| Markusevangeliet | |
| Bok i Nya testamentet | |
| Inledningen till Markusevangeliet i handskriften MS Add. 47673 från cirka 816–825 | |
| Författare och datering | |
|---|---|
| Föreslagna författare | anonym (Markus enligt kristen tradition) |
| Datering | 67–75 e.Kr. |
| Originalspråk | koinegrekiska |
| Innehåll | |
| Antal kapitel | 15 |
Markusevangeliet (Mark) är ett av de fyra evangelier som ingår i Nya testamentet (NT). Boken placeras traditionellt som det andra evangeliet i ordningen, men den etablerade uppfattningen i dag bland forskare är att det är det äldsta av evangelierna. Mark utgör tillsammans med Matt och Luk de synoptiska evangelierna.
Markusevangeliet skildrar Jesu verksamhet från dess början vid tiden för Johannes döparens verksamhet fram till dess slut med passionshistorien och uppståndelsen. Jesu verksamhet framställs i evangeliet som om den varade under ett år.
Evangeliet är författat på grekiska. Språket är enkelt och har spår av vulgarismer (vardagsuttryck), latinismer och semitismer. Det är det kortaste av evangelierna i NT och skiljer sig från övriga synoptiska evangelier på några sätt.
Gemensamt med Matt är följande:
I centrum för Markusevangeliets teologi står Jesus som Messias, Guds son, Herrens lidande tjänare omtalad i Jesaja och Människosonen, en fördold frälsargestalt. Evangeliet vänder sig förmodligen främst till hednakristna, vilket framgår av att judiska bruk och seder förklaras och hebreiska uttryck översätts.
Den etablerade bibelforskningen kan inte ange någon specifik författare.
Papias, vars synpunkter vi inte känner från hans egna skrifter utan via Eusebios av Caesarea, säger (omkring år 130) om Markus att han var Petrus tolk, samt att Markus inte skrev ned berättelserna i rätt ordning, eftersom han aldrig träffat Jesus.
Denne Markus nämns i andra av Nya Testamentets skrifter. Det framgår bland annat att han var kusin till Barnabas, och att hans mor Maria hade ett hus i Jerusalem. Han följde Paulus till Cypern och Perge, men återvände till Jerusalem vilket upprörde Paulus mycket, men det verkar ändå som han och Paulus arbetat tillsammans även vid senare tillfällen.
Kyrkofadern Hippolytus (ca 170–235) skiljer dock på evangelisten Markus (biskop av Alexandria), Johannes Markus och Markus (Barnabas kusin), och såg dem som tre olika personer.
Enligt biskop Irenaeus av Lyon är evangeliet skrivet efter att Petrus avrättades, vilket anses ha skett år 64 under kejsar Neros förföljelse av kristna.
I Mark 13:1–2 finns en trolig referens till Jerusalems förstörelse år 70, när Jesus säger "Du ser dessa stora byggnadsverk. Här kommer inte att lämnas sten på sten, utan allt skall brytas ner.". En del anser att det är en för vag referens och drar slutsatsen att evangeliet har tillkommit före detta år. Dock är de flesta forskare numera ense om att detta förmodligen skrivits runt år 70, i samband med eller efter romarnas belägring och förstörelse av Jerusalem år 67–70.
Att det skrivits efter år 75 anses osannolikt eftersom Matteusevangeliet och Lukasevangeliet anses ha skrivits omkring år 80, och dessa har använt Markus som källa enligt tvåkällshypotesen. En vanlig datering är år 67–75, men det finns forskare som vill datera det antingen tidigare eller senare, eller för att visa sin osäkerhet, dra ut intervallet både tidigare och senare.
Tidigare fanns spekulationer i om det så kallade Markusfragmentet i Qumran kunde stödja en tidigare datering, men numera avvisar forskarvärlden det.
Verserna 9–20 i kapitel 16, som handlar om hur Jesus visar sig efter sin uppståndelse, saknas i de äldsta och bästa handskrifterna. Språket och stilen i denna del av Markusevangeliet skiljer sig från det språk och den stil som förekommer i övrigt i evangeliet, och verserna utgör en sammanfattning av det som står i de övriga tre bibliska evangelierna och i Apostlagärningarna. Verserna är troligen tillagda under 100-talet. Utan dessa verser blir evangeliets slut abrupt. Det är svårt att avgöra om det en gång har funnits ett annat slut som har gått förlorat eller om meningen var att evangeliet skulle sluta så tvärt.
I de flesta moderna bibelöversättningar brukar avsnittet sättas inom hakparenteser eller liknande för att indikera att det är en interpolation.
|