| Vårsiklöja | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Överklass | Benfiskar Osteichthyes |
| Klass | Strålfeniga fiskar Actinopterygii |
| Ordning | Laxartade fiskar Salmoniformes |
| Familj | Laxfiskar Salmonidae |
| Släkte | Sikar Coregonus |
| Art | Vårsiklöja (taxonomisk status olika, kan ses som en egen art eller som en morfotyp av siklöja) |
| Vetenskapligt namn | |
| § Coregonus trybomi | |
| Auktor | Svärdson, 1979 |
| Synonymer | |
| |
| Hitta fler artiklar om djur med | |
Vårsiklöja (Coregonus albula morphotype trybomi, synonym Coregonus trybomi) eller vårlekande siklöja är en morfotyp eller ekotyp av siklöja (Coregonus albula) med lektid under våren (april, maj till juni) som beskrivits från Sverige. Olika taxonomiska hanteringar förekommer beroende på tidigare artbestämning och senare genetisk forskning. Systematiken för siksläktet i Europa är överlag omdebatterad och som taxon accepteras Coregonus trybomi på artnivå i brist på konsensus för regionen fortsatt av IUCN men med anpassning till den genetiska forskningen genom begränsning av utbredning till fyndplatsen för holotypen.
Vårlekande siklöjor upptäcktes i Sverige först i Stora Hålsjön 1903 och därefter i Ören 1909, Åsunden 1939 och Fegen 1960. I alla de fyra sjöar där de hittades förekom de sympatriskt (tillsammans) med höstlekande siklöja (Coregonus albula morphotype albula).
De båda typerna är mycket lika till utseendet och studerades först av Filip Trybom. År 1979 beskrevs vårlekande siklöja som en egen art av Gunnar Svärdson under det vetenskapliga namnet Coregonus trybomi, utifrån en holotyp från sjön Ören. Svärdsons artskiljning motiverades utifrån det biologiska artbegreppet, med olika lektid som artskiljande faktor. De morfologiska skillnaderna jämfört med höstlekande siklöjor, som beskrevs som gemensamma för vårlekande siklöjor från de fyra sjöarna, som färre fjäll längs sidolinjen, färre gälräfständer, färre ryggkotor och färre fenstrålar i ryggfenan, är inte helt unika karaktärer, då det samma ibland visat sig förekomma hos höstlekande siklöjor. Dessa karaktärer har också föreslagits bero på en snabbare embryonal utveckling, genom utveckling i högre temperatur. Sedan genetisk forskning under 2000-talet visat på större genetiska skillnader mellan siklöjor från olika sjöar, oberoende av lektid, än mellan vårlekande och höstlekande siklöjor från samma sjö, behandlas vårsiklöja sedd som taxonet C. trybomi sedan 2015 inte som en egen art i den svenska Artdatabankens rödlista (NA, "ej tillämplig").
I 2000 års rödlista och 2005 års rödlista var rödlistebedömningen akut hotad (CR). I 2010 års rödlista var rödlistebedömningen kunskapsbrist (DD). IUCN kategoriserar enligt bedömning av Jörg Freyhof 2024 C. trybomi (Ören) som utdöd (EX). Beståndet av vårlekande siklöjor i Ören minskade kraftigt på 1980-talet. Inget exemplar har fångats sedan 1996. Bestånden av vårlekande siklöjor i Stora Hålsjön och Åsunden bedöms också som utdöda. Orsaken till utdöende är inte helt klarlagda men tros vara försämrade livsbetingelser. Under den senare delen av 1900-talet blev sjöarna näringsrikare (eutrofiering) med ett minskat ljusinflöde och lägre syrehalt på bottnar som en följd. Ökande predation och konkurrens från inplanterade fiskar, som gös (alla sjöar) och gärs (Åsunden) och utsättning av signalkräfta (Ören) kan därtill ha bidragit till tillbakagången. Endast ett litet bestånd av vårlekande siklöjor finns kvar i Sverige, i sjön Fegen. Detta bestånd räknas inte längre som C. trybomi enligt IUCN. Enligt det genetiska artbegreppet bör vårlekande siklöjor från olika sjöar, om artnivå anses uppnås, nämligen i så fall ses som olika arter, eftersom de inte kan ses som en art om de höstlekande siklöjorna från samma sjöar utesluts.