| Egentliga grönalger | |
| Koloni av Pediastrum sedd genom ljusmikroskop. | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Växter Plantae |
| Stam | Grönalger Chlorophyta |
| Klass | Chlorophyceae |
| Auktor | Christensen, 1994 |
Egentliga grönalger (Chlorophyceae) är en klass av grönalger (Chlorophyta). Klassen omfattar en stor och morfologiskt varierad grupp av främst sötvattenlevande organismer, men även arter som förekommer i markmiljöer och marina miljöer. Många arter är viktiga primärproducenter i de ekosystem där de förekommer.
Egentliga grönalger uppvisar stor variation i kroppsbyggnad. De kan förekomma som enskilda celler, cellkolonier, trådformiga bildningar eller större flerkärniga strukturer. Vissa arter har gissel och kan röra sig aktivt i vatten, medan andra är orörliga. Exempel på släkten inom klassen är Chlamydomonas, Volvox, Pediastrum, Oedogonium och Haematococcus.
Klassen avgränsas bland annat genom cellernas ultrastruktur, särskilt uppbyggnaden av gisselapparaten och celldelningen. Även molekylärfylogenetiska metoder används för att undersöka släktskapsförhållandena och klassificera gruppens olika utvecklingslinjer.
Egentliga grönalger är eukaryota organismer, vilket innebär att deras celler har en avgränsad cellkärna och membranomslutna organeller. Klassen uppvisar stor variation i cellernas organisation och kan delas in i flera grundläggande kroppsformer:
Olika arter kan även växla mellan flera av dessa organisationsformer under sin livscykel eller beroende på miljöförhållandena.
Egentliga grönalger har kloroplaster, vilka innehåller fotosyntetiserande pigment. De viktigaste pigmenten är klorofyll a och klorofyll b, vilka ger organismerna deras karakteristiska gröna färg. Därutöver förekommer olika karotenoider, däribland betakaroten och xantofyller, som bland annat bidrar till ljusskydd och pigmentering.
Kloroplasternas form och placering varierar mellan olika arter. De kan exempelvis vara:
Hos många arter förekommer en eller flera pyrenoider i kloroplasten. Dessa är proteinrika strukturer som vanligen omges av stärkelse och är involverade i koncentreringen och utnyttjandet av koldioxid vid fotosyntesen. De har även betydelse för bildning och lagring av kolhydrater. Näringsreserver kan också lagras i form av stärkelse och lipiddroppar.
Nästan alla egentliga grönalger är fotosyntetiserande. Det finns dock undantag där fotosyntesförmågan har gått förlorad sekundärt. Exempelvis omfattar släktet Polytoma färglösa former som saknar fungerande fotosyntesapparat. Sådana organismer är beroende av organiska ämnen från omgivningen.
De flesta egentliga grönalger har en cellvägg som ger cellen stadga och skydd. Cellväggens sammansättning varierar mellan olika grupper och kan innehålla bland annat cellulosa och pektiner. Hos vissa encelliga och rörliga former är cellväggen reducerad eller saknas helt. Ett exempel är Dunaliella, vars celler omges av ett cellmembran utan en fast cellvägg.
Skillnader i cellväggens uppbyggnad påverkar bland annat cellernas form, mekaniska motståndskraft och förmåga att hantera förändringar i omgivningens salthalt och vattenpotential.
Många egentliga grönalger har gissel (flageller), som används för förflyttning i vatten. Gisslen förekommer vanligtvis i par eller grupper om fyra hos rörliga celler, men antalet varierar mellan olika grupper och livsstadier. Hos vissa arter förekommer även mycket större antal gissel, exempelvis hos de så kallade stephanokonta formerna inom ordningen Oedogoniales.
Gisslen utgår från särskilda strukturer i cellen som kallas basalkroppar. Dessa är förbundna med cellens inre cytoskelett genom mikrotubuli och andra proteinstrukturer. Hos Chlorophyceae förekommer olika arrangemang av basalkropparna, vilka traditionellt delas in i två huvudsakliga typer:
Dessa skillnader har använts för att undersöka släktskapsförhållandena inom klassen. De motsvarar dock inte alltid tydligt avgränsade evolutionära grupper.
En annan viktig ultrastrukturell egenskap är att klassen vanligen har så kallad sluten mitos, vilket innebär att kärnmembranet bibehålls under celldelningen. Under cytokinesen, då cellens cytoplasma delas, förekommer hos många arter en struktur av mikrotubuli som kallas fykoplast. Denna ligger parallellt med celldelningsplanet och bidrar till att organisera uppdelningen av cellen.
Egentliga grönalger kan föröka sig både könlöst och könligt. Fortplantningssätten varierar mellan olika grupper och arter och omfattar bland annat celldelning, sporbildning och sammansmältning av könsceller.
Könlös fortplantning sker utan sammansmältning av könsceller. Den kan ske genom vanlig celldelning, fragmentering av trådformiga organismer eller genom bildning av olika typer av sporer.
Bland de vanligaste sporerna finns:
Hos vissa arter bildas även vilstadier, exempelvis akineter, som har förtjockade cellväggar och kan överleva perioder med ogynnsamma miljöförhållanden.
En särskild tillväxtform som förekommer hos bland annat Chlamydomonas och Dunaliella är det så kallade palmellastadiet. Under detta stadium förlorar cellerna sina gissel och delar sig vegetativt inom ett gemensamt slemskikt. Palmellastadiet kan uppträda vid förändrade miljöförhållanden, exempelvis förändrad salthalt.
Könlig fortplantning innebär att två könsceller, så kallade gameter, förenas och bildar en zygot. Hos egentliga grönalger förekommer tre huvudsakliga former av könlig fortplantning:
Efter befruktningen bildas en zygot som hos många arter utvecklar ett motståndskraftigt vilstadium. Sådana zygoter kan ha förtjockade eller ornamenterade cellväggar och kallas ibland hypnozygoter.
Hos många arter är den vegetativa fasen haploid, vilket innebär att cellerna har en enkel kromosomuppsättning. Zygoten är då det huvudsakliga diploida stadiet och genomgår meios i samband med groning. Livscykeln skiljer sig dock mellan olika grupper och arter.
Könlig fortplantning är inte känd hos alla arter inom klassen och kan vara beroende av miljöfaktorer såsom ljus, temperatur och näringstillgång. Hos vissa arter kan könlig fortplantning dessutom vara begränsad till särskilda perioder eller miljöförhållanden.
Egentliga grönalger förekommer i en mängd olika livsmiljöer, men är framför allt vanliga i sötvatten såsom sjöar, dammar, vattendrag och våtmarker. De förekommer även på fuktig mark, stenytor, trädstammar och andra underlag där tillgången på vatten och ljus är tillräcklig. Ett mindre antal arter förekommer i marina och hypersalina miljöer.
Som fotosyntetiserande organismer bidrar de till ekosystemens primärproduktion genom att omvandla ljusenergi och oorganiskt kol till organiskt material. De utgör därmed en viktig födokälla för bland annat djurplankton, små ryggradslösa djur och andra organismer i akvatiska näringsvävar.
I sjöar och dammar förekommer flera arter som en del av växtplanktonet, medan andra lever fastsittande på stenar, växter och andra undervattensytor. Trådformiga arter kan bilda omfattande algmattor och bidra till produktionen av organiskt material i strandzoner och grunda vattenmiljöer.
Förekomsten och tillväxten påverkas bland annat av ljusförhållanden, temperatur, näringstillgång och vattenkemi. Tillgången på näringsämnen, särskilt kväve och fosfor, kan påverka tillväxthastigheten och artsammansättningen. Vid höga näringshalter kan vissa arter öka kraftigt i mängd och bidra till algblomningar, även om sådana blomningar också omfattar andra alggrupper och cyanobakterier.
Vissa arter är anpassade till extrema miljöförhållanden. Exempelvis förekommer Dunaliella i mycket salta vatten, medan andra arter kan leva i miljöer med varierande temperatur, ljusintensitet eller pH. Anpassningarna varierar mellan arterna och omfattar bland annat förändringar i pigmentinnehåll, cellfysiologi och ämnesomsättning.
Egentliga grönalger tillhör divisionen grönalger (Chlorophyta), som tillsammans med Streptophyta ingår i gruppen Viridiplantae. Klassen Chlorophyceae är en av flera klasser inom grönalgerna och avgränsas från närbesläktade grupper genom bland annat cellernas ultrastruktur, gisselapparat och celldelning.
Äldre klassificeringar byggde i stor utsträckning på organismens utseende, kroppsform och fortplantningssätt. Molekylärfylogenetiska undersökningar har emellertid visat att morfologiskt likartade organismer inte nödvändigtvis är nära besläktade. Liknande kroppsformer kan ha uppkommit oberoende av varandra genom konvergent evolution. Därför har DNA-baserade metoder fått en allt större betydelse för klassificeringen.
Traditionellt har fem huvudsakliga ordningar urskilts inom Chlorophyceae:
Dessa grupper representerar viktiga utvecklingslinjer inom klassen. Deras inbördes släktskapsförhållanden har dock varit föremål för diskussion. Vissa klassificeringar behandlar Chlamydomonadales och Volvocales som synonyma namn, medan andra använder olika avgränsningar.
Utöver de fem traditionella ordningarna finns flera släkten och utvecklingslinjer vars placering på ordningsnivå är osäker. Sådana taxa betecknas med den taxonomiska termen incertae sedis, vilket innebär att deras exakta systematiska placering inte är fastställd.
Molekylärfylogenetiska studier har identifierat två större utvecklingslinjer inom Chlorophyceae, vilka traditionellt benämns SV- och OCC-grupperna.
SV-gruppen omfattar de traditionella grupperna Sphaeropleales och Chlamydomonadales (Volvocales), medan OCC-gruppen omfattar Oedogoniales, Chaetopeltidales och Chaetophorales.
Studier baserade på kloroplastgenom har emellertid visat att den traditionella avgränsningen av vissa ordningar inte alltid motsvarar entydiga evolutionära grupper. Särskilt placeringen av olika utvecklingslinjer inom SV-gruppen har varit omdiskuterad. Fučíková med flera (2019) visade att olika molekylära analysmetoder kunde ge alternativa fylogenetiska hypoteser.
Det innebär att de traditionella ordningarna fortfarande är användbara för klassificering, men att deras inbördes släktskapsförhållanden inte bör betraktas som fullständigt klarlagda.
|