Historik
Under slaget om Nederländerna 1940 och Kreta under våren 1941 led de de tyska fallskärmsjägarna svåra förluster då de var tvungna att hoppa med endast lätta handeldvapen som kulsprutepistoler och pistoler med sig. (1200 fallskärmsjägare gav sig till fånga i Nederländerna och ungefär hälften av fallskärmsstyrkans 11.000 man blev antingen skadade eller dödade i Kreta). Tyngre vapen som kulsprutor och repetergevär släpptes i separata behållare och innan fallskärmsjägarna nådde dessa hade deras motståndare en stor stridsfördel då deras vapen hade mycket längre räckvidd. Dessa upplevelser ledde till krav från fallskärmsjägarkåren på ett vapen med lång räckviddsom kunde bäras under fallskärmshopp och som kunde ställas in för både automat- och patronvis eld.
Den tyska fallskärmsjägarkåren var unik eftersom den var direkt underordnad Tysklands flygvapen (Luftwaffe) som styrdes av Hermann Göring och inte Tysklands armé. (I andra länder var luftburna styrkor i regel underordnade armén.) Luftwaffe hade även en från armén separat organisation för vapenutveckling (fram till maj 1944 då den underordnades Albert Speers rustningsministerium). Detta ledde till problem när det nya vapnet skulle utvecklas på grund av rivaliteten mellan armén och flygvapnet. De flesta tyska vapentillverkarna var dessutom upptagna med att tillverka och utveckla andra vapensystem åt armén och hade inte kapacitet för ett nytt projekt. De unika omständigheterna ledde till ett vapen som skiljde sig från från Tysklands andra automatkarbin Sturmgewehr 44 på många sätt, inte minst kalibern som var den tyska standardpatronen 7,92 × 57 mm istället för Sturmgewehr 44:s klenare mellanklasspatron 7,92 x 33 mm Kurz.
Önskelistan på det nya vapnet var en längd på en meter, det fick inte vara tyngre än standardgeväret Karabiner 98k (cirka 4 kg), det skulle kunna ställas in för både automat- och patronvis eld, det skulle i viss mån kunna tjänstgöra som en lätt kulspruta, det skulle kunna användas för prickskytte och vara kapabelt att avfyra gevärsgranater. Det skulle också vara lämplig för bajonettfäktning och kunna användas som en påk. Kalibern skulle vara 7,92 × 57 mm. Först försökte flygvapnet inleda utvecklingsprojektet genom arméns vapenbyrå Heereswaffenamt men de avfärdade specifikationerna som omöjliga att utföra i praktiken.
I slutändan fann man två vapentillverkare, Rheinmetall och Krieghoff som tillverkade varsin prototyp på förslag under slutet av 1942. Krieghoffs förslag lämnades därhän, men man gick vidare med Rheinmetalls prototyp. Huvudvapeningenjören på fabriken i Sömmerda, Louis Stange, utvecklade Rheinmetalls prototyp som var en sund och relativt enkel konstruktion. Den var en vidareutveckling av Lewiskulsprutans mekanism med yttre delar i pressad metall.
Stanges vapen antogs som Fallschirmjägergewehr 42 av flygvapnet efter viss krångel med armén som först hindrade Tysklands ledare Adolf Hitler från att ordentligt inspektera det. Flygvapnet gav sig dock inte, utan presenterade en prototyp för Hermann Göring som i sin tur personligen tog det till Hitler och ordnade en provskjutning inför honom. Hitler blev mycket imponerad av vapnet och döpte det till Fallschirmjägergewehr 42. Han beordrade vidare att det skulle antas så fort som möjligt.
Rheinmetalls prototyper hade tillverkats i kromnickelstål som var en bristvara i krigstidens Tyskland. När serietillverkningen påbörjades av Krieghoff 1943 var FG 42 istället tillverkad i manganstål. Efter cirka 2000 exemplar tillverkats blev denna legering mycket svår att få tag på för detta syfte. Man bytte då till kolstål.
Nazityskland