Fisting

Bakgrund och framväxt

Den här sexuella praktikens introduktion förknippas ofta med en manlig homosexuell kultur. Dess historiska ursprung är dock omtvistat. Vissa anser att praktiken började användas under 1900-talet, andra att den redan var i bruk senast under 1800-talet. Sexualupplysaren Robert Morgan Lawrence menar att praktiken har en flera tusen år gammal historia.

Under 1960-talet blev fisting en mer synlig del av den växande bögkulturen i USA. Detta gällde både i sovrummet och i den expanderande klubbkulturen, som i vissa fall även vände sig till lesbiska. Vissa lesbiska har sett denna praktik som en queer sexuell praktik, och queerteoretikern Leo Barsani har beskrivit fisting som del av "en ny manlighet".

I kulturen

Fisting ingår i handlingen i vissa porrfilmer, bland annat i de flesta av Max Hardcores scener och den svenska filmen Fäbodjäntan. Porrskådespelaren Ashley Blue gjorde sig känd för att kunna föra ned sin eller medspelarens hand i sin hals, på engelska benämnt throat fisting. I porrfilmer visas sällan misslyckade försök till fisting, och inte heller den långa förberedelsefasen. Därför kan det vara riskfyllt att låta sig inspireras av hur fisting utförs inom pornografin.

Inom engelskspråkig erotisk romance eller annan kärlekslitteratur kan ordet fisting användas i överförd betydelse, som ett alternativ till att "grabba tag" (exempelvis i någons hår; engelska grab). Vissa nyare romance-författare använder dock ordet som del av en penetrativ sexuell aktivitet, inklusive författare som inkluderar BDSM-liknande sex i handlingen.

Förberedelser

Fisting är en intensiv aktivitet som förutsätter tålamod, ömhet och kommunikation, och fistaren och den fistade måste kunna lita på varandra. Den kan rätt utförd vara en mycket intim upplevelse som kan öka kontakten mellan de två personerna under samlaget. För att minska risken för skador får inte fistarens naglar vara långa eller ovårdade. Alternativt kan man placera bomullstussar under naglarna och därefter trä på en tunn handske över handen. Särskilda fisting-handskar kan antingen vara korta eller långa, med fingrar eller fingerlösa.

Praktik

I regel används rikligt med glidmedel när man utövar fisting – inte minst när man penetrerar en analöppning. Slidan eller analöppningen behöver töjas ut, vilket även görs genom att inleda praktiken med ett finger och därefter öka antalet penetrerande fingrar; under tiden minskar glidmedlet risken för skador. Handen behöver vara utsträckt, så penetrationen inleds med att enstaka fingrar tränger in i kroppsöppningen. Formen är därmed mer lik en anknäbb än en knuten hand. Målet med fisting är i regel att uppnå större njutning, och det konkreta syftet kan vara att bättre kunna stimulera G- eller A-punkten. Ibland uppnås ännu större njutning genom att försiktigt knyta handen, när denna väl trängt in i slidan. Avslutningen av fistingen behöver ske långsamt, för att undvika risk för skador.

Detta är en mer avancerad och intensiv typ av sex, och för många kan den kännas tabu. Underlivsmusklerna har dock möjlighet att tänjas ut och (så småningom) återta sin form, med rätt förberedelser, vilket exempelvis även görs hos en kvinna som får barn.

Olika kroppsställningar kan användas under aktiviteten. Ibland rekommenderas missionärsställningen, eftersom den penetrerande och den penetrerade då kan upprätthålla ögonkontakt och lära sig mer om vad som känns eller inte känns skönt. Hundställningen kan dock underlätta, genom att mottagarens kropp då naturligt öppnar sig ytterligare. Under aktiviteten kan djupa andetag underlätta för mottagaren.

Eftervård

Detta innebär att många blir känslomässigt berörda av aktiviteten, vilket ofta kan leda till ett starkt behov av eftervård – extra omsorg för att "landa" efter den intensiva upplevelsen. På samma sätt som benmusklerna kan kännas utmattade efter löpning eller liknande, kan musklerna i underlivet påverkas. Detta inkluderar behov av att dricka vatten eller applicera extra glidmedel, som lindring och för att motverka uttorkning av kroppen.