Halvåsna

Halvåsna
Status i världen: Nära hotad
Kulan
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassDäggdjur
Mammalia
OrdningUddtåiga hovdjur
Perissodactyla
FamiljHästdjur
Equidae
SläkteHästar
Equus
ArtHalvåsna
E. hemionus
Vetenskapligt namn
§ Equus hemionus
AuktorPallas, 1775
Utbredning
Utbredningskarta: sandfärgade = ursprunglig utbredning, gul = dagens utbredning, orange = återinförd population
Synonymer
Equus bahram (Pocock, 1947)
Equus bedfordi Matschie, 1911
Equus finschi Matschie, 1911
Equus castaneus Lydekker, 1904
Equus dzigguetai (Wood, 1879)
Equus typicus Sclater, 1891
Equus indicus George, 1869
Equus hamar C.H. Smith, 1841
Equus hemionos Boddaert, 1785
Equus indicus (Sclater, 1862)
Equus syriacus Milne-Edwards, 1869
Equus onager Pallas, 1777
Equus hemionus anatoliensis
Equus onager anatoliensis
Hitta fler artiklar om djur med

Halvåsna eller asiatisk vildåsna (Equus hemionus) är en art i familjen hästdjur som lever i öknar och på stäpper samt på bergsplatåer från Mindre Asien till Mongoliet. Den livnär sig av gräs, tjockbladiga växter och grenar av olika buskar.

Halvåsnan har olika namn, som onager och kulan, och dessa hänför sig till olika underarter, ibland betraktade som egna arter.

Artepitet i det vetenskapliga namnet är sammansatt av de gammalgrekiska orden hēmi (halv) och ónos (åsna).

Utseende

Med en kroppslängd något över 2 meter, en mankhöjd på omkring 130 cm, en svanslängd av cirka 40 cm och en genomsnittlig vikt av 500 kg är halvåsnan något större än den vanliga åsnan. Pälsen på ovansidan varierar mellan grå, mörkgul och rödbrun, undersidan är vitaktig. På ryggen har den en längsgående mörk strimma, som kallas ål. Halvåsnan har bredare hovar och kortare öron än den vanliga åsnan, dessutom är tofsen vid svansens slut och manen mindre tydliga.

Ekologi

Halvåsnan når över korta distanser en hastighet upp till 70 km/h som annars bara nås av tävlingshästar inom familjen hästdjur. Den kan hålla en hastighet på 50 km/h över längre sträckor. Habitatet utgörs av halvöknar med glest fördelat gräs. I närheten måste finnas vattenansamlingar då arten kontinuerligt behöver dricka. Ofta vandrar arten längre sträckor för att nå dessa vattenpölar.

Halvåsnan äter gräs, örter och suckulenter. Under regntider bildar arten flockar med 50 eller fler individer som delar sig i mindre grupper under den torra perioden.

Underarter och utbredning

Zoologerna är oense om antalet underarter. I gamla avhandlingar skiljs ofta mellan sju olika arter halvåsnor som numera är sammanfattade till en art med mellan 5 till 7 underarter.

Kiang (Equus kiang) som tidigare räknades som underart är idag etablerad som självständig art.

Accepterade underarter är enligt Catalogue of Life:

Några zoologer betraktar kulan och onager som en och samma underart och även skild från halvåsnorna. Nyare molekylärgenetiska undersökningar av hästdjuren har visat att det finns tydliga skillnader mellan båda populationer. Från underarten dziggetai skiljs ibland ytterligare en underart som lever i Gobiöknen, E. h. luteus.

I västra delen av utbredningsområdet levde halvåsnan tidigare bredvid den afrikanska vildåsnan. På Arabiska halvön gäller idag båda arter som utdött i vilt tillstånd men det påbörjades en återinföring av halvåsnan i regionen.

En nära släkting var Equus hydruntinus som under senare pleistocen levde i Europa och västra Asien. Arten dog ut under tidig holocen.

Referenser

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, 8 april 2011.

Noter

  1. ↑ Kaczensky, P., King, S.R.B., Esmaeili, S. & Moehlman, P.D. 2025 Asiatic Wild Ass Equus hemionus . Från: IUCN 2025. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2018.1. Läst 26 oktober 2026.
  2. 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 Bánki, O., Roskov, Y., Döring, M., Ower, G., Hernández Robles, D. R., Plata Corredor, C. A., Stjernegaard Jeppesen, T., Örn, A., Pape, T., Hobern, D., Garnett, S., Little, H., DeWalt, R. E., Miller, J., Orrell, T., Aalbu, R., Abbott, J., Abreu, C., Acero P, A. (red.) (16 oktober 2026). ”Equus hemionus Pallas, 1775” (på engelska). Catalogue of Life. Catalogue of Life Foundation, Amsterdam, Nederländerna. https://www.catalogueoflife.org/data/taxon/6FYC9. Läst 26 oktober 2026.
  3. 1 2 ”Persian Onager Equus hemionus onager Boddaert, 1785” (på engelska). Biolib.cz. https://www.biolib.cz/en/taxon/id33462/. Läst 26 oktober 2026.
  4. ↑ Halvåsna, Nationalencyklopedin
  5. ↑ Srinivasulu, Chelmala (2018). ”Asian wild ass” (på engelska). South Asian Mammals. CRC Press. sid. 153
  6. 1 2 Bradley Reuter (2002). ”Equus hemionus” (på engelska). Animal Diversity Web. University of Michigan. https://animaldiversity.org/accounts/Equus_hemionus/. Läst 26 oktober 2026.
  7. 1 2 3 Nowak, R. M. (1999) sid.1013/14 (delvis på Google books)
  8. 1 2 Wilson & Reeder (red.) Mammal Species of the World, 2005, Equus hemionus
  9. 1 2 Bánki, O., Roskov, Y., Döring, M., Ower, G., Hernández Robles, D. R., Plata Corredor, C. A., Stjernegaard Jeppesen, T., Örn, A., Pape, T., Hobern, D., Garnett, S., Little, H., DeWalt, R. E., Miller, J., Orrell, T., Aalbu, R., Abbott, J., Abreu, C., Acero P, A. (red.) (25 september 2026). ”Equus hemionus subspecies” (på engelska). Catalogue of Life. Catalogue of Life Foundation, Amsterdam, Nederländerna. https://www.catalogueoflife.org/data/search?TAXON_ID=6FYC9&rank=subspecies&status=accepted&status=provisionally%20accepted. Läst 26 oktober 2026.
  10. ↑ Shah, N., St. Louis, A. & Qureshi, Q. 2015 Equus kiang . Från: IUCN 2015. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2018.1. Läst 26 oktober 2026.
  11. ↑ Myka, J. L., et al. (2003): A comparative gene map for the onager, Equus hemionus onager. Cytogenetic and Genome Research 102(1-4): 358.
  12. ↑ Saltz, D. & D. I. Rubenstein (1995): Population dynamics of a reintroduced Asiatic wild ass (Equus hemionus) herd. Ecol. Appl. 5(2): p. 327-335.
  13. ↑ Ariane Burke, Vera Eisenmann and Graeme K. Ambler: The systematic position of Equus hydruntinus, an extinct species of Pleistocene equid. Quaternary Research, Volume 59, Issue 3, May 2003, Pages 459-469.

Tryckta källor