| Jordbävningen (Earthquake) | |
| Genre | Action, drama |
|---|---|
| Regissör | Mark Robson |
| Producent | Mark Robson |
| Manus | George Fox Mario Puzo |
| Skådespelare | Charlton Heston Ava Gardner George Kennedy Lorne Greene Genevieve Bujold Richard Roundtree Marjoe Gortner Barry Sullivan |
| Originalmusik | John Williams |
| Produktionsbolag | The Filmakers Group, Universal Pictures |
| Premiär | 15 november 1974 (USA) 18 december 1974 (Sverige) |
| Speltid | 123 minuter |
| Land | USA |
| Språk | Engelska |
| Intäkter | 79 666 653 amerikanska dollar |
| IMDb SFDb Elonet | |
Jordbävningen är en amerikansk katastroffilm från 1974 i regi av Mark Robson, med bland andra Charlton Heston, Ava Gardner och George Kennedy. Handlingen handlar om kampen för överlevnad efter att en katastrofal jordbävning förstört större delen av Los Angeles.
Regisserad av Robson med manus av George Fox och Mario Puzo, hade filmen en stor ensemble av välkända skådespelare i huvudrollerna, inklusive Heston, Gardner, George Kennedy, Lorne Greene, Geneviève Bujold, Richard Roundtree, Marjoe Gortner, Barry Sullivan, Lloyd Nolan, Victoria Principal och (under alias) Walter Matthau. Filmen är anmärkningsvärd för användningen av en innovativ ljudeffekt kallad Sensurround, som skapade känslan av att faktiskt uppleva en jordbävning i biografen. Filmen hade premiär i USA den 15 november 1974 och i Sverige en månad senare.
Den före detta collegefotbollsstjärnan och nuvarande byggnadsingenjören Stewart Graff grälar med sin fru Remy efter att hon fejkat ett nytt självmordsförsök som avbröts av en mild jordbävning i Los Angeles. Rasande besöker Graff Denise Marshall, en deltidsskådespelerska och änka efter en kollega som dog under ett projekt som Graff gav honom. Graff känner sig skyldig att hjälpa Denise och hennes tioårige son Corry, och tar med sig en signerad fotboll från hans collegetid till pojken och hjälper Denise att repetera inför en kommande film.
Polisen Lew Slade jagar en biltjuv men blir stoppad av en rivaliserande kollega efter att ha korsat länssgränsen. De två, redan fiender, börjar gräla och Slade slår till polisen, vilket leder till hans avstängning.

Vid California Seismological Institute (CSI) förutspår den yngre seismologen Walter Russell en stor jordbävning inom två dagar. Chefsseismologen dr Stockle och hans medarbetare dr Johnson är till en början skeptiska till hans bedömning, men när de får veta att en kollega som genomför ett fältexperiment under en av de tidigare skakningarna dödats blir de övertygade och meddelar borgmästaren. Orolig för politiska konsekvenser varnar borgmästaren endast nationalgardet och polisen.
Motorcykeläventyraren Miles Quade sätter upp en farlig stuntbana tillsammans med sin manager Sal Amici i hopp om att imponera på en promotor i Las Vegas. Sals syster Rosa oroar sig för Miles säkerhet och vägrar att marknadsföra stuntet. Under tiden förbereder sig livsmedelsbutikschefen Jody Joad, attraherad av Rosa, för tjänstgöring i nationalgardet men utsätts för trakasserier från sina huskamrater för att han visar affischer på manliga kroppsbyggare.
En liten skakning avbryter Denises filminspelning, vilket leder till att hon träffar sin vän Barbara på Graffs ingenjörsfirma. Denise och Graff möts och återvänder till hennes hem, där de har sex för första gången. Graff ber Denise att följa med honom till Oregon den sommaren med Corry medan han arbetar med ett vattenkraftsdammprojekt.
Senare erbjuder Graffs chef och svärfar Sam Royce honom ordförandeskapet i firman. Graff, kluven mellan befordran och sin relation med Denise, accepterar erbjudandet, men upptäcker sedan att Remy övertalat Sam att göra erbjudandet i utbyte mot att avsluta relationen med Denise och rädda deras äktenskap. Uppretad erkänner Graff affären och avslutar deras äktenskap.
En jordbävning på 9,9 ödelägger Los Angeles och fångar Sam och andra i en skyskrapa. Sam hjälper sin personal att fly med hjälp av en brandslang men drabbas av en hjärtattack. Graff räddar honom och tar honom i säkerhet.
Corry kastas från en kollapsande gångbro ner i Los Angelesfloden och trasslar in sig i strömförande kablar. Denise räddar honom men blir instängd. Miles och Sal anländer i en lastbil, räddar dem och möter Slade, som tar över fordonet för att transportera de skadade. Miles använder sin motorcykel för att leta efter Rosa.
Rosa blir felaktigt arresterad för plundring av Jodys nationalgarde. Jody isolerar henne under falska förespeglingar och mördar senare sina huskamrater, och använder därmed kaoset som täckmantel för personlig hämnd. Graff, som transporterar kollegor, lämnar av Remy, Barbara och Sam vid Wilson Plaza, men Sam dör trots medicinsk hjälp. Graff ger sig av för att hitta Denise och Corry.
Slade tar över Graffs bil för att transportera de skadade men har problem med manuell växellåda och tvingar Graff att köra. De stöter på Jodys enhet som blockerar vägen. Rosa flyr från butiken och skriker på hjälp, vilket får Slade att återvända till fots. Slade dödar Jody och räddar Rosa.
Ett efterskalv förstör Wilson Plaza innan Graff och Slade anländer. Graff får veta att överlevande, inklusive Remy, Denise och Corry, är fast i det underjordiska garaget. Trots råd borrar Graff och Slade igenom för att rädda dem. Mulhollanddammen kollapsar och översvämmar därmed området. Denise, Corry och dr Vance lyckas fly, men Remy faller ner i strömmen. Graff dyker efter henne, och båda sveps bort och drunknar.
Slade flyr och letar efter Graff men hittar inga spår. Den sörjande Denise återförenas med Corry. Slade och Rosa överblickar den förstörda staden medan chockade överlevande vandrar genom ruinerna. Bränder rasar medan Los Angeles pyr i efterdyningarna.

I kölvattnet av den enorma framgången med katastrof- och spänningsfilmen Airport – flygplatsen från 1970 började Universal Studios samarbeta med producenten Bernard Donnenfeld och regissören John Sturges för att komma på en ny idé som skulle fungera inom samma "katastrof-spännings"-genre. Inspirationen kom i form av jordbävningen i San Fernando Valley i februari 1971. Universal var fascinerade av idén att skapa en katastrof på film som inte skulle begränsas till ett passagerarflygplan, utan istället utspela sig över ett stort område.
Donnenfeld och Sturges lämnade projektet tidigt 1972, och Universals exekutiva producent Jennings Lang tog över utvecklingen och tog in Mark Robson som producent och regissör.
Lang gjorde succé när han lyckades skriva kontrakt med manusförfattaren Mario Puzo, som fick 125 000 dollar för att skriva första utkastet sommaren 1972. Puzo, nyss framgångsrik med sin roman och film Gudfadern, levererade manusutkastet i augusti. Puzos detaljerade och omfattande manus skulle dock ha krävt en större produktionsbudget, eftersom action och flera berättelsebågar var utspridda över ett stort geografiskt område i Los Angeles. Universal stod inför att antingen skära ner manuset eller öka den planerade budgeten. Puzos engagemang i Jordbävningen blev kortvarigt, då Paramount Pictures var angeläget om att påbörja utvecklingen av uppföljaren till Gudfadern, Gudfadern del II, i början av 1973. Eftersom Puzos tjänster kontraktsmässigt var bundna till uppföljaren kunde han inte fortsätta att arbeta med Jordbävningen.
Manuset låg en kort tid på Universal Studios, men återupplivades av den enorma framgången med 20th Century Fox-succén SOS Poseidon, som släpptes i december 1972. Drivna av filmens enorma biljettintäkter satte Universal Studios förproduktionen på Jordbävningen i full fart igen och anlitade manusförfattaren George Fox för att fortsätta arbeta med Puzos första utkast. Fox var främst en magasinskribent och hade aldrig skrivit ett manus, så regissören Mark Robson arbetade med honom för att begränsa manusets omfattning för att passa budgetbegränsningarna. Efter 11 utkast började inspelningen av Jordbävningen i februari 1974. Eftersom Robson också hade i uppdrag att producera en så tekniskt komplex film togs Bernard Donnenfeld tillbaka som medproducent, men han blev inte krediterad.
Med en budget på 6 675 125 USD hamnade Jordbävningen omedelbart i en kamp mot klockan med den större katastroffilmen Skyskrapan brinner!, som producerades av Irwin Allen och för första gången finansierades av två studior (20th Century Fox och Warner Bros.).
Medan Skyskrapan brinner! hade en större "all star"-ensemble lyckades Universal få Charlton Heston i huvudrollen för summan 600 000 dollar, plus en procentandel av vinsten. Ava Gardner (som tillsammans med Heston spelade i 1963 års 55 dagar i Peking), George Kennedy, Lorne Greene och Geneviève Bujold kompletterade huvudrollerna. Richard Roundtree (som red på en våg av framgång från Shaft-filmserien) anlitades efter att inspelningen redan hade börjat, och fyllde rollen som en Evel Knievel-liknande motorcykelstuntman. Den tidigare evangeliske predikanten Marjoe Gortner anlitades som antagonisten Jody. Den relativt okända Victoria Principal anlitades för att spela systern till Roundtrees affärspartner Sal, spelad av veteranen Gabriel Dell.
Walter Matthau fick en cameoroll, för vilken han krediterades som "Walter Matuschanskayasky". Pproducenten Jennings Lang, som hade arbetat med Matthau på föregående års Fallgropen, lyckades övertala honom att medverka i rollen (ursprungligen skulle den erfarna skådespelaren Harry Morgan ha spelat rollen). Den obetalda cameon – och hans krediterade namn – var en del av avtalet.
Produktionen krävde en fullständig ommöblering av hela Universal Studios "New York Street"-bakgård för att simulera den katastrofala jordbävningen i titeln. Tillsammans med en smart användning av miniatyrer av riktiga byggnader, Matte painting och fullskaliga scenografier (några placerade på rullar för en skakeffekt), använde Jorbävningen en ny teknik utvecklad speciellt för filmen: ett "shaker mount"-kamerasystem som efterliknade effekterna av en jordbävning genom att flytta hela kamerahuset flera centimeter från sida till sida, istället för att bara skaka kameran på ett stillastående stativ, för en mer realistisk rörelse. Detta kamerafäste användes för de flesta utomhusscener eller andra tillfällen vid inspelning på plats.
Omfattande användning av högt utbildade stuntartister för de farligaste scenerna med höga fall, undvikande av fallande bråte och översvämningssekvenser satte ett Hollywoodrekord för flest stuntmän involverade i någon filmproduktion fram till dess: 141. Stora stuntsekvenser i filmen krävde noggrann koreografi mellan stuntartisterna och stuntteknikerna bakom kulisserna, som ansvarade för att utlösa fullskaliga effekter, såsom fallande bråte. Tajmingen var avgörande, eftersom vissa riggade effekter innebar att sex ton armerad betong släpptes för att platta till bilar, med stuntmän bara några meter bort. I andra scenarier var vissa stuntmän tvungna att falla 18 meter ner på stora krockkuddar från takbjälkarna på Universals största scen (Stage 12) – för vilket de fick 500 dollar i betalning. Även om alla försiktighetsåtgärder vidtogs för att förhindra skador, inträffade flera under inspelningen. En stuntman fick en hjärnskakning under flodscenen (olyckan användes i filmen), och flera stuntmän skadades under hisskraschen eftersom scenen var designad för att kollapsa över dem. Flera stuntmän skadades också under en scen med en rulltrappa.
Universal Studios och Jennings Lang ville att Jordbävningen skulle vara en "eventfilm", något som skulle dra publik till biografen flera gånger. Efter flera idéer som diskuterades (inklusive att kasta frigolit, falskt "skräp" över publikens huvuden), kom Universals ljudavdelning på en process kallad "Sensurround" – en serie stora högtalare från Cerwin-Vega drivna av BGW-förstärkare, som pumpade in vädigt höga "infrabas"-ljudvågor på 120 decibel (motsvarande ett jetplan vid start), vilket ger tittaren känslan av en jordbävning. Processen testades på flera biografer runt om i USA innan filmens premiär och gav olika resultat. Ett känt exempel är Grauman's Chinese Theatre i Hollywood, där "Sensurround" spräckte putsen i taket. Samma teater hade premiär på Jordbävningen tre månader senare – med ett nyinstallerat nät över publiken för att fånga upp fallande skräp – med enorm framgång. Det var även genom denna anläggning som högtalartillverkaren fick sitt stora genombrott.
Sensurround användes igen för filmerna Slaget om Midway (1976), Berg- och dalbanan (1977) och Battlestar Galactica (1979).
Universal Studios Home Entertainment DVD-utgåvan från 2006 innehåller det ursprungliga "Sensurround" 3.1-ljudspåret, som duplicerar det ursprungliga biografspåret "Sensurround" (men märkligt nog i mono riktat till de tre främre högtalarna istället för den ursprungliga stereomixen), men ingen faktisk 'rumble'-generator användes, och endast de två kontrolltonerna som aktiverade generatorn hörs. Dessutom remixades filmens originalsoundtrack i Surround Sound 5.1, som bara var en tagg eftersom det återigen bara är kontrolltonerna på spåret.
John Williams musik till Jordbävningen var den andra i hans trio av musik till storskaliga katastroffilmer, efter att tidigare ha komponerat musiken till SOS Poseidon och följt upp med Skyskrapan brinner!. Williams komponerade musiken till Jordbävningen och Skyskrapan brinner! sommaren 1974, där båda musiken visar likheter med varandra (särskilt Jordbävningens tema och Skyskrapan brinner! kärlekstema delar samma åttatonsmelodi, om än i olika tonarter). Musiken till låten "C'est si Bon" av Henri Betti spelas på gitarr mitt i filmen.
Efter en testvisning den 2 oktober 1974 i Joplin, Missouri, valde Universal att klippa bort 30 minuter från filmen, särskilt från scenerna före jordbävningen, på bekostnad av en del av det dramatiska flödet. Detta inkluderade en berättarsekvens om San Andreasförkastningen och en förestående katastrofal jordbävning som skulle inträffa antingen i Los Angeles eller San Francisco. Denna scen filmades och skulle visas före inledningen (även om den togs bort i sista stund, inkluderades den så småningom som öppningssekvens i NBC:s TV-version i september 1976). Även långa scener där Remy och Graff grälar i början av filmen togs bort. Efter Remys fejkade självmordsförsök råkar dr Vance (Lloyd Nolan) av misstag informera sin gamle vän Graff om att Remy gjorde abort två år tidigare (han fick höra att det var ett missfall). Arg över att han ville ha barn stormar Graff iväg. Det var mer av Slades när han lämnade polisstationen, och filmklipp av Rosa när hon lämnade affären. Hon filmades medan hon väntade på en buss och erbjöds skjuts av en man på motorcykel (detta material användes så småningom i filmens TV-version). Strax före jordbävningen hade Stewart och Remy ett sista gräl (framför Stewarts bil) som också togs bort. Under jordbävningen visades en scen där ett närliggande timmerlager föll sönder, och detta togs bort från den slutliga klippningen.
Andra scener spelades in för att avsluta många karaktärers berättelser efter jordbävningen, men togs bort från slutversionen: Walt Russell och dr Stockle – vars öden är okända efter jordbävningen i biopremiären – visades levande i seismologilaboratoriet efter jordbävningen. De visade sig ha funnit jordbävningens magnitud till 9,9 på Richterskalan. Filmens sista scen klipptes om avsevärt och visade ursprungligen Denise gå fram till Lew Slade när han kommer ut ur brunnslocket och frågar om Stewart hade överlevt; när hon hör om hans död går hon fram till Corry som har återfått medvetandet.
En scen med en hiss lastad med passagerare som störtar 25 våningar till marken under jordbävningen är en av filmens mer ökända sekvenser, främst för hur dess slut skildrades. Som den ursprungligen var skriven pressades passagerarna mot hissens tak när den föll ner i schaktet, och sedan ner på golvet när hissen kraschade till botten. För att filma detta byggdes en hiss som hängde flera meter ovanför scengolvet, vilket möjliggjorde att scenografin kunde släppas ner (med stuntmännen inuti). Scenen spelades in flera gånger, med flera stuntmän inblandade. Stora mängder scenblod riggades för att spraya blod mot stuntpersonerna inne i hissen när den kraschade till marken. Efter flera försök under två separata inspelningsdagar med veckors mellanrum (pausen i inspelningen var ett försök att förfina de mekaniska effekterna), och med otillfredsställande resultat, beslutades att klippa om scenen med en "animerad blod"-effekt som skulle läggas till i efterproduktionen. Den optiska effekten lades ovanpå en stillbild av en del av det oanvändbara materialet, vilket resulterade i bildens "tecknade" karaktär. TV-versionen tog bort den animerade blodsekvensen.

Jordbävningen släpptes i USA den 15 november 1974 och rankades som tredje bland årets mest inkomstbringande filmer; Skyskrapan brinner! var nummer ett.
Jordbävningen drog in 1 306 271 dollar under premiärhelgen från 62 biografer i 51 städer i USA och Kanada. Den drog slutligen in 79,7 miljoner dollar i USA och Kanada (450,5 miljoner dollar, justerat för inflation i 2023 års dollar) och var en av de mest inkomstbringande filmerna vid den tiden. Internationellt drog den in 87,7 miljoner dollar, inklusive 3 miljarder yen (10 miljoner dollar) i Japan, vilket gav dess globala bruttoomsättning 167,4 miljoner dollar.
Vid premiären berömde kritikerna generellt specialeffekterna i Jordbävningen samtidigt som de bortsåg från andra aspekter. Utan att varken kritisera eller berömma filmen skrev Nora Sayre från New York Times att filmen var en förbättring jämfört med Airport 1975 och observerade: "Impulsen att ropa råd till filmduken – stick härifrån! Gå härifrån! gå inte in i den byggnaden — är ganska kraftfull, så det här räknas som en deltagande film." Judith Crist skrev i New York Magazine att "nonsenset är uthärdligt för spektaklet. Och ... Här har vi en fest av förstörelsebedrifter." Pauline Kael skrev "Filmen är skit, men det är inget fusk; det är ett underhållande maraton av förstklassiga förstörelseeffekter". Roger Ebert kritiserade den "tanklösa Jordbävningen" för att "betrakta [effekterna] med vördnad". Gene Siskel gav filmen två och en halv stjärna av fyra och skrev att specialeffekterna var "fantastiska" men identifierade ett grundläggande problem med berättelsen: "Med ett Poseidon-äventyr eller en flygplats är slutet tydligt – människor räddas slutligen genom sitt eget eller någon annans företag. Men vid en jordbävning ligger slutlösningen utanför ens kontroll, någons kontroll – även Allstate. Om skakningarna inte slutar, kommer alla att dö; Om de gör det, kommer bara några få personer att dö. Slut på historien." Charles Champlin från Los Angeles Times skrev att Sensurround-vibrationerna "lyckas mycket väl göra sig kända såväl som hörda, och de skapar en ångest som gör att det blir en mycket ambivalent upplevelse att titta på Jordbävningen för alla som, så att säga, har varit där förut." Gary Arnold från The Washington Post skrev: "Tack vare Sensurround förväntas Jordbävningen bli 1974 års gimmick-hit. Utan gimmicken skulle det vara svårt att skilja denna ytliga, mediokra berättarstil från Universals andra katastroffordon, Airport 1975."
På recensionssajten Rotten Tomatoes har filmen ett betyg på 41% från 34 recensioner. Webbplatsens kritiska konsensus lyder: "Förstörelsen av Los Angeles är alltid en välkommen syn, men Jordbävningen erbjuder inte mycket mer än stora skådespelare som smyger sig fram genom förfallna scener." Metacritic, som använder ett viktat medelvärde, har gett filmen ett betyg på 56/100 baserat på 6 kritikerrecensioner, vilket indikerar "blandade eller genomsnittliga recensioner". Leonard Maltin gav filmen en "BOMB"-klassificering och sade "[titeln] berättar historien i en uttjatad katastrofepos ... Marjoe som en sexuell avvikare och Gardner som Lorne Greenes dotter delar filmens högsta rollbesättningsutmärkelser." Gardner var bara åtta år yngre än Lorne Greene.
För filmens TV-premiär söndagen den 26 september 1976 på NBC lades ytterligare material till för att förlänga filmens speltid så att den kunde sändas över två kvällar, som en del av NBC:s marknadsföring av höstpremiärserien "The Big Event" (den andra kvällen sändes söndagen den 3 oktober 1976).
Enligt interna anteckningar från Universal Studios var både Jennings Lang och Mark Robson upprörda över att Universal och NBC hade gått med på att ändra originalfilmen för premiärsändningen, där Robson initialt vägrade delta (men till slut gav med sig att vara "konsult" i redigeringsprocessen). Klipparen Gene Palmer anlitades för att regissera det extra materialet, med manus skrivet av en oackrediterad Francesca Turner. Robson ansökte till Directors Guild of America att det skulle specificeras att han var regissör för "endast bioversionen" (vilket beviljades).
Medan det övervägdes att infoga cirka 30 minuter oanvänt material inspelat för bioversionen, använde denna "TV-version" i princip inget material som redigerats bort från bioversionen (förutom inledningssekvensen som beskriver jordbävningar i Kalifornien på San Andreasförkastningen, och en kort scen med Victoria Principal och Reb Brown), utan inkorporerade istället nytt material som filmats nästan två år efter originalet med två av originalfilmens stjärnor, Marjoe Gortner och Victoria Principal, samt Jesse Vint och Michael Richardson (som återvände till sina filmroller som Marjoe Gortners retsamma rumskamrater), och byggde vidare på den ursprungliga handlingen från biofilmen. Redigering och nyinspelad dialog hjälpte till att integrera denna utökning i originalfilmen. En kort scen med Richard Roundtrees karaktär Miles Quade var författad i manus, men filmades aldrig. En helt ny handling som spelades in specifikt för TV-versionen var den om ett ungt gift par (Debralee Scott och Sam Chew) som flyger till Los Angeles med ett flygplan. Maken söker ett jobb hos Royce Construction-företaget i filmen (i själva verket hoppas han arbeta med Charlton Hestons karaktär Stewart Graff), medan hans fru har den kusligt noggranna förmågan att se framtiden med tarotkort. Deras passagerarflygplan försöker landa på Los Angeles International Airport när jordbävningen slår till, och passagerarplanet gör en touch-and-go-landning på en landningsbana som håller på att brytas upp och styr om rutten till San Francisco. Under resten av TV-versionen klipper filmen tillbaka till paret när de diskuterar sin framtid tillsammans och makens önskan att återvända till Los Angeles och hjälpa till att bygga upp staden igen.
"Sensurround"-ljudet från originalfilmen sändes samtidigt i FM-stereo i Los Angeles och New Yorks områden. Detta gjorde teoretiskt sett att hemmatittaren (med rätt utrustat ljudsystem) kunde uppleva en liknande effekt som i biografen.
Jordbävningen inspirerade attraktionerna Earthquake: The Big One på Universal Studios Florida och Universal Studios Hollywood.
Hollywoodattraktionen öppnade i mars 1989 som en del av Studio Tour-spårvagnsresan. Spårvagnen kör in i en ljudstudio, där interiören är utformad för att likna en underjordisk BART-station i San Francisco, varpå en två och en halv minut lång simulering av en jordbävning på 8,3 äger rum, med en bensinbil som kraschar in i stationen, ett skenande tåg och en översvämning.
Attraktionen i Florida öppnade i juni 1990. Det började med en introduktionsfilm om skapandet av Jordbävningen där Charlton Heston medverkade för att förklara specialeffekterna, följt av en live-demonstration baserad på filmen med publikens deltagande. Attraktionen kulminerade i en simulerad jordbävning på 8,3 ombord på ett tunnelbanetåg vid Embarcadero Station i San Francisco. Hösten 2002 ändrades showen till ett mer generiskt tema "magin i att göra filmer", med små ändringar som bland annat nämnde specialeffekter som användes i andra filmer än Jordbävningen. Attraktionen i Florida stängde officiellt den 5 november 2007 och öppnade igen flera månader senare som "Disaster!: A Major Motion Picture Ride... Med dig i huvudrollen!"
En romanisering av boken tillskriven George Fox publicerades av New American Library som en del av Signet Film Series.
Den påstådda magnituden på jordbävningen i filmen (9,9 på Richterskalan) skulle göra den till den största som någonsin registrerats, och överträffar rekordet som sattes av den faktiska Jordbävningen i Valdivia 1960 (9,5 på Richterskalan). Sådana enorma jordbävningar kan dock bara genereras av "megathrust"-förkastningar eller asteroidnedslag. De många förkastningarna i Kalifornien, särskilt San Andreas (förkastningen som antyds ha orsakat den namngivna jordbävningen i filmen), är av typen "strike-slip", som historiskt sällan har orsakat skakningar högre än 8,3 på Richterskalan. (Jordbävningen i San Francisco 1906) har uppskattats till mellan 7,9 och 8,3.]
| ||||||||