Daksha (sanskrit: दक्ष, Dakṣa, ”den skicklige” eller ”den duglige”) är en gudagestalt i hinduismen vars roll och betydelse förändras mellan den vediska och den senare itihasa- och puraniska traditionen.
Daksha (sanskrit: दक्ष, Dakṣa, ”den skicklige” eller ”den duglige”) är en gudagestalt i hinduismen vars roll och betydelse förändras mellan den vediska och den senare itihasa- och puraniska traditionen.
I Rig Veda framträder Daksha som en av adityerna, söner till gudinnan Aditi, och förknippas där främst med rituell skicklighet och prästerlig ordning. I denna tidiga tradition representerar han kosmisk kompetens och korrekt utförande av offerhandlingar.
I de episka och puraniska texterna ges Daksha en mer utvecklad och narrativ roll. Han beskrivs där som en mānasaputra (”sinnesfödd son”) till skaparguden Brahma och räknas till de så kallade prajapatierna, gudomliga urfäder och skapelsemakter.
Daksha framställs även som en gudomlig kunglig siare (rishi) och anses vara far till ett stort antal barn, främst döttrar, som i sin tur blir mödrar till gudar, asuror, människor, djur och andra varelser. Bland hans döttrar återfinns bland andra Sati, Aditi, Diti, Danu och Kadru. Genealogin varierar dock mellan olika texter: i puraniska källor anges Aditi som Dakshas dotter, medan den vediska traditionen istället framställer Aditi som hans moder.
En av de mest kända myterna om Daksha är berättelsen om Daksha yajna, ett stort eldsoffer som han anordnade men där han medvetet vägrade att bjuda in sin yngsta dotter Sati och hennes make Shiva. När Sati trots detta anlände och offentligt förolämpades av sin far, offrade hon sitt liv genom självförbränning. Shiva reagerade med raseri, och enligt bland annat Linga Purana halshöggs Daksha av Shivas fruktansvärda aspekt Virabhadra. Senare återuppväcktes Daksha till livet men med huvudet av en get – ett motiv som blivit centralt i hans ikonografi.
Det brukar tillskrivas Daksha när månen avtar.