Skallerormar (Crotalus), eller egentliga skallerormar, är ett släkte i familjen huggormar.
De är giftormar som finns i nästan alla storlekar – från knappt en halv meter till över två meter långa. De kännetecknas av en skallra vid svansens slut, vilket inte är ett organ utan en struktur uppbyggd av förhornade segment (keratin). Skallran får ytterligare ett segment vid varje skinnömsning och saknas i princip bara hos nyfödda ungdjur samt hos en art. (Crotalus catalinensis), som förekommer på ön Santa Catalina Island i Californiaviken.
Habitatet varierar mycket mellan olika populationer. Släktets medlemmar hittas till exempel i steniga eller sandiga öknar, i gräsmarker, i tempererade skogar och i fuktiga tropiska skogar. Arterna äter huvudsakligen ödlor, småfåglar och mindre däggdjur. Honor föder levande ungar (ovovivipari).
Skallerormar förekommer enbart i Amerika och delas upp i två släkten (Crotalus och Sistrurus). Den största arten är östlig diamantskallerorm Crotalus adamanteus, som kan bli över två meter lång, medan andra arter i släktena kan vara så små som omkring 40 centimeter.
Det karakteristiska skallrande ljudet uppstår när ormen snabbt vibrerar sin svansspets. Även om detta främst är en försvarsmekanism vid hot, kan ormen också skallra i andra sammanhang, såsom vid stress, rivalitet mellan hanar eller under parningslekar. Skallran har dessutom visat sig vara UV-responsiv och biofluorescerar under ultraviolett ljus. Teckningen på kroppen varierar mellan arterna, men består ofta av sicksack- eller diamantmönster.
Gift och symtom
Gift och symtom
Skallerormars gift är en mycket komplex blandning av proteiner och enzymer. Giftets sammansättning varierar avsevärt inte bara mellan olika arter, utan även inom samma art beroende på geografisk förekomst och ormens ålder. Giftet innehåller generellt kombinationer av hemotoxiska, cytotoxiska och neurotoxiska komponenter.
Hos många arter är giftet framför allt cytotoxiskt och hemotoxiskt, vilket leder till kraftig lokal vävnadsförstörelse (nekros), svår smärta, lokal blödning och snabbt uppkommande ödem (svullnad). Utbredda ekchymoser (blåmärksliknande blödningar i huden) och vävnadsskador kan sprida sig längs den bitna extremiteten och vidare mot bålen. Giftet kan även orsaka systemisk koagulopati (störd blodkoagulation), vilket kan leda till interna blödningar och hypovolemisk chock.
Flera arter och lokala populationer har dessutom potenta neurotoxiner. Till exempel mojavetoxin hos mojaveskallerormen (Crotalus scutulatus) eller krotoxin hos sydamerikansk skallerorm (Crotalus durissus). Neurotoxinerna blockerar överföringen av nervimpulser till musklerna, vilket kan orsaka symtom som ptos (hängande ögonlock), dubbelseende, sväljningssvårigheter, generell muskelvaghet och i svåra fall förlamning av andningsmuskulaturen med livshotande andningssvikt. Särskilt lömskt är att bett från starkt neurotoxiska skallerormar ibland ger obetydlig lokal svullnad eller smärta, vilket kan leda till att skadans allvar felbedöms i ett tidigt skede.
Allmänna symtom uppträder ofta snabbt och kan inkludera hypotoni (blodtrycksfall), parestesier (stickningar eller känselbortfall, särskilt kring mun och ansikte), varierande grad av metallsmak i munnen, svettningar, kräkningar och hjärtarytmi.
Ett bett från en skallerorm ska alltid betraktas som ett potentiellt livshotande medicinskt nödläge tills motsatsen är påvisad. Det innebär att ett bett kräver omedelbar sjukhusvård och utvärdering för eventuell behandling med antiserum (motgift). Även om en relativt hög andel av alla bett uppskattas vara så kallade "torra bett" (där lite eller inget gift injiceras), kan en förgiftning som först inte visar sig, snabbt leda till permanent funktionsnedsättning, amputation eller dödsfall om korrekt behandling uteblir.
Andelen fall som bedömts som allvarliga har under senare decennier varit cirka 10% bland de som sökt sjukvård medan dödligheten beräknas ligga runt 1-2 promille av de som blivit bitna och som kommit till allmän kännedom. Antalet som får bestående skador eller utvecklar andra kroniska tillstånd är högre, men det finns ännu ingen uppdaterad tillförlitlig statistik. Delvis på grund av att forskningen nu går fort framåt och det upptäckts kopplingar till allt från autoimmuna tillstånd och diabetes till hjärt- kärlproblem och njurskador som upptäcks långt efter bettet men kan kopplas till bett från arter ur familjen huggormar.
