
Pansarbrytande pilspets, ibland bodkinspets (av engelska: bodkin tip, ”sylspets”, jämför tyska: Ahl-Spitze, ”sylspets”), är en pilspets som förmår att genomtränga pansar av olika slag. Spetsen är smal och flereggad, vanligtvis treeggad eller fyreggad, ursprungligen tänkt att knäcka upp ringarna hos ringpansar, men även ge bra genomträngningsförmåga mot tygpansar (stoppning), och om möjligt bräcka plåtpansar.
Bodkin, ursprungligen ett medelengelskt ord (medelengelska: bodkin, bodekin, boydekin) av oklar etymologi, är till stor del populariserat av William Shakespeare i pjäsen Hamlet i monologen ”att vara eller inte vara” och menar då att bodkin är en stilettliknande dolk.


Pansarbrytande pilspetsar har tillverkats sedan forntiden och skiljer sig från vedertagna jaktspetsar med bredbladigt huvud i att ha ett långsmalt sylformat sådant (engelska: needle arrowhead) vilket lämpar sig att genomtränga skydd som kläder och sköldar. Sådana finns tillverkade i olika former av sten, ben och metall.
Pansarbrytande smidesjärnspetsar ämnade att spräcka upp ringpansar har hittats i Norden från senromersk järnålder (200–400 e.Kr.), exempelvis i Nydam mosse i Danmark. Dessa kunde vara tre- eller fyreggade med likformiga sidor och var relativt långa jämfört med de senmedeltida varianterna och kallas bland annat på engelska för ”nålsyl” (engelska: needle bodkin).
Under senmedeltiden uppkom plåtrustning som gjorde dessa långa spetsar ineffektiva eftersom spetsen lätt böjer sig i anslagsvinklar annat än runt dikt an (90°). Istället kortades spetsen ner och gjordes mer robust för att bättre greppa i plåtrustning och senare tillkom även ythärdning som gav smidesjärnet bättre egenskaper mot plåtpansar. Dessa kallas bland annat på engelska för ”plåtskärare” (engelska: plate cutter).
Pansarbrytande pilspetsar började försvinna från slagfältet i Europa under 1600-talet i takt med att eldvapen tog över och helrustningar försvann.