund. Freden gav Sverige större handlingsfrihet i Norden. För sina insatser upphöjdes Oxenstierna den 20 november 1645 till greve av Södermöre, vilket ytterligare befäste hans ställning inom den svenska högadeln. Axel blev stamfader för den grevliga ätten Oxenstierna af Södermöre, som utslocknade på svärdssidan 1706.
År 1645 pågick fredskongressen i Osnabrück och Münster för att avsluta trettioåriga kriget. Sverige hade åter stärkt sin militära ställning genom framgångar i Tyskland, särskilt vid slaget vid Jankov i mars samma år. Detta förbättrade förutsättningarna för den svenska diplomatin, men fredsarbetet försvårades av motsättningar mellan kejsaren, de tyska riksständerna, Sverige och Frankrike. Eftersom kriget fortsatte under förhandlingarna fick arméernas framgångar och nederlag betydelse för vilka krav parterna kunde driva igenom.
Oxenstierna ville säkra Sverige och få ersättning för krigets kostnader. De svenska kraven omfattade landområden inom det tysk-romerska riket, särskilt i Pommern, och garantier för de protestantiska riksständernas rättigheter. De religiösa frågorna försvårades av motsättningarna mellan katoliker, lutheraner och kalvinister om kyrklig egendom och religionsutövning. Frankrike eftersträvade samtidigt en försvagning av den habsburgska maktställningen och ville förhindra att uppgörelsen stärkte Spanien. Fredsförhandlingarna kom därmed att behandla såväl territoriella och ekonomiska frågor som de tyska furstarnas förhållande till kejsarmakten.
Oxenstierna deltog inte personligen i fredskongressen, utan försökte påverka Sveriges förhandlingslinje genom brev och instruktioner. Hans son Johan Axelsson Oxenstierna var en av Sveriges främsta företrädare i Osnabrück, tillsammans med diplomaten Johan Adler Salvius. De var återkommande oeniga om förhandlingsmetoderna, de territoriella kraven och vilka eftergifter som kunde accepteras. Johan intog i flera frågor en mer kompromisslös hållning, medan Salvius, med stöd av drottning Kristina, förespråkade större eftergifter för att påskynda fredsslutet. Axel Oxenstierna stödde de svenska kraven på territoriell ersättning, men var samtidigt beredd att överväga begränsade vinster om detta kunde möjliggöra ett slut på kriget och trygga rikets säkerhet.
Genom westfaliska freden i oktober 1648 erhöll Sverige Vorpommern, delar av Hinterpommern, Wismar samt Bremen och Verden. Sverige tillerkändes också ekonomisk ersättning för truppernas underhåll och avveckling. Som innehavare av tyska riksförläningar fick Sverige plats i rikets politiska institutioner. Fredsuppgörelsen bekräftade dessutom de tyska riksständernas rättigheter och begränsade kejsarens möjligheter att utöva makt utan deras medverkan. Flera av Sveriges viktigaste säkerhetspolitiska mål hade därmed uppnåtts, även om inte samtliga svenska krav tillgodosågs.
Under den så kallade Nürnbergska exekutionsdagen 1649–1650 behandlades bland annat tillbakadragandet av utländska trupper och den ekonomiska ersättning som skulle betalas för den svenska krigsmaktens underhåll och avveckling. Överläggningarna försvårades av ekonomiska motsättningar och osäkerhet om hur fredsvillkoren skulle genomföras. Först efter ytterligare uppgörelser kunde de kvarstående militära och finansiella frågorna lösas.
Förhandlingarna i Osnabrück och Münster hörde till de större internationella fredskongresser där flera stater och politiska företrädare samtidigt sökte en gemensam uppgörelse. Arbetet krävde omfattande korrespondens, medling och samordning mellan parter med motstridiga intressen. För Oxenstierna innebar fredsslutet att en långvarig utrikespolitisk målsättning hade förverkligats och att Sverige befäste sin ställning som en betydande aktör i den europeiska maktpolitiken.
Åren 1648–1650 drabbades Sverige av missväxt och epidemier, samtidigt som skatter och soldatutskrivningar belastade stora delar av befolkningen. Kronans omfattande överlåtelser av jordegendomar till adeln väckte också kritik. De ofrälse stånden, det vill säga präster, borgare och bönder, ifrågasatte adelns skattefrihet och växande godsinnehav, medan adeln försvarade sina privilegier. Oxenstierna försökte bevara kronans ekonomiska resurser och samarbetet mellan stånden, men hans försämrade hälsa och återkommande frånvaro begränsade hans möjligheter att ingripa.
Motsättningarna blev särskilt tydliga vid riksdagen 1650, då de ofrälse stånden krävde att adelns privilegier skulle begränsas och att kronan skulle återfå tidigare bortskänkta jordegendomar. Drottning Kristina kunde använda missnöjet för att stärka sin egen politiska ställning och vinna stöd för att Karl Gustav skulle erkännas som tronföljare. Oxenstierna varnade för att de växande ståndsmotsättningarna kunde hota rikets stabilitet, men framhöll samtidigt behovet av att begränsa skattebördan och skydda kronans tillgångar. Riksdagen avslutades utan någon genomgripande förändring av adelns privilegier.
Oxenstierna ville förena kronans inkomster med en livskraftig handel. Han motsatte sig vissa långtgående regleringar som enligt honom kunde hämma den ekonomiska verksamheten. Vid ett rådssammanträde 1650 framhöll han Nederländernas ekonomiska framgångar som ett föredöme och betonade handelns betydelse för rikets välstånd. Samtidigt ville han motverka att kronans inkomster försvagades genom alltför omfattande överlåtelser av jordegendomar till adeln.
I anslutning till de politiska motsättningarna efter riksdagen inträffade den så kallade andra Messeniusaffären. Rikshistoriografen Arnold Johan Messenius hade anslutit sig till oppositionen mot rådets ledande kretsar, medan hans son Arnold författade en anonym skrift som bland annat anklagade Oxenstierna för att motarbeta Karl Gustavs arvsrätt. Båda dömdes till döden och avrättades i december 1651. Någon större sammansvärjning har inte kunnat beläggas.
Trots fredsslutet 1648 fortsatte militärutgifterna att belasta kronan, medan överlåtelserna av kronogods minskade dess inkomster från jordegendomarna. Oxenstierna förespråkade återhållsamhet med statens utgifter, begränsningar av godsöverlåtelserna och större ekonomiska bidrag från adeln. Vid riksdagen 1652 diskuterades nya skatter och förändringar av beskattningen, men förslagen mötte motstånd från flera stånd.
Under Kristinas regering hade adelns jordägande ökat kraftigt. Enligt historikern Robert I. Frost innehade adeln omkring 66 procent av Sveriges jord 1654, samtidigt som kronans inkomster hade minskat från cirka 6,36 miljoner riksdaler 1644 till 3,79 miljoner 1653. Denna nedgång illustrerade de svårigheter som uppstod när kronan behövde finansiera sin förvaltning och krigsmakt samtidigt som en växande del av jordegendomarna hade övergått i adelns ägo. Frågan om att återföra tidigare överlåtna gods till kronan fortsatte att prägla svensk politik även efter Oxenstiernas död.

Oxenstierna fortsatte att arbeta med förvaltning och ekonomi. Under hans sista år som rikskansler inrättades eller vidareutvecklades flera centrala ämbetsverk. Bergskollegium, som fick kollegial organisation 1649, ansvarade för frågor om bergsbruket, medan Kommerskollegium inrättades 1651 för att hantera handelns och sjöfartens angelägenheter. Det senare ämbetsverket tillkom på Oxenstiernas initiativ och efter instruktioner som han själv hade utarbetat. Förändringarna byggde vidare på det förvaltningsarbete som hade präglat hans tidigare verksamhet och syftade till att ge olika delar av rikets ekonomi en fastare administrativ organisation.
Oxenstierna ville ge landet tid till återhämtning efter krigen. Han betonade betydelsen av att bevara de vunna besittningarna och undvika nya förpliktelser som kunde dra in riket i ytterligare konflikter. Under det engelsk-nederländska kriget 1652–1654 uttryckte han särskild oro för Englands växande maktställning. Samtidigt eftersträvade drottning Kristina större diplomatisk handlingsfrihet och förlitade sig i ökande utsträckning på egna rådgivare, däribland Magnus Gabriel De la Gardie. Meningsskiljaktigheterna gällde bland annat förhållandet till Frankrike, politiken i Tyskland och Sveriges internationella åtaganden.
Under 1653–1654 förhandlade han med det engelska sändebudet Bulstrode Whitelocke, som hade skickats till Sverige av Oliver Cromwells regering. Överläggningarna gällde förbättrade förbindelser mellan länderna och möjligheten att ingå ett förbund. Oxenstierna intog en återhållsam hållning eftersom han ville undvika avtal som kunde försvaga Sveriges självständiga handlingsutrymme eller dra in landet i nya europeiska konflikter. Han fortsatte också att intressera sig för rättsväsendets och statsförvaltningens organisation, medan hans son Erik Axelsson Oxenstierna efter hand fick ett större ansvar för rikets angelägenheter.
Sedan Kristina hade motsatt sig ett äktenskap med kusinen Karl Gustav arbetade hon för att säkerställa hans rätt till tronen. Samtidigt började hon överväga möjligheten att själv lämna regeringsmakten. Redan omkring 1650 hade hon uttryckt tankar på en abdikation och utvecklade under de följande åren ett växande intresse för katolicismen. Genom kontakter med utländska diplomater och katolska präster undersökte hon möjligheterna att övergå till den katolska kyrkan. Hur långt hennes religiösa övertygelse vid denna tid påverkade planerna på att lämna tronen är omdiskuterat.
I augusti 1651 meddelade Kristina riksrådet att hon övervägde att överlämna kronan till Karl Gustav. Förslaget mötte motstånd, och drottningen avstod tills vidare från att genomföra det. Oxenstierna och flera andra rådsherrar var angelägna om att en förändring av tronföljden skulle förenas med tydliga garantier för rikets lagar och styrelseskick.
Under 1653 fortsatte Kristina i hemlighet sina förberedelser för att lämna Sverige och övergå till katolicismen. I februari 1654 meddelade hon slutligen riksrådet att hon avsåg att abdikera till förmån för Karl Gustav. Oxenstierna och flera andra rådsherrar försökte förmå henne att ompröva beslutet, men drottningen stod fast vid sin avsikt. Han motsatte sig delar av hennes framtida underhåll som belastade kronan.
Vid riksdagen 1654 höll sig Oxenstierna huvudsakligen i bakgrunden. Han framhöll att han hade tjänat både Gustav II Adolf och Kristina och ville inte personligen medverka till att formellt avsluta drottningens regeringstid. Vid abdikationsceremonin den 6 juni avstod han därför från att läsa upp tronavsägelsen, vilket i stället gjordes av Schering Rosenhane. Kristina överlämnade därefter kronan till Karl Gustav, som besteg tronen under namnet Karl X Gustav. Oxenstierna förblev rikskansler men var svårt sjuk.

Oxenstierna hade tillsammans med Johan Kasimir av Pfalz-Zweibrücken deltagit i dennes son Karl Gustavs politiska fostran. Den blivande kungen fick även kunskaper om rikets utrikespolitiska angelägenheter genom samtal med Oxenstierna och hans medarbetare. När Karl Gustav utsågs till tronföljare 1650 deltog Oxenstierna i förberedelserna inför tronskiftet. Trots tidigare motsättningar mellan dem närmade sig Karl Gustavs anhängare rikskanslern inför Kristinas abdikation 1654. Oxenstierna bistod med att underlätta övergången till den nye regenten.
Inför Karl X Gustavs trontillträde uppstod meningsskiljaktigheter om Kristinas framtida underhåll och de omfattande överlåtelserna av kronans jordegendomar. Oxenstierna medverkade också i utformningen av den nye kungens konungaförsäkran, som reglerade förhållandet mellan kungamakten och rikets ständer. Han verkade för att bevara ständernas privilegier och inflytande över viktiga statsangelägenheter, särskilt frågor om krig och utrikespolitik. Under 1654 utsågs sonen Erik Axelsson Oxenstierna till vice rikskansler för att bistå sin far.
Trots försämrad hälsa fortsatte Oxenstierna att delta i rikets styrelse efter Karl X Gustavs trontillträde. Han diskuterade fortfarande adelns privilegier och utrikespolitiken med kungen. Under sommaren försvagades hans hälsa ytterligare, och den 20 augusti blev han sängliggande och kunde därmed inte längre delta i regeringsarbetet som tidigare. Åtta dagar senare, den 28 augusti 1654, avled Axel Oxenstierna i Stockholm, 71 år gammal.
Begravningen ägde rum den 18 mars 1655 under högtidliga former, trots att Oxenstierna i sitt testamente hade uttryckt önskemål om en anspråkslös ceremoni. Han gravsattes i det Oxenstiernska gravvalvet i Jäders kyrka i Södermanland. Testamentet reglerade fördelningen av hans omfattande jordegendomar och övriga tillgångar mellan familjemedlemmarna, medan hans bibliotek tillföll sonen Erik.

Den 5 juni 1608 gifte sig Axel Oxenstierna med Anna Åkesdotter Bååt (1579–1649), dotter till Åke Johansson (Bååt) och Christina Trolle. Anna var tidigare hovfröken hos änkedrottning Katarina Stenbock.
Makarnas brev vittnar om en nära relation trots hans långa utlandsvistelser. Under hans vistelser utomlands ansvarade Anna för stora delar av hushållet, familjens egendomar och andra angelägenheter, med stöd av Oxenstiernas bror Gabriel Gustafsson Oxenstierna. Genom brevväxlingen kunde makarna upprätthålla kontakten och fatta beslut om familjens ekonomiska och personliga förhållanden även när de befann sig långt ifrån varandra.
Paret fick tretton barn, av vilka flera avled i unga år. Bara under 1617 avled fyra av parets barn. Bland barnen som nådde vuxen ålder fanns sönerna Gustaf (1609–1629), Johan (1611–1657) och Erik (1624–1656), samt döttrarna Kristina (1612–1631) och Katarina (1612–före 1661). Kristina gifte sig med fältmarskalken Gustaf Horn och Katarina med kammarrådet Johan Jespersson Cruus af Harfvila. Endast Johan, Erik och Katarina överlevde båda föräldrarna.
Äldste sonen Gustaf avled i pesten 1629, något som drabbade fadern hårt. Han engagerade sig i barnens utbildning, äktenskap och framtida ställning, men ställde samtidigt höga krav på dem, särskilt på sönerna. I breven till dem återkom ofta förmaningar om plikter och ansvar, medan korrespondensen med döttrarna hade en varmare ton. Hans önskan att påverka familjens framtid kunde också leda till meningsskiljaktigheter om barnens och andra släktingars äktenskapsplaner.
Axels förhållande till sonen Johan var nära men tidvis ansträngt. Sedan Johan 1641 utsetts till svensk fredsdelegat försökte fadern vägleda hans diplomatiska arbete genom brev, men kritiserade ofta hans omdöme, rapportering och konflikter med andra förhandlare, särskilt Johan Adler Salvius. Trots motsättningarna fortsatte Oxenstierna att stödja sonens arbete vid fredsförhandlingarna i Osnabrück. Efter Johans första hustrus död 1646 motsatte sig Oxenstierna inledningsvis sonens planerade äktenskap med Margareta Brahe, främst på grund av hennes ålder och oron för att äktenskapet skulle bli barnlöst. Han gav senare sitt samtycke och paret gifte sig 1648, men fick inga barn.

Samtida och senare skildringar beskriver Oxenstierna som arbetsam, behärskad och analytisk. Han hade ett gott minne och stor förmåga att sätta sig in i komplicerade politiska och administrativa frågor. Som förhandlare var han uthållig och metodisk, och han ägnade ofta långa arbetsdagar åt regeringens ärenden och sin omfattande korrespondens. Han ställde höga krav på sina medarbetare och betonade vikten av noggrannhet, disciplin och ansvarstagande i statens tjänst. Under regeringens sammanträden motsatte han sig försummelser och samtal som inte hörde till de frågor som behandlades.
Oxenstierna kunde uppfattas som högdragen, envis och hård mot politiska motståndare och underordnade. Han uttryckte sig ibland skarpt när han ansåg att andra hade försummat sina uppgifter eller handlat utan tillräckligt övervägande. Enligt historikern Sven A Nilsson förenade han en stark självkontroll med förmågan att agera beslutsamt och hårt när han ansåg det nödvändigt.
Hans temperament skilde sig i flera avseenden från Gustav II Adolfs. Medan kungen ofta framstod som handlingskraftig och impulsiv beskrivs Oxenstierna som mer eftertänksam och metodisk. Han föredrog noggranna överväganden framför förhastade beslut och kunde behålla sitt lugn även under stark press. Enligt historikerna Peter H. Wilson och Sverker Oredsson saknade han kungens sinne för humor, men utmärkte sig genom sin analytiska förmåga och sitt tålamod. De olika arbetssätten bidrog till att de kunde komplettera varandra, även om meningsskiljaktigheter uppstod i såväl politiska som militära frågor. Oxenstierna kunde tillsammans med bland andra Johan Skytte motsätta sig kungens förslag, medan Gustav Adolf ofta lyckades vinna stöd genom förhandlingar med riksrådet och ständerna.
Oxenstiernas samhällssyn var aristokratisk och byggde på uppfattningen att den gamla adeln hade ett särskilt ansvar för rikets styrelse. Han värnade adelns privilegier och politiska inflytande, men framhöll samtidigt statens behov av inkomster och dugliga ämbetsmän. Detta kunde föra honom i konflikt med andra företrädare för adeln, särskilt när deras ekonomiska intressen stod i motsättning till kronans behov. Han fäste också stor vikt vid sin egen och släktens sociala ställning, vilket bland annat kom till uttryck i hans omfattande godsinnehav och byggnadsprojekt.
Oxenstierna intresserade sig även för litteratur, vetenskap och utbildning. Han hade under sina universitetsstudier byggt upp en bred bildning och behärskade svenska, tyska, latin och franska. Enligt den engelske diplomaten Bulstrode Whitelocke talade han latin med stor skicklighet och föredrog detta språk framför franskan. Han engagerade sig också i skolfrågor och samarbetade med pedagogen Johan Amos Comenius. I januari 1643 utfärdade han anvisningar för hur bibliotek och arkiv i erövrade områden skulle hanteras. Böcker som beslagtogs under trettioåriga kriget kunde bland annat föras till Sverige för att stärka undervisningen vid akademier och gymnasier.
Oxenstiernas omfattande arbetsbörda påverkades tidvis av hälsoproblem. Han led periodvis av svår gikt, vilket kunde begränsa hans förmåga att resa och fullgöra sina uppgifter.

Oxenstierna blev en av Sveriges största jordägare. Till Oxenstiernas ursprungliga släktegendomar hörde Fiholm i Södermanland. Genom sitt äktenskap med Anna Åkesdotter Bååt 1608 tillkom bland annat Tidö i Västmanland. Genom arv, köp, kungliga donationer och förläningar, där jordegendomar eller inkomster tilldelades som ersättning för tjänster åt kronan, utökade Oxenstierna successivt sina innehav. Till dessa hörde bland annat Hjulsta, Värnanäs, friherreskapet Kimito med Nynäs i Finland samt omfattande jordegendomar i Estland och Livland. År 1645 tillkom grevskapet Södermöre i Småland.
Oxenstierna förvärvade särskilt stora innehav i de svenska besittningarna vid Östersjön. I Livland blev han en av de främsta jordägarna genom de omfattande förläningar som han erhöll under Gustav II Adolfs regering. Bland dessa fanns biskopsstiftet Wenden, som tilldelades honom 1622. Samtidigt omfattade innehaven olika former av ägande och nyttjanderätt, vilket innebar att de ekonomiska och rättsliga villkoren kunde skilja sig mellan egendomarna.
Oxenstiernas ställning och förmögenhet kom också till uttryck genom flera omfattande byggnadsprojekt. Han lät uppföra det nuvarande Tidö slott, som färdigställdes i mitten av 1640-talet, och påbörjade en ombyggnad av Fiholm, där två flygelbyggnader uppfördes. Han lät även omgestalta Jäders kyrka i Södermanland till släktens gravkyrka, med det Oxenstiernska gravvalvet som familjens begravningsplats.
År 1653 lät Oxenstierna påbörja uppförandet av Oxenstiernska palatset i Stockholm, efter ritningar av arkitekten Jean de la Vallée. Oxenstierna hann aldrig bosätta sig där, eftersom han avled 1654, och det planerade palatset färdigställdes aldrig enligt de ursprungliga ritningarna. Han hade även anknytning till tillkomsten av Riddarhuspalatset, genom att 1641 sälja den mark där byggnaden senare uppfördes efter ritningar av Simon de la Vallée.
Oxenstierna fick inkomster från ämbeten, jordräntor och spannmålshandel, särskilt från Östersjöprovinserna. Jordegendomarna gav inkomster i form av jordräntor, det vill säga avgifter och prestationer som bönderna var skyldiga att lämna till jordägaren. Han utökade också sina tillgångar genom omfattande köp av kronogods och förvärvade sådana egendomar för mer än 60 000 daler. Hans förmögenhet byggde därmed inte enbart på kungliga donationer och förläningar, utan också på egna investeringar i jordegendomar.
En särskilt betydande tillgång var grevskapet Södermöre, som Oxenstierna erhöll i samband med upphöjelsen till greve 1645. Grevskapet omfattade omkring 610 hemman, det vill säga jordbruksenheter som användes vid beskattning och jordvärdering. Dess årliga avkastning har uppskattats till omkring 15 000 daler silvermynt.
Trots sitt omfattande godsinnehav hade Oxenstierna betydande utgifter för förvärv och förvaltning av egendomarna, byggnadsprojekt och familjens försörjning. Vid sin död efterlämnade han stora tillgångar men också skulder. I testamentet reglerade han hur dessa skulle hanteras och hur jordegendomarna och den övriga kvarlåtenskapen skulle fördelas mellan arvingarna.

| ” | Men mig är lika kär en adelsman och en bonde. Jag sitter här i Regeringen som ingen adelsman, och skall aldrig här döma något ex affectione (av tillgivenhet). | „ |
| – Axel Oxenstierna, | ||
Axel Oxenstierna betraktades redan under sin livstid som en framstående statsman. Drottning Kristina framhöll särskilt hans lärdom, erfarenhet och förmåga att hantera rikets angelägenheter. Eftervärldens bedömningar har dock varierat. Under 1800-talet och början av 1900-talet kritiserades han bland annat som företrädare för den aristokratiska maktställningen under stormaktstiden. Senare forskning har i större utsträckning betonat hans betydelse för statsförvaltningens utveckling, och han har ofta beskrivits som en av den moderna svenska statens främsta grundläggare.
Tillsammans med Gustav II Adolf och andra ledande ämbetsmän bidrog Oxenstierna till en mer sammanhållen statsförvaltning med tydligare ansvarsfördelning, regelbunden rapportering och ökad specialisering. Kansliordningarna från 1612 och 1626 effektiviserade det kungliga kansliet, medan 1634 års regeringsform stärkte de centrala ämbetsverkens ställning. Reformerna gav förvaltningen större kontinuitet och minskade beroendet av enskilda ämbetsmän. Historikern Robert I. Frost framhöll emellertid att utvecklingen hade påbörjats långt tidigare och att reformerna även måste förstås mot bakgrund av krigföringens krav och rikets begränsade resurser.
Enligt historikern Gunnar Wetterberg präglades Oxenstiernas politiska tänkande av en strävan efter samverkan mellan kungamakten, riksrådet och rikets ständer, snarare än oinskränkt kunglig makt. Han föredrog förhandlingar och pragmatiska lösningar, men kunde också uppträda bestämt och auktoritärt. Hans inflytande byggde samtidigt på omfattande personliga kontaktnät. Historikern Nils Erik Villstrand betonar betydelsen av släktskap, lojalitet och beskyddsförhållanden inom 1600-talets statsförvaltning, där offentliga uppdrag och privata intressen ofta var nära sammanflätade.
Oxenstiernas ledande ställning under förmyndarregeringen 1632–1644 har också uppmärksammats i historieskrivningen. Historikern Erik Asker framhöll att regeringen lyckades genomföra huvuddelen av sina föresatser och i allmänhet har bedömts förhållandevis positivt. Detta kontrasterar mot Karl XI:s förmyndarregering 1660–1672, som redan av samtiden utsattes för omfattande kritik.
Som diplomat och politisk ledare hade Oxenstierna stor betydelse för Sveriges ställning i Europa. Efter Gustav II Adolfs död 1632 övertog han det övergripande politiska ansvaret för Sveriges fortsatta deltagande i trettioåriga kriget och försökte bevara samarbetet mellan de protestantiska furstarna. Hans verksamhet bidrog till att upprätthålla Sveriges inflytande i Tyskland, men präglades också av militära motgångar, ekonomiska svårigheter och motsättningar mellan de allierade. Krigföringen stärkte Sveriges ställning som europeisk stormakt, men medförde samtidigt omfattande skatteuttag, soldatutskrivningar och ekonomiska påfrestningar.
Oxenstierna försökte motverka missbruk inom förvaltningen genom att betona ämbetsmännens ansvar och kronans intressen framför personlig vinning. Samtidigt verkade han i ett samhälle där högadelns privilegier, släktförbindelser och jordegendomar hade stor politisk betydelse. Frost påpekade att kronans omfattande godsöverlåtelser stärkte adeln men försvagade statsfinanserna. Vid Oxenstiernas död 1654 innehade adeln omkring två tredjedelar av Sveriges jord, en utveckling som bidrog till växande ståndsmotsättningar och krav på att återföra tidigare avsöndrade kronogods.
Religionen hade en viktig plats i Oxenstiernas världsbild. Han var en övertygad lutheran, men skilde i sitt diplomatiska arbete mellan religiös övertygelse och politiska intressen. Han kunde därför förespråka samarbete med såväl protestantiska som katolska makter när detta gynnade Sveriges säkerhet och utrikespolitiska ställning.
Oxenstiernas eftermäle präglas därmed av hans betydelse för Sveriges administrativa och politiska utveckling, men också av stormaktstidens sociala och ekonomiska motsättningar. Hans reformer bidrog till att skapa långlivade institutioner, samtidigt som statsbyggandet var en gradvis process som formades av flera generationers arbete och krigföringens växande krav.


År 1889 avtäcktes en minnesvård vid hans födelseplats på Fånö, bekostad av godsägaren Henrik Tamm. Året därpå restes en bronsstaty av skulptören John Börjeson framför Riddarhuspalatset i Stockholm. Oxenstierna ingår även i Johan Tobias Sergels skulpturgrupp vid Gustav II Adolfs staty på Gustav Adolfs torg. Där framställs han som dikterande kungens bedrifter för historiens musa Klio, en symbolisk skildring av hans nära förbindelse med Gustav II Adolf. Skulpturgruppen utformades under 1780-talet, men göts i brons och sattes upp först 1906. Oxenstierna avbildas i en staty av Theodor Lundberg på Riksdagshuset i Stockholm, där hans gestalt pryder fasaden som en symbol för de fyra stånden.
Oxenstiernas namn har även använts för att uppmärksamma hans historiska gärning. År 1936 avbildades han på ett svenskt frimärke i samband med Postverkets 300-årsjubileum. År 2004 instiftade Riddarhuset Axel Oxenstierna-priset, som delas ut för historisk forskning med anknytning till den svenska adelns historia.
I Nationalmuseums samlingar finns bland annat ett oljeporträtt utfört efter David Beck och ett kopparstick från 1652 av Jeremias Falck. Dessa verk hör till den bildtradition som har bidragit till att bevara och sprida hans porträtt till eftervärlden.
Oxenstierna förekommer som rollfigur i skildringar av drottning Kristina. I Gustav III:s historiska drama Drottning Christina gestaltades han av Samuel Ahlgren. Oxenstierna har också en framträdande roll i Jacopo Foronis opera Cristina, regina di Svezia, som uruppfördes i Stockholm 1849, med Giovanni Carlo Casanova i rollen som rikskanslern. I August Strindbergs historiska skådespel Kristina (1903) framställs han som en kritisk motvikt till drottningens hovliv och ekonomiska politik. Vid en uppsättning på Dramaten 1964 spelades han av Holger Löwenadler.
Bland större biografier finns Nils Ahnlunds Axel Oxenstierna intill Gustav Adolfs död (1940) och Gunnar Wetterbergs tvåbandsverk Kanslern: Axel Oxenstierna i sin tid (2002), som senare bearbetades till Axel Oxenstierna: Makten och klokskapen (2010).
På film har Oxenstierna bland annat gestaltats av Lewis Stone i Drottning Christina (1933), med Greta Garbo i titelrollen, och av Cyril Cusack i En drottning abdikerar (1974). I den svenska tv-produktionen Drottning Kristina (1980) spelades han av Ingvar Hirdwall, medan Michael Nyqvist gestaltade honom i Mika Kaurismäkis historiska dramafilm The Girl King (2015).

Oxenstiernas arkiv omfattar omkring 500 volymer och är en central källa till den svenska stormaktstiden. Handlingarna förvarades under lång tid på Tidö slott innan de förvärvades av staten i två omgångar, 1848 och 1967. Huvuddelen finns numera i Riksarkivet, fördelad mellan Oxenstiernska samlingen, med omkring 380 volymer, och Tidöarkivet, med drygt 100 volymer. Den förstnämnda omfattar framför allt rikskanslerns korrespondens och handlingar från hans kansli, medan Tidöarkivet huvudsakligen innehåller räkenskaper och dokument rörande hans jordegendomar. Ytterligare handlingar finns bland annat vid Kungliga biblioteket, Uppsala universitetsbibliotek och andra svenska och europeiska arkiv och bibliotek.
Hans omfattande brevväxling med kungar, riksråd, militära befälhavare och utländska diplomater ger inblick i rikets politiska beslutsfattande, krigföring och internationella förbindelser. Samtidigt innehåller samlingarna handlingar om familjelivet, godsförvaltningen, ekonomiska angelägenheter och hans personliga förhållanden. Materialet har därigenom stor betydelse för forskningen om såväl Oxenstiernas biografi som 1600-talets svenska samhälle.
År 1888 utkom det första bandet av serien Rikskansleren Axel Oxenstiernas skrifter och brefvexling, som fram till 1977 omfattade sammanlagt 28 band. Utgåvan delades in i två avdelningar. Den första innehöll Oxenstiernas egna historiska och politiska skrifter samt brev från 1606–1636, medan den andra omfattade brev till rikskanslern från bland andra Gustav II Adolf, ledande ämbetsmän, militärer och företrädare för kyrkan och näringslivet.
År 1999 återupptogs utgivningsarbetet genom det så kallade Oxenstiernaprojektet, ett samarbete mellan Riksarkivet och Vitterhetsakademien. Projektet avslutades 2005 med nya textutgåvor och en databas. Utgivningen fortsatte även därefter, med bland annat brev från diplomaterna James Spens och Jan Rutgersius (2007), Oxenstiernas egna brev från 1636–1654 (2009), brev från Johan Adler Salvius (2012) och brev till sonen Erik Axelsson Oxenstierna (2016).
Riksarkivets digitala Oxenstiernadatabas innehåller över 6 000 registrerade poster, däribland drygt 3 900 brev och andra skrivelser från Oxenstierna från åren 1636–1654. Databasen omfattar även brev till rikskanslern, kompletteringar till äldre tryckta utgåvor och handlingar som tidigare inte hade publicerats. Korrespondensen ger möjlighet att följa såväl enskilda politiska beslut som Oxenstiernas långvariga förbindelser med den svenska statsledningen, hans familj och företrädare för andra europeiska makter.
|