| Buskvicker | |
 | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Växter Plantae |
| Division | Fröväxter Spermatophyta |
| Underdivision | Gömfröväxter Angiospermae |
| Klass | Trikolpater Eudicotyledonae |
| Ordning | Ärtordningen Fabales |
| Familj | Ärtväxter Fabaceae |
| Släkte | Vickersläktet Vicia |
| Art | Buskvicker V. dumetorum |
| Vetenskapligt namn | |
| § Vicia dumetorum | |
| Auktor | Linné, 1753 |
Buskvicker (Vicia dumetorum) är en växtart i familjen ärtväxter.
Stjälkarna är vanligtvis 50 till 150 centimeter långa, medan de rödlila blommorna kan bli omkring en centimeter långa. Bladen består av tre till fem breda och äggrunda småblad. I de omkring sex centimeter långa baljorna finns uppemot tio frön, men vanligtvis innehåller de enbart tre till fem frön. Stjälken växer längs med marken, vilket gör att den kan likna en nedlagd blombukett.
Buskvicker är en fridlyst växtart som förekommer i södra Skåne, Västergötland, Småland, Södermanland och Uppland. Tidigare har den också funnits i Halland, Öland och Västmanland.
I flera europeiska länder såsom Danmark, Italien, Schweiz, Tyskland, Belgien och Ukraina, växer arten.
Den växer under juli–augusti i brynmiljöer, innanför klippta vägkanter och i glesa lövskogar. Klippning av vägkanterna gynnar växten på grund av att kirskål och brännässlor tas bort.
Växten anses vara ovanlig, och orsaken kan hänga ihop med hur den gror, sprids och etablerar sig. Den blommar oftast rikligt när den växer på ljusa och öppna platser, och bildar då många baljor med frön. Man vet dock inte hur många frön som faktiskt utvecklas.
Det förekommer ofta att växten sprider sig till nya växtplatser, med hjälp av fåglar, sorkar, möss och människor.
Växtplatsernas storlek varierar från 1 kvadratmeter till 18 hektar. Själva områdena där växten växer tätt är mellan 1 kvadratmeter och 2 000 kvadratmeter stora.
Under 1800-talet och 1900-talet hittades arten på sammanlagt omkring 80 platser i Sverige, medan man under 1950–1975 fann växten på ytterligare 25 platser. Efter 1975 påträffades växten på ett tiotal platser i bland annat Småland. Detta i samband med arbetet med landskapsfloran.