Utbredning och systematik
Stubbpraktbagge har palearktiskt utbredningsområde och förekommer från Syd- och Västeuropa, inklusive Skandinavien, men saknas i Storbritannien, och vidare österut genom Ryssland, i varje fall till Bajkalsjön.
Stubbpraktbagge delas upp i två underarter B. r. rustica och B. r. nickerli, där den senare har en mer östlig utbredning och rapporteras framför allt från sydöstra Europa och västra Asien, bland annat i delar av Rysslands södra europeiska region samt i Georgien och Turkiet.
Ekologi
Stubbpraktbagge förekommer främst på medelhöga höjder och i bergsskogar – i södra Europa kan den påträffas upp till nästan 2000 meter över havet. Larven utvecklas i solexponerad, död ved av gran, tall, lärk och ädelgran. I vissa regioner uppträder den även i Pinus halepensis, P. nigra och P. mugo. I Tyskland föredrar den, enligt vissa auktoriteter, Picea-arter framför andra värdträd. Den uppträder ofta marknära i stubbar av olika höjd, i vindfällen och lågor, där veden är torr och hård. Larven kan även utvecklas sekundärt i gamla timmerhus med obehandlade stockar eller i dåligt impregnerade järnvägssyllar. Larvgångarna ligger några centimeter in i veden, är cirka 7 mm breda och fyllda med gnagmjöl, medan det spetsovala flyghålet är 5–7 mm brett. Gnagspåren kan vara svåra att skilja från de hos bronspraktbagge.
Puppkammaren ligger ytligt i splintveden, och puppningen sker mellan juni och augusti. Utvecklingstiden påverkas av höjden. På låglandet tar larvutvecklingen cirka två år, medan den i bergsområden kan pågå i tre till fem år. Arten lägger ägg i gamla, relativt hårda och avbarkade stockar och stubbar, medan döda träd med fast bark endast sällan angrips. De fullbildade skalbaggarna kläcks från juni till september, med högsta förekomst i juli och augusti, och samlas ofta på nyhuggna och avbarkade stockar på sågverk.
