Papyrus (Cyperus papyrus), papperssäv, är en växtart i skärmagssläktet i familjen halvgräs. Arten förekommer naturligt i tropiska Afrika och växer även i nedre Nildalen. Papyrus ger råmaterialet till det pappersliknande materialet med samma namn – se papyrus. Den odlas ibland som krukväxt i Sverige.
Biologi
Papyrus är en robust och högväxande, flerårig ört som kan bli upp till fem meter hög. Den kräver grunt vatten med god vattenomsättning för att trivas, alternativ ständigt fuktig jord.
Plantan har en horisontell jordstam. Den bladlösa och trekanta stjälken är relativt tunn men stadig, och överst grenar växten ut sig i ett "bladparaply".
Blommorna sitter i ax som är samlade i en upprepad flock i stjälkens spets; de sitter på stänglar som blir 10–45cm långa. Vid basen finns 3cm långa, bruna högblad som omsluter skaften.
De sekundära flockarna har 3–5 skaft med smala, utdragna högblad vid basen. Axsamlingarna är 1–2cm långa, 6–10mm vida. Varje delax innehåller 6-16 blommor.
Spridning
Papyrusväxten är en vattenväxt och nära släkt med säv. Den växer främst i mellersta Afrika samt i Nildeltat, men även i Palestina, Syrien och i trakten runt Babylon. I Egypten växte den i täta samlingar – vassar – i träsken i nildeltat, liksom i de lågt liggande dalgångarna runtom själva Nilen. I modern tid är växten utrotad längs med långa sträckor av Nilen.
Historiskt anlades även "plantager" med papyrus längs med Nilens strand, för att säkra tillgången till detta skriv- och byggmaterial. I Egypten kallades papyrusprodukter för wadj, tjufy och djet, och papyrusväxten själv för bardî, barbir och fâfîr.
Kulturell betydelse
Användning
Egyptisk kvinna som bereder papyruslängder, kanske som byggnadsmaterial.
Växten papyrus har genom historien haft stor användning i del av Afrika och angränsande regioner. Främst har det kanske gällt skrivmaterialet med samma namn, som mellan 2000-talet f.Kr. och senantik tid var det viktigaste "papperet" i länderna kring Medelhavet. På 1000-talet e.Kr. dog det traditionella sättet att använda papyrus ut, ersatt av pergament och papper gjort av pappersmassa (länge tillverkat av lump).
Papyrus fogades även ihop till båtar. Norske Thor Heyerdahl använde sig av fartyg gjorda av papyrus, under sina Ra I- och Ra II-expeditioner.
Enligt den grekiske historikern Herodotos kunde den understa delen av plantan (antagligen jordstammen) rostas och därefter ätas.
Symbol och mytologi
Växten har varit mycket väl spridd i nildeltat. Papyrusen var i forntidens Egypten den heraldiska växten för Nedre Egypten, den roll som lotusen hade i Övre Egypten. Gudinnan Wadjet, ofta presenterad som en upprest kobra, syns även på många avbildningar med en spira i form av en papyrus.
Enligt den forntida egyptiska kosmologin skapades världen när den första guden steg upp ur det oändliga mörkret och vattnet. Detta kopplas ofta samman med den årliga växlingen mellan låg- och högvatten i Nilen, där våtmarker med papyrus kom att symbolisera fruktbarhet och grodden till skapelsen. Taken i gravar och tempel stöddes ofta på papyrusliknande kolonner.
Papyrussamlingar har använts som gömställe i olika mytologiska berättelser. Det gäller exempelvis när drottningen Isis gömde sin son Horus från sin bror Seth, som mördat Isis make Osiris och tagit över tronen. Dessa vassar fungerade även som skydd för den unge Moses, som gömdes i en korg av papyrus bland dessa vassar (jämför arten Mose vass, som dock endast växer söder om ekvatorn).
Underarter
Tre underarter erkänns ibland; subsp. papyrus, subsp. hadidii och subsp. zairensis.
Underarten subsp. hadidii är den ursprungliga egyptiska papyrusen. Den är idag utrotningshotad och återfinns bara på ett fåtal platser i Egypten och norra Sudan.
