| David Alroy | |
| Född | Amediye, Irak |
|---|---|
| Död | 1160 (uppskattning) Bagdad |
| Medborgare i | Irak |
| Sysselsättning | Religiös ledare |
| Redigera Wikidata | |
David Alroy (även David Alrui och Ibn ar-Ruhi), egentligen Menahem ben Salomo, var en judisk religiös ledare som gjorde anspråk på att vara messias och var verksam omkring år 1160. Han kom från Amedi i nuvarande irakiska Kurdistan och blev känd för att ha försökt samla judar till ett uppror med målet att återupprätta ett judiskt styre i Jerusalem.
Alroy levde under en period då det abbasidiska kalifatets politiska ställning hade försvagats och den politiska situationen i regionen präglades av maktkamper. Enligt senare skildringar studerade han judisk religiös litteratur och hade även kunskaper i muslimsk litteratur. Han tillskrevs dessutom övernaturliga förmågor, men uppgifterna om hans liv är svåra att skilja från de legendariska berättelser som kom att omge honom.
Enligt Benjamin från Tudela studerade Alroy judisk religiös litteratur under ledning av Hasdai, exilarken i Bagdad, och Gaon Jakob. Han uppges även ha varit kunnig i muslimsk litteratur samt i skrifter om magi och spådomskonst.
Benjamin berättar att Alroy ville samla judarna i bergen i Chafton (Zagrosbergen och tillhörande högland) till ett uppror mot Persiens kung och därefter tåga mot Jerusalem. Alroy hävdade att Gud hade sänt honom för att inta staden och befria judarna från icke-judiskt styre. Enligt skildringen trodde judarna på honom och erkände honom som messias.
Den persiske kungen lät enligt Benjamin fängsla Alroy i Tabaristan. Efter tre dagar uppenbarade sig Alroy åter inför kungen och lyckades därefter fly över en flod på sin mantel. Han återvände till Amedi samma dag, trots att resan normalt skulle ha tagit tio dagar. Denna berättelsen tillskriver honom således övernaturliga förmågor.
Kungen hotade därefter att straffa judarna om de inte fick Alroy att överge sina planer. Judiska ledare i Bagdad och Mosul försökte övertala honom att avstå, men han vägrade. Enligt Benjamin mutade en vasall till den persiske kungen Alroys svärfar att mörda honom medan han sov. Efter mordet angrep kungen judiska grupper i bergen, men konflikten bilades efter att judarna betalat en stor summa pengar.
Berättelsen om Alroy återges i senare judiska krönikor och historiska verk. Den brittiske författaren och politikern Benjamin Disraeli använde honom som huvudperson i romanen The Wondrous Tale of Alroy, som utkom 1833. Där framställs Alroy som en idealiserad erövrare och ledargestalt.
|