Blue Movie

Blue Movie
Genreporrfilm
dramafilm
konstfilm
experimentell film
RegissörAndy Warhol
ProducentPaul Morrissey
Andy Warhol
ManusförfattareAndy Warhol
SkådespelareJanet Susan Mary Hoffmann
Louis Waldon
FotografAndy Warhol
Teknisk information
ProduktionsbolagConstantin Film
DistributionAndy Warhol
Premiär
Utgivningsdatum
13 juni 1969(New York)
10 februari 1972(Tyskland)
22 augusti 1973(Danmark)
31 januari 1974(Film Fest Gent)
Speltid105 minuter
LandUSA
Språkengelska
Budget3 000 USD
Mer information
IMDb

Redigera Wikidata

Blue Movie (även känd som Fuck) är en amerikansk erotisk film från 1969, skriven, producerad och regisserad av Andy Warhol. Det var den första erotiska film med en tydlig skildring av ett samlag som fick en större biodistribution i USA, och den ses som en central produktion i framväxten av "porrens guldålder" (1969–1984). I filmen medverkar Warhols "superstjärnor" Viva och Louis Waldon.

Blue Movie hade världspremiär på Elgin Theater i New York, den 12 juni 1969, en månad innan pornografi i bild legaliserades i Danmark (som första land i världen). Filmen hjälpte till att introducera "porno chic", en kulturell situation där pornografi diskuterades öppet av kända personer (som Johnny Carson och Bob Hope) och behandlades seriöst av filmkritiker (som Roger Ebert) i USA och andra länder. Enligt Warhol var Blue Movie en viktig influens vid skapandet av filmen Sista tangon i Paris (1972), en kontroversiellt erotiskt drama med Marlon Brando i en av huvudrollerna.

Handling

Filmen inkluderar en dialog som berör Vietnamkriget, olika vardagssysslor och samlag, under en till synes afton i en lägenhet i New York där stämningen är verkar mycket upprymd. Filmen beskrevs i pressen som "en film om Vietnamkriget och vad vi kan göra åt det hela." Warhol tillade att "filmen handlar om… kärlek, inte förstörelse."

Rollista

Produktionen

Andy Warhol (manusförfattare, producent, filmfotograf och regissör), 1973.

Andy Warhol producerade, filmade och regisserade Blue Movie, medan ljudupptagningen sköttes av hans pojkvän Jed Johnson och med Paul Morrissey som exekutiv producent. Filmen spelades in i New York-lägenheten som tillhörde konstkritikern David Bourdon. Warhol har beskrivit filmen som ett försök att skapa ett verk som helt fokuserade på den sexuella aktiviteten, i linje med hans tidigare experimentfilmer. "Jag hade alltid velat göra en film som bara var rent knullande och inget annat, på samma sätt som Eat bara handlade om att äta och Sleep bara om att sova. Så i oktober 1968 spelade jag in en film där Viva hade sex med Louis Waldon. Jag kallade den bara Fuck."

Filmen spelades av allt att döma in under en och samma tre timmar långa session. Ungefär 30 minuter klipptes ursprungligen bort från en 140 minuter lång råversion, medan den mest intensiva delen av handlingen filmades under en 35 minuter lång tagning. Variety rapporterade att uppskattningsvis tio minuter av filmen faktiskt består av samlagsscener.

Warhols attityd till filmskapande var medvetet observerande och till stora delar utan manus. I en intervju med tidningen Vogues Leticia Kent förklarade Warhol att konventionella narrativa strukturer kändes begränsande för honom, medah han själv föredrog filmer som tillät tittarna att observera händelserna medan de sker.

Filmens distinkta blå och gröna färgtoner var resultatet av misstag som drabbade den fysiska filmen. Warhol använde film som var anpassad för filmning vid lysrörsbelysning, samtidigt som dagsljuset strålade in i lägenheten genom ett stort fönster. Detta ledde till att den andra filmrullen gav ett blåtonat resultat. Wheeler Winston Dixon, en filmskapare och akademiker som satt i publiken vid den första visningen av filmen på The Factory våren 1969, minns att Warhol öppet frågade sig varför hela den andra filmrullen hade fått en blå färgton. Dixon förklarade den tekniska orsaken, varefter Warhol ska ha svarat "Åhhhhhhh!" Därefter följde en lång paus, innan han sammanfattade sin reaktion med "Ja, i så fall borde vi kalla den Blue Movie." ('Blå film')

Distribution och mottagande

Filmvisningar

Filmen hade en första offentlig och betalande visning den 12 juni 1969 på Elgin Theater i New York. Dessförinnan hade den endast visats på The Factory.

Blue Movie fick slutligen en vidare distribution den 21 juli samma år, när den hade premiär på New Andy Warhol Garrick Theater i New York, med en speltid på 105 minuter. På sin premiärdag i New York drog filmen in 3 050 US-dollar i biljettintäkter, med slutliga intäkter på 16 200 dollar för den första veckan. Warhol mottog 90 procent av bruttointäkterna, vilket direkt kom att täcka filmens produktionskostnader på 3 000 dollar.

Filmen visas även på Berkeley Repertory Theatre i Kalifornien.

Mottagande

Variety skrev att Blue Movie var "den första biofilmen som faktiskt visade samlag". I en text för The New York Times rapporterade filmkritikern Vincent Canby att "i sina nyckelscener är den precis lika kall och mekanisk som vilken som helst konventionell "blue movie", och "Jag tror inte den kommer att berika ens medvetande." Jonas Mekas skrev i The Village Voice att filmen "hade både estetiska (humanistiska) och socialt försonande kvalitéer" och noterade att "där finns poesi [och] etnografi".

Journalisten Dennis Cipnic hyllade både filmen och Warhols inspelningsteknik i Infinity, tidskriften utgiven av American Societhy of Magazine Photographers. "Sexet i 'Blue Movie' är i själva verket rätt charmigt och rätt mycket mer konstnärligt är det pinsamt fåniga hånglet med flämtande skådespelare som dominerar i de flesta kommersiella filmer", menade han. Kritikern John Huddy, från Miami Herald, var inte lika uppskattande och skrev att "Cipnic borde få ett Pulitzer-pris i komedi – den mest utförliga och mest välljudande ursäkten för kvalificerat skräp som jag någonsin läst."

Från sin vistelseort i Paris kunde Viva meddela att Blue Movie rönte stor uppmärksamhet, inklusive av Timothy Leary. Även den Los Angeles-baserade filmkritikern Gene Youngblood uppskattade filmen. Han menade att den var bättre än Vanessa Redgrave och att det var första gången som en riktig filmstjärna hade älskat på bioduken. Ett sådant genombrott!"

Kontrovers och arrestingar i Greenwich Village

31 juli 1969 arresterades personalen på New Andy Warhol Garrick Theatre i Greenwich Village, samtidigt som filmen konfiskerades. I september samma år bedömde en domstol att filmen är "hårdpornografi", varefter biodirektören fick ett vite på 250 dollar att betala. Därefter sa han: "Jag tror inte någon skadades av den här filmen … Jag har sett andra filmer här i stan, och den här var rena matinéfilmen i jämförelse med dem." I sin reaktion på kontroversen uttalade sig Warhol: "Vad är egentligen pornografi"? … Muskeltidningar kallas för pornografi, men det är de inte. De lär dig hur du får en fin kropp … Blue Movie var på riktigt. Men den gjordes inte som pornografi – den gjordes som ett test, som ett experiment. Men jag anser personligen att filmer borde få hetsa upp dig, de ska få dig att engagera dig för människor, de ska vara utmanande."

Senare historik och betydelse

1970 publicerade Warhol Blue Movie i bokform. Volymen, som gavs ut av Grove Press, inkluderar filmdialogen och olika stillbilder från filmen.

2005 visades Blue Movie offentligt i New York, för första gången på över 30 års tid. 2016 visades den på Whitney Museum of American Art i Manhattan.

Påverkan

När Sista tangon i Paris hade premiär 1972, betraktade Warhol Blue Movie som dess inspirationskälla. Bernardo Bertoluccis film, med Marlon Brando i ena huvudrollen, var även den en kontroversiell film med explicita scener och omdiskuterade produktionsförhållanden.

Mona the Virgin Nymph, en erotisk film från 1970 som visar upp explicit sex, fick också den allmän biodistribution i USA. Under de kommande åren producerades allt fler pornografiska filmer, som Boys in the Sand, Långt ner i halsen, Bakom lustans gröna dörr, Djävulen i Miss Jones och Tänk på saken, Misty Beethoven, vilket gav mer innehåll åt epokbenämningen "porrens guldålder". 1973 diskuterades pornografi som fenomen offentligen av celebriteter som Johnny Carson och Bob Hope, och genren behandlades seriöst av filmkritiker som Roger Ebert. Den här utvecklingen beskrevs av Ralph Blumenthal i The New York Times som "porno chic", en ny trend i den moderna amerikanska kulturen och med internationell spridning.

Referenser

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Blue Movie, 1 september 2026.

Noter

  1. ↑ läs online, content.time.com .[källa från Wikidata]
  2. 1 2 Internet Movie Database.[källa från Wikidata]
  3. 1 2 3 4 läs online, Internet Movie Database .[källa från Wikidata]
  4. 1 2 3 4 5 6 Comenas, Gary (2005). ”Blue Movie (1968)”. WarholStars.org. Arkiverad från originalet. https://web.archive.org/web/20151230082332/http://www.warholstars.org/andy-warhol-blue-movie.html.
  5. 1 2 Staff (27 april 2013). ”Andy Warhol – Blue Movie aka Fuck (1969)”. WorldsCinema.org. Arkiverad från originalet den 8 februari 2020. https://web.archive.org/web/20200208133605/http://worldscinema.org/2013/04/andy-warhol-blue-movie-aka-fuck-1969/. Läst 29 december 2015.
  6. 1 2 3 4 5 6 Canby, Vincent (10 augusti 1969). ”Warhol's Red Hot and 'Blue' Movie”. The New York Times. Arkiverad från originalet den 5 april 2016. https://web.archive.org/web/20160405020453/http://query.nytimes.com/gst/abstract.html?res=9807E4D91739EF3BBC4852DFBE668382679EDE. Läst 29 december 2015.
  7. ↑ Staff (31 maj 2019). ”Denmark legalized pornography 50 years ago. Did the decision turn out as expected?”. The Local. Arkiverad 11 juni 2023. https://www.thelocal.dk/20190531/denmark-legalized-pornography-50-years-ago-did-the-decision-turn-out-as-expected/. Läst 22 augusti 2021.
  8. 1 2 Blumenthal, Ralph (21 januari 1973). ”Porno chic; 'Hard-core' grows fashionable-and very profitable”. The New York Times Magazine. Arkiverad från originalet den 13 mars 2014. https://web.archive.org/web/20140313013930/http://select.nytimes.com/gst/abstract.html?res=F2071FFC3C5C1A7A93C3AB178AD85F478785F9. Läst 8 februari 2016.
  9. 1 2 3 4 Corliss, Richard (29 mars 2005), ”That Old Feeling: When Porno Was Chic”, Time, arkiverad från ursprungsadressen den 24 februari 2016, https://web.archive.org/web/20160224174609/http://content.time.com/time/arts/article/0,8599,1043267,00.html, läst 27 januari 2016
  10. 1 2 Ebert, Roger (13 juni 1973). ”The Devil In Miss Jones - Film Review”. The Devil In Miss Jones - Film Review. Arkiverad från originalet den 26 juli 2019. https://web.archive.org/web/20190726124454/https://www.rogerebert.com/reviews/the-devil-in-miss-jones-1973. Läst 7 februari 2015.
  11. 1 2 Ebert, Roger (24 november 1976). ”Alice in Wonderland: An X-Rated Musical Fantasy”. Chicago Sun-Times. Arkiverad från originalet den 4 mars 2016. https://web.archive.org/web/20160304045735/http://www.rogerebert.com/reviews/alice-in-wonderland-1976. Läst 26 februari 2016.
  12. 1 2 Paasonen, Susanna; Saarenmaa, Laura (19 juli 2007). The Golden Age of Porn: Nostalgia and History in Cinema. Arkiverad från originalet den 15 mars 2023. https://web.archive.org/web/20230315115728/https://susannapaasonen.files.wordpress.com/2014/04/01pornification23-32.pdf. Läst 15 september 2017.
  13. 1 2 Handbook of the Sociology of Sexualities. Springer. 19 juni 2015. Sid. 416. ISBN 9783319173412. https://books.google.com/books?id=0d3yCQAAQBAJ&pg=PA416. Läst 15 september 2017.
  14. ↑ Dixon, Wheeler Winston (22 april 2012). ”Andy Warhol, Michelangelo Antonioni, and Blue Movie”. University of Nebraska–Lincoln. Arkiverad från originalet den 14 september 2017. https://web.archive.org/web/20170914220154/http://blog.unl.edu/dixon/2012/04/22/andy-warhol-michelangelo-antonioni-and-blue-movie/.
  15. 1 2 3 Watson, Steven (2003). Factory Made: Warhol and the Sixties. New York City. Sid. 394. ISBN 9780679423720. Arkiverad från originalet den 4 februari 2024. https://web.archive.org/web/20240204091801/https://books.google.com/books?id=nJowwi8QvpwC&q=%22andy+warhol%22+%22blue+movie%22&pg=PA394#v=snippet&q=%22andy%20warhol%22%20%22blue%20movie%22&f=false. Läst 19 januari 2016.
  16. 1 2 3 Warhol, Andy (1970). Blue Movie. The Complete Dialogue with Over 100 Photos. New York: Grove Press. ”Produced, photographed, and directed by Andy Warhol; sound by Jed Johnson; executive producer, Paul Morrissey.”
  17. ↑ Dermody, Dennis (2026-08-31). ”Movie Tie-Ins” (på amerikansk engelska). Original Cinemaniac. https://originalcinemaniac.com/2026/08/31/movie-tie-ins/.
  18. 1 2 3 ”Warhol's 'Blue Movie' The Bluest of 'Em All, If and When Released”, Variety: 2, June 18, 1969
  19. 1 2 3 4 5 ”Sex Act Film Cost 3G; Recoups Pronto; 'Times' Review Never Detailed It”, Variety: 1, 30 juli 1969, https://archive.org/details/sim_variety_1969-07-30_255_11/mode/2up
  20. ↑ Bockris, Victor (2009-04-29) (på engelska). Warhol: The Biography. Hachette Books. Sid. 327. ISBN 978-0-7867-3028-5. https://books.google.com/books?id=NRmjRcSYXlgC&dq=%22andy+warhol%22+%22blue+movie%22&pg=PA326.
  21. ↑ Kent, Leticia (March 1, 1970). ”Andy Warhol, Movieman: "It's Hard to be Your Own Script"”. Vogue 155 (5): sid. 167, 204. https://archive.org/details/sim_vogue_1970-03-01_155_5/page/166/mode/2up.
  22. ↑ Flatley, Guy (9 november 1968). ”How to Be Very Viva--A Bedroom Farce”. The New York Times. Arkiverad från originalet den 16 november 2018. https://web.archive.org/web/20181116090628/https://www.nytimes.com/1969/11/09/archives/how-to-be-very-viva-a-bedroom-farce.html. Läst 29 december 2015.
  23. ↑ Goldsmith, Kenneth (April 1, 2009). I'll Be Your Mirror: The Selected Andy Warhol Interviews 1962-1987. New York City. ISBN 9780786740390. Arkiverad från originalet. https://web.archive.org/web/20240204091838/https://books.google.com/books?id=sxBAjd-V1oIC&q=Warhol+used+the+wrong+kind+of+film+%22Blue+Movie%22&pg=PA189#v=snippet&q=Warhol%20used%20the%20wrong%20kind%20of%20film%20%22Blue%20Movie%22&f=false. Läst 29 december 2015.
  24. ↑ ”UNL | Frame by Frame | Andy Warhol, Michelangelo Antonioni, and Blue Movie”. University of Nebraska-Lincoln. 2013-11-28. Arkiverad från originalet den 14 september 2017. https://web.archive.org/web/20170914220154/http://blog.unl.edu/dixon/2012/04/22/andy-warhol-michelangelo-antonioni-and-blue-movie/. Läst 25 maj 2025.
  25. ↑ Staff (2013). ”Garrick Cinema 152 Bleecker Street, New York, NY 10012 - Previous Names: New Andy Warhol Garrick Theatre, Andy Warhol's Garrick Cinema, Nickelodeon”. CinemaTreasures.org. Arkiverad från originalet den 24 mars 2018. https://web.archive.org/web/20180324041555/http://cinematreasures.org/theaters/11737. Läst 23 mars 2018.
  26. ↑ Comenas, Gary (1969). ”12 juli 1969: Andy Warhol's Blue Movie Opens”. WarholStars.org. Arkiverad från originalet den 19 januari 2016. https://web.archive.org/web/20160119212800/http://www.warholstars.org/andy-warhol-1969.html.
  27. ↑ Haggerty, George E. (2015). A Companion to Lesbian, Gay, Bisexual, Transgender, and Queer Studies. John Wiley & Sons. Sid. 339. ISBN 9781119000853. Arkiverad från originalet den 4 februari 2024. https://web.archive.org/web/20240204091802/https://books.google.com/books?id=eUf3CQAAQBAJ&q=Variety+June+18%2C+1969+%22Blue+Movie%22&pg=PA339#v=onepage&q=Variety%20June%2018%2C%201969%20%22Blue%20Movie%22&f=false. Läst 20 januari 2016.
  28. ↑ Canby, Vincent (1969-07-22). ”Andy Warhol's Blue Movie”. The New York Times. The New York Times Company, Inc. https://www.nytimes.com/1969/07/22/archives/screen-andy-warhols-blue-movie.html. Läst 10 juni 2026.
  29. ↑ Mekas, Jonas (1969-08-14). ”Movie Journal”. The Village Voice. The Village Voice, Inc. https://news.google.com/newspapers?id=wOwjAAAAIBAJ&sjid=K4wDAAAAIBAJ&pg=4584%2C1132272. Läst 10 juni 2026.
  30. ↑ Huddy, John (1969-11-05). ”Andy's New Sex Film Art? Baloney”. The Miami Herald: ss. 7–C. https://www.newspapers.com/article/the-miami-herald-andy-warhol-blue-movie/157229257/. Läst 16 oktober 2024.
  31. 1 2 Bockris, Victor (12 augusti 2003). Warhol: the Biography. New York City. Sid. 326, 327. ISBN 9780786730285. Arkiverad från originalet den 4 februari 2024. https://web.archive.org/web/20240204091810/https://books.google.com/books?id=NRmjRcSYXlgC&q=%22andy+warhol%22+%22blue+movie%22&pg=PA326#v=snippet&q=%22andy%20warhol%22%20%22blue%20movie%22&f=false. Läst 19 januari 2016. [Note – in "view all"/"page 327" – from the book text, "In a final defence of his methods, which were used in Blue Movie for the last time, Andy told Leticia Kent, [in a Vogue interview] ..."]
  32. ↑ Haberski, Raymond J. Jr. (16 mars 2007). Freedom to Offend: How New York Remade Movie Culture. Lexington, Kentucky: The University Press of Kentucky. ISBN 978-0813138411. Arkiverad från originalet den 4 februari 2024. https://web.archive.org/web/20240204091802/https://books.google.com/books?id=Z_veDXZFB64C&q=%22andy+warhol%22+%22blue+movie%22&pg=PT294#v=snippet&q=%22andy%20warhol%22%20%22blue%20movie%22&f=false. Läst 19 januari 2016.
  33. ↑ Staff (18 september 1969). ”Judges Rule 'Blue Movie' Is Smut”. The New Day. Arkiverad från originalet den 7 november 2021. https://web.archive.org/web/20211107231034/https://news.google.com/newspapers?nid=1915&dat=19690917&id=BxJHAAAAIBAJ&pg=3198,2638616&hl=en. Läst 19 januari 2016.
  34. ↑ Staff (oktober 2005). ”Blue Movie + Viva At NY Film Festival”. WarholStars.org. Arkiverad från originalet den 27 oktober 2015. https://web.archive.org/web/20151027085125/https://www.warholstars.org/news/october2005.html. Läst 20 januari 2016.