Blodigel
Utseende
Blodigeln är upp till 15 cm lång. Ryggsidan är mörkt grön eller brun och har sammanlagt sex orangeröda eller orangegula smala band, som kan vara fläckvis avbrutna, längs mitt och sidor. Detta skiljer arten från hästigeln, som är mörkare och har gröngula strimmor enbart längs sidorna. Undersidan hos blodigeln är blekt gulgrön med svarta fläckar av varierande form, vilka saknas hos hästigeln. Det finns en östeuropeisk form, ibland kallad "ungersk blodigel", som har mindre tydliga längsstrimmor på ryggen och vars buk är enfärgat olivgrön med en mörk strimma på vardera sida. Den västeuropeiska formen har ofta en mörkt marmorerad buk. Blodigeln har tre käkar som efterlämnar ett Y-formigt sår när den sugit blod ur ett bytesdjur.
Utbredning
Blodigeln har framförallt en västpalearktisk utbredning, och förekommer främst i norra Europa, inklusive Storbritannien och Skandinavien, och vidare in i västra Ryssland. Den östliga gränsen för utbredningsområdet är oklar. Arten har historiskt funnits på Irland, men där har inga fynd gjorts de senaste 100 åren. Den har importerats till Nordamerika i medicinskt syfte.
Förekomst i Skandinavien
I Skandinavien förekommer blodigeln främst i de södra delarna. I Sverige är den påträffad i många landskap i Götaland och Svealand, och merparten av fynden har gjorts i kustnära områden. I Norge var arten fram till 1980-talet endast känd från två lokaler, men riktade inventeringar har visat att den finns på åtminstone ett fyrtiotal platser på Sør- och Vestlandet, även där huvudsakligen nära kusten. I Finland är blodigeln betydligt mer sällsynt och känd från endast fyra lokaler i landets södra delar.
Ekologi
Blodigeln lever i sötvatten och förekommer främst i stillastående, grunda vatten som sjöar, dammar och gölar med mjuk dybotten och relativt öppna, trädlösa stränder. Samtidigt verkar den föredra klart och oförsurat vatten. Arten är anmärkningsvärt tålig och kan överleva total syrebrist under flera dygn. Den rör sig både genom att krypa och genom att simma.
Blodigeln lever parasitiskt och födan utgörs av blod från groddjur, fiskar och däggdjur som vistas i vattnet. Vid ett och samma tillfälle kan den suga i sig en blodmängd som motsvarar två till fem gånger den egna kroppsvikten, vilket gör att den klarar sig på endast en eller två födosök per år. Blodigeln har en flerårig livscykel, och långsamt växande individer blir könsmogna först under sitt tredje eller fjärde levnadsår. Blodiglar är hermafrodit, och deras äggkokonger läggs i strandkanten i mitten av sommaren. Den är aktiv från april till oktober och övervintrar nedgrävd i bottenslammet.
Blodigeln och människan
Blodigeln var förr vanlig inom medicinen, idag är den ungerska underarten av blodigel (Hirudo medicinalis officinalis) vanligast, årsbehovet av iglar i Sverige var på 1850-talet cirka 800 000 exemplar.
Svalget har tre käkar med tänder, vilka kan såga sig genom huden på boskap och människor. När blodigeln bitit sig fast sprutas antikoagel in i vävnaden vilket hindrar blodet från att koagulera. Det naturliga antikoagulantiat hirudin utsöndras från blodigelns spottkörtlar. Ett sår efter bett från blodigel kan blöda i 10-15 timmar efteråt.
Status och hot
Globalt kategoriseras blodigeln som nära hotad (NT).
I Sverige verkar arten ha minskat under 1900-talet. Tidigare var arten rödlistad i kategorin nära hotad (NT) men det är komplicerat att klarlägga den nationella trenden då många förekomster är resultatet av utplantering eller utsläpp i dammar, där den inte överlever under någon längre tid. Artens nationella status är därför oklar. Från och med 2015 års rödlista anges den inte längre som hotad i Sverige.
Medicinsk användning
Blodigeln användes förr till åderlåtning men dess popularitet avtog i slutet på 1800-talet samtidigt som åderlåtning tappade i status som medicinsk behandling.
I modern medicin används iglar i vissa fall för att rädda transplanterade kroppsdelar med dålig cirkulation. På grund av bristande venöst återflöde samlas blod i den transplanterade kroppsdelen vilket kan leda till komplikationer och vävnadsdöd. Iglar används för att transportera bort blodet tills det venösa återflödet hämtat sig. Igeln suger ut 5–15 milliliter blod, men på grund av de aktiva ämnena i igelns saliv kan ytterligare 20–50 milliliter sippra ut.
På grund av risk för blodsmitta destrueras iglar efter användning och ska inte återanvändas på flera patienter.
Blodiglar har i modern tid även använts för att minska svullnad vid åderbråck och som smärtlindrare vid knäledsartros. En svårighet med vetenskapliga studier på iglar är att placeboeffekten av igelbehandling är svårutredd.
Referenser
Noter
- 1 2 3 Utevsky, S., Zagmajster, M. & Trontelj, P. (2014). "Hirudo medicinalis". The IUCN Red List of Threatened Species 2014: e.T10190A21415816, läst 2026-02-12.
- ↑ Risto Väinölä (2019). ”Finsk rödlistning av blodigel – Hirudo medicinalis” (på svenska/finska). Finlands Artdatacenter. https://laji.fi/sv/taxon/MX.232488. Läst 22 mars 2022.
- ↑ Linnaeus, C. (1758). Systema Naturae per regna tria naturae, secundum classes, ordines, genera, species, cum characteribus, differentiis, synonymis, locis. [The system of nature through the three kingdoms of nature, according to classes, orders, genera, species, with characters, differences, synonyms, places.]. Impensis Direct. Laurentii Salvii. Holmiae. 1(10) [iii], 824 p.
- 1 2 3 4 5 6 SLU Artdatabanken (2026). Artfakta: blodigel (Hirudo medicinalis), läst 2026-02-12
- ↑ Global Biodiversity Information Facility (2026). Hirudo medicinalis Linnaeus, 1758, läst 2026-02-12
_Figure_2.jpg)
