Coping (engelska, från verbet to cope with) är ett centralt begrepp inom psykologi och hälsovetenskap som handlar om hur individer hanterar olika stressiga och påfrestande livssituationer. Coping anses vara en dynamisk process som varierar beroende på situation och individ, snarare än en stabil personlig egenskap.
Copingstrategier delas oftast in i problemfokuserad och emotionsfokuserad coping. Problemfokuserad coping handlar om att försöka förändra den stressande situationen genom till exempel problemlösning eller informationssökning. Emotionsfokuserad coping, å andra sidan, syftar till att hantera känslomässiga reaktioner, exempelvis genom acceptans eller distraktion. Senare forskning har även identifierat en tredje kategori, så kallad undvikande coping, vilket innebär kognitiv eller beteendemässig undvikande från stressiga situationer. Valet av copingstrategier påverkas av individuella och kontextuella faktorer, såsom kön, ålder, personlighet, tidigare erfarenheter och socialt stöd. Könsrelaterade normer och socialiseringsprocesser kan bidra till att män och kvinnor utvecklar olika strategier för att hantera stress, samtidigt som ålder kan påverka både tillgången till resurser och tidigare erfarenheter av stresshantering.
Forskning om coping har utvecklats i nära relation till stressforskning. Många teorier fokuserade främst på biologiska processer, såsom modellen General Adaptation Syndrome, medan individens aktiva hantering av stress fick mindre uppmärksamhet.
Under 1960- och 1970-talet började forskare betona individens psykologiska tolkning av stress. Detta ledde till utvecklingen av den transaktionella stressmodellen som introducerades av Lazarus och Folkman. Modellen definierar stress som ett resultat av samspelet mellan individ och omgivning. Samtidigt innefattar modellen begreppet kognitiv värdering (appraisal), vilket innebär att individen bedömer både hotet i en situation och sina resurser att hantera den. Coping blev därmed en central mekanism i hur stress upplevs och påverkar psykisk hälsa.
Under 1980- och 1990-talet utvecklades flera instrument för att mäta coping, såsom COPE Inventory och Ways of Coping Questionnaire (WCQ). Dessa systematiska instrument möjliggjorde en systematiskt kartläggning av individens hanteringsstrategier samt möjliggjort jämförelser mellan studier och populationer, vilket har stärkt forskningsfältets metodologiska grund och bidragit till utvecklingen av mer riktade interventioner.
Under de senaste decennierna har copingforskningen utvecklats mot ett mer kontextuellt perspektiv, där forskare betonade att coping påverkas av faktorer såsom kultur, kön, ålder och socialt stöd. Vidare har forskningen uppmärksammat nya former av coping, bland annat digitala och självhjälpsbaserade strategier. Sammanfattningsvis har synen på coping gått från att vara främst biologisk till att idag ses som ett komplext begrepp som påverkas av psykologiska, sociala och situationsbundna faktorer.
Begreppet coping myntades av stressforskaren Richard Lazarus på 1980-talet.
Natur & Kulturs psykologilexikon anger följande betydelser för coping: