Davis Inlet var ett naskapi-samhälle i den kanadensiska provinsen Newfoundland och Labrador. Platsen beboddes tidigare av Mushuau Innu First Nation som tillhör undergruppen Naskapi. Platsen fick sitt namn efter sin angränsande fjord, uppkallad efter den engelske upptäcktsresanden John Davis, som 1587 kartlade regionen som en del av pågående försök att hitta Nordvästpassagen till Stilla havet. Invånarna i Davis Inlet flyttades 2002 till det nya samhället Natuashish, 15 km bort.
Samhället började utvecklas 1924 under en period med små populationer av karibou då naskapi (innu) började tillbringa sina somrar utmed stranden vid Davis Inlets. Denna plats valdes på grund av dess tillgänglighet, och gav tillgång av andra födoämnen än karibou. Närvaron av en handelsstation, driven av Hudson's Bay Company, som levererade fällor, ammunition, tobak, smör, socker och mjöl till gruppen i utbyte mot pälsar. Davis Inlet besöktes även av romersk-katolska missionärer. Under följande år började Innu bli mera bofasta,. De övergick från en nomadisk livsstil till en mer bofast. De fortsatte reste inåt landet för att jaga karibou på hösten och vintern, men tillbringade sedan hela sommaren vid Davis Inlet. Utan föregående konsultation med ursprungsbefolkning övervakade Newfoundlands regering, 1948 flytten av gruppen vid Davis Inlet till samhället Nutak i norra Labrador. Myndigheterna lovade bättre fiske och jakt. Regeringsföreträdare överraskades två år senare då gruppen återvände till Davis Inlet, genom att vandra genom Labradors inre till fots. Regeringen ville fortsatt flytta naskapigruppen, och 1967 flyttade gruppen och bosatte sig på Iluikoyak Island året runt, och etablerade ett nytt Davis Inlet-samhället känt som Utshimasits av Innu.
Den nya platsen visade sig medföra stora problem vilket stod klart redan 1969. Bosättningen på ön försvårade gruppen möjligheter att jaga karibou på fastlandet. Samhället hade svårigheter att anpassa sig till nya beroende av köpt mat. Iluikoyakön har fast berggrund, och husen som regeringen tillhandahöll på ön byggdes utan källare, utan vattenförsörjning och avloppssystem. Husen var små, dåligt byggda och inte anpassade till gruppens storfamiljer. Vattentillgången på ön var otillräcklig och att det mesta av vattnet var förorenat. Avfall fördes inte bort utan började samlas på hög och sjukdomar som tuberkulos började dyka upp i befolkningen.
Många av de vuxna i gruppen från Davis Inlet kämpade med alkoholism. Alla hjärtans dag 1992 dog sex ensamlämnade barn mellan sex månader och nio år gamla i en husbrand. Föräldrar festade på en dans arrangerad på Alla hjärtans dag. Ungefär en fjärdedel av hela den vuxna befolkningen från Davis Inlet hade försökt begå självmord 1991. Mellan 1973 och 1995 på 22 år inträffade 50 alkoholrelaterade dödsfall i samhället med bara 465 invånare. Branden i februari 1992 resulterade i satt Mushuau Innu och Innu Nation gjorde en egen utredning som publicerades som Gathering Voices: Finding Strength to Help Our Children.
Sniffning av lösningsmedel var ett annat problem för gruppen från Davis Inlet. 47 barn erkändes som kroniska missbrukare av lösningsmedel, några var så unga som 5 år. 1993 släpptes en video inspelad av Simeon Tshakapesh, som senare blev hövding för gruppen från Davis Inlet. till media. Den visade sex barn i samhället mellan 11 och 14 år som sniffade bensin i en ouppvärmd koja på vintern och ropade att de ville dö. Den kanadensiska regeringen skämdes över den negativa publiciteten. Händelsen fick till följd en internationella upprördhet kring dessa händelser 1993. Regeringen tillät att gruppen fick flytta till fastlandet Labrador, och 2002 flyttades samhället av Davis Inlet bor till Natuashish.
I december 1993 förvisade stamrådet en provinsdomare och Royal Canadian Mounted Police (RCMP) från samhället. Man motiverade utvisningen med Innus missnöje med tillämpningen av den kanadensiska strafflagen på ursprungsbefolkningen. Innustammen uppgav att RCMP inte hade legala rättigheter i deras samhälle. Konfrontationen med rättsinstanserna fortsatte till mars 1995 då ett samförståndsavtal undertecknades mellan Kanadas regering och Mushuau Innu Band Council. En ursprungsbefolkningens egen poliskår skulle bistå RCMP. I november 1999 publicerade den internationella ursprungsrättsorganisationen Survival International en rapport om Innu i Labrador med titeln Canada's Tibet: The Killing of the Innu. Rapporten kallade Innu i Davis Inlet för "världens mest självmordsdrabbade folk".
I november 2000 tog gruppen Davis Inlet, tillsammans med Sheshatshiu, det unika steget att be den kanadensiska federala regeringen samhället i en lokal beroendekris. År 2001 skickades 35 barn från Davis Inlet till det tidigare Grace Hospital i St. John's för att få behandling av bensinsniffning. Enligt barnläkaren och genetikern Dr. Ted Rosales, som tjänstgjorde i behandlingsteamet 2001, diagnostiserades cirka 24 av ungdomarna med FASD. Davis Inlet-krisen skildrades i dokumentärfilmen Utshimassits: Place of the Boss från 1996.