Bengalen var den största och folkrikaste provinsen i Brittiska Indien. En stor del av provinsen bestod av Ganges och Bramaputras vidsträckta deltalandskap. De viktigaste grödorna var ris, framför allt i väster, och jute, framför allt i öster. Fabrikerna för jutebearbetning och tillverkning av exportvaror var koncentrerade kring huvudstaden Calcutta, som var Asiens största hamn och det brittiska imperiets största stad efter London.
År 1947 hade Bengalen cirka 65 miljoner invånare, varav 35 miljoner var muslimer och 30 miljoner var hinduer. Oavsett religion fanns en tydlig bengalisk kulturell gemenskap och ett gemensamt språk, bengali.
Vid Brittiska Indiens självständighet 1947 delades provinsen efter den lokala befolkningens dominerande religion. Den västra delen fördes till det formellt sekulära men hindudominerade Indien och den östra till det uttryckligen muslimska Pakistan. Delningen föregicks av svåra våldsamheter mellan muslimer och hinduer, men när den väl var ett faktum ledde den inte till de massakrer som följde på delningen av Punjab. Uppskattningsvis en miljon människor såg sig dock tvingade att lämna sina hem och flytta till andra sidan den nydragna landsgränsen.
Delningen medförde stora problem för ekonomin och matförsörjningen. 85 procent av väldens jute odlades i det som blev Östpakistan, men alla fabrikerna och den stora utskeppningshamnen Calcutta fanns i den indiska delen. Risodlingarna fanns framför allt i den indiska delen, vilket gjorde Östpakistan mycket sårbart för hungersnöd.
Sedan det bangladeshiska frihetskriget 1971 är Östpakistan självständigt under namnet Bangladesh.