Brottsprovokation är en typ av polisiär metod. Där lockar man någon att begå ett brott för att senare kunna lagföra personen för detta. Detta är kopplat till polisens eftersökningar av brottslig verksamhet eller någon misstänkt brottsling genom att provocera fram vidare brott.
Metoden kan exempelvis ske genom att polisen agerar köpare av kriminella tjänster eller genom att medverka till brottet (se också concursus necessarius). Om polisen tagit initiativ till brottet är detta en klar brottsprovokation. En person som använder sig av (brotts)provokation kan benämnas agent provocateur.
I Sverige är polisens möjligheter att använda sig av [brotts]provokation inte lagreglerade. Det är ändå klart att det inte kan användas för att få någon fälld, vilket har uttalats av Högsta domstolen. Förbudet mot brottsprovokationen följer i huvudsak av Europakonventionens artikel 6.1 om rätt till en rättvis rättegång, särskilt av Europadomstolens dom i målet Teixeira de Castro mot Portugal, 1998.
Ett exempel på brottsprovokation i Sverige är rättsfallet NJA 2007 s 1037, det så kallade Nationalmuseumfallet, där den konstaterade provokationen fick till följd att de tilltalade frikändes i Högsta domstolen. Polisen hade fått tips från amerikanska FBI vilka som kunde sälja tavlan. Svensk polis och FBI mötte en svensk i Köpenhamn, efter att polisen utgett sig för att vara köpare. Svensken hade tre medhjälpare och alla greps. De dömdes i lägre instanser, som alla höll med om att otillbörlig brottsprovokation ägt rum men att det inte hindrade ansvar, men Högsta domstolen ansåg att de tilltalades rätt till en rättvis rättegång hade blivit oåterkalleligen undergrävd. Det fanns därför inte förutsättningar för att åtala och döma dem för de aktuella häleribrotten.
År 2003 föreslog ombudsmannen mot etnisk diskriminering, Margareta Wadstein, att provocerande metoder skulle få användas för att bevisa diskriminering. Folkpartisten Torkild Strandberg stödde detta förslag med hänvisning till att det finns svåra brott som kräver nya brottsbekämpningsmetoder. I riksdagsmotionen 2012/13:Ju385 föreslog riksdagsledamoten Kent Ekeroth att möjligheten att införa brottsprovokation skulle införas.
I flera rättsordningar har polis rätt att använda sig av brottsprovokation i vissa fall. Detta gäller exempelvis i USA (där ofta kallat sting operation), där polisen kan locka en person att köpa narkotika och därefter griper personen för innehav av narkotika.
I Frankrike har brottsprovokation använts vid bekämpande av gatukravaller. Vid de gula västarnas ibland tumultartade demonstrationer har synts exempel på hur poliser klätt sig i gula västar eller agerat civilklädda (och därefter avlossat gummikulor mot demonstranter).
Bevisprovokation är en liknande metod använd av polis och andra myndigheter, där man konfronterar en misstänkt brottsling för att få fram bevis för brott som skett tidigare. Till skillnad från brottsprovokation som är denna metod tillåten i det svenska rättssystemet, men den får endast nyttjas under särskilda förutsättningar. Detta inkluderar fall enligt behovsprincipen, där en brottsutredning inte kunna få fram bevis på annat sätt. En bevisprovokation måste också kunna leda fram till viktiga resultatet som är användbara för utredningen.
Skolexemplet på bevisprovokation att en civilklädd polis agerar som köpare av droger och låter en säljare visa upp varan. Då griper polisen säljaren för innehav. Polisen kan också använda sig av "kontrollerad leverans av narkotika", där man i samarbete med tullen låter en misstänkt narkotikasmugglare passera in i landet och därefter först ingriper när den misstänkta personen lämnar över narkotikan till en mottagare.
Skillnaden mot brottsprovokation är att man inte försöker få den misstänkta att begå ett nytt brott. Om drogförsäljaren först kontaktar polisen och erbjuder försäljning, är det en klar bevisprovokation att vänta tills varan kommit fram innan försäljaren grips. Brottsprovokation är det däremot om polisen tagit initiativ till försäljningen och försäljaren inte har några droger på lager men – enbart på grund av polisens uttalade önskan – aktivt skaffar sig drogen för att kunna sälja den. Det senare var fallet i Europadomstolens dom i målet Teixeira de Castro mot Portugal, 1998; denna omständighet fällde landet till ansvar för brott mot artikel 6.1 i Europakonventionen.
Det finns många oklara gränsfall och otydliga skiljelinjer mellan bevis- och brottsprovokation. Därför beslutades i Sverige 2007 om nya riktlinjer, där endast en åklagare kan fatta beslut om användandet av bevisprovokation.
2025 lade Sveriges regering fram ett lagförslag, där olika brottsbekämpande myndigheter skulle ges tillstånd att använda "brottsprovokation" i syfte att skaffa bevisning mot en pågående brottslig verksamhet. Detta skulle kunna användas för att locka till försäljning av narkotika, köp av sexuell tjänst (av minderårig) eller köp/nedladdning av fiktiv barnpornografi. Enligt förslaget skulle polisen även ges möjlighet att använda provokation mot barn som är under 15 år. Enligt förslaget skulle en sådan lag kunna träda i kraft 1 mars 2027. Enligt rättsexperten Simon Andersson skulle ett sådant förslag inte innebära så stora skillnader jämfört med befintlig praxis.