| Florence Price | |
| Florence Price omkring 1940. | |
| Född | 9 april 1887 Little Rock |
|---|---|
| Död | 3 juni 1953 (66 år) Chicago, USA |
| Begravd | Lincoln Cemetery |
| Medborgare i | USA |
| Utbildad vid | University of Chicago New England Conservatory of Music, American Conservatory of Music Chicago Musical College |
| Sysselsättning | Kompositör, klassisk pianist, musikpedagog, musiker |
| Arbetsgivare | Shorter College (1907–1910) Clark College (1910–1912) |
| Barn | 3 |
| Utmärkelser | |
| Arkansas Women's Hall of Fame (2018) | |
| Namnteckning | |
| Redigera Wikidata | |
Florence Beatrice Price (född Smith), född 9 april 1887 i Little Rock, Arkansas, död 3 juni 1953 i Chicago, var en amerikansk klassisk tonsättare, pianist, organist och musiklärare. Price utbildades vid New England Conservatory of Music och var verksam i Chicago från 1927 fram till sin död 1953. Price är känd som den första afroamerikanska kvinnan som erkändes som symfonisk kompositör, och den första som fick en komposition framförd av en större orkester. Price komponerade över 300 verk: fyra symfonier, fyra orkesterkonserter, samt körverk, konstsånger, kammarmusik och musik för soloinstrument. År 2009 hittades en omfattande samling av hennes verk och papper i hennes övergivna sommarhus.
Florence Beatrice Smith föddes av Florence (Gulliver) och James H. Smith den 9 april 1887 i Little Rock, Arkansas, som ett av tre barn i en blandad familj. Hennes far var den enda afroamerikanska tandläkaren i staden, och hennes mor var musiklärare som vägledde Florences tidiga musikutbildning. Trots tidens rasfrågor var hennes familj mycket respekterad och klarade sig bra i samhället. Hon gav sitt första pianoframförande vid fyra års ålder och fick sin första komposition publicerad vid elva års ålder.
Hon gick i skola på ett katolskt kloster, och 1901, vid 14 års ålder, tog hon examen som klassens bästa elev. År 1902, efter gymnasiet, började hon på New England Conservatory of Music i Boston, Massachusetts, med dubbelt huvudämne i orgel- och pianoundervisning. Inledningsvis utgav hon sig för att vara mexikan för att undvika rasdiskriminering mot afroamerikaner, och angav sin hemstad som "Pueblo, Mexiko". Vid konservatoriet studerade hon komposition och kontrapunkt för tonsättarna George Chadwick och Frederick Converse. Under tiden där skrev Smith sin första stråktrio och symfoni. Hon tog examen 1906 med högsta betyg och med både ett konstnärsdiplom i orgel och ett lärarcertifikat.
År 1910 återvände Smith till Arkansas, där hon undervisade en kort tid innan hon flyttade till Atlanta, Georgia. Där blev hon chef för musikavdelningen vid det som nu är Clark Atlanta University, ett historiskt svart college. År 1912 gifte hon sig med advokaten Thomas J. Price. Hon lämnade sin lärartjänst och flyttade tillbaka till Little Rock, Arkansas, där han hade sin praktik och fick två döttrar. Hon kunde inte hitta arbete i den nu rasligt segregerade staden.
Efter en rad rasrelaterade incidenter i Little Rock, särskilt lynchning av en svart man 1927, bestämde sig familjen Price för att flytta. Liksom många svarta familjer i den Djupa Södern flyttade de norrut under den stora migrationen för att undkomma Jim Crow-lagarna och bosatte sig i Chicago, en stor industristad.
Där inledde Florence Price en ny och givande period i sin kompositionskarriär; hon var en del av Chicago Black Renaissance. Hon studerade komposition, orkestrering och orgel med stadens ledande lärare, däribland Arthur Olaf Andersen, Carl Busch, Wesley La Violette och Leo Sowerby. Hon publicerade fyra stycken för piano 1928. Under sin tid i Chicago var Price vid olika tillfällen inskriven vid Chicago Musical College, Chicago Teacher's College, University of Chicago och American Conservatory of Music, där hon studerade språk och humanistiska ämnen samt musik.
År 1930 inträffade en viktig tidig framgång vid den tolfte årliga kongressen för National Association of Negro Musicians (NANM), när pianisten och kompositören Margaret Bonds uruppförde Prices Fantasie nègre [nr 1] (1929) i dess originalversion med titeln "Negro Fantasy". Om denna föreställning skrev Carl Ditton för Associated Negro Press:
År 1931 ledde ekonomiska svårigheter och misshandel från hennes make till att Price skilde sig vid 44 års ålder. Hon blev ensamstående mamma till sina två döttrar. För att få ekonomin att gå ihop arbetade hon som organist vid stumfilmsvisningar och komponerade låtar för radioreklam under pseudonym. Under denna tid bodde Price hos vänner. Hon flyttade så småningom in hos sin student och väninna Margaret Bonds, också en svart pianist och kompositör. Denna vänskap förenade Price med författaren Langston Hughes och kontraltan Marian Anderson, båda framstående personer inom konstvärlden som bidrog till Prices framtida framgång som kompositör. Tillsammans började Price och Bonds uppnå nationellt erkännande för sina kompositioner och framträdanden.
År 1932 skickade både Price och Bonds in kompositioner till Wanamaker Foundation Awards. Price vann första pris med sin symfoni i e-moll och tredje pris för sin pianosonat, vilket gav henne ett pris på 500 dollar. (Bonds kom på första plats i sångkategorin med en sång som heter "Sea Ghost".) I början av 1933 betalade den ledande konstförespråkaren Maude Roberts George, ordförande för Chicago Music Association, musikkritiker för The Chicago Defender och slutligen nationell ordförande för National Association of Negro Musicians, 250 dollar (ungefär 5 093 dollar i 2021 års värde) för att Prices första symfoni skulle ingå i ett program tillägnat "The Negro in Music", tillsammans med Chicago Symphony Orchestra dirigerad av Frederick Stock, som en del av världsutställningen Century of Progress. Även om denna konsert, liksom marknaden i allmänhet, otvetydigt var färgad av den rasism som präglade Chicago och USA i allmänhet på 1930-talet, gjorde Georges finansiering Price till den första afroamerikanska kvinnan som fick sin musik spelad av en stor amerikansk orkester. Senare samma säsong ägnade Illinois Host House of the World's Fair ett helt program åt Price och hennes musik, en slående inbjudan med tanke på att Price bara fem år tidigare hade gjort Illinois till sin hemstat.
År 1934 representerade Price sin klass vid Chicago Musical College och framförde sin konsert i d-moll för piano och orkester som en del av examensprogrammet 1934. Denna föreställning mottogs väl av kritikerna. Hon skulle senare framföra denna konsert vid National Association of Negro Musicians i Pittsburgh och få ytterligare bra kritik från The Pittsburgh Press och Pittsburgh Sun Telegraph. The Telegraph berömde särskilt Prices blandning av sin afroamerikanska kultur i sitt arbete och kallade det "riktig amerikansk musik."
Under 1930-talet spelades flera av Prices andra orkesterverk av Works Progress Administration Symphony Orchestra i Detroit och Women's Symphony Orchestra i Chicago. Den 12 oktober 1934 framförde Women's Symphony Orchestra of Chicago, en välkänd orkester som lyfte fram kvinnliga tonsättare och utövare, konserten. Detta inledde ett långvarigt samarbete mellan orkestern och Price. Detta partnerskap hjälpte Price att få erkännande, och hennes konsert i d-moll skulle senare framföras av andra stora symfonier under hennes livstid, inklusive Chicago symphony och Michigan Works Progress Administration Orchestra.
År 1940 blev Price invald i American Society of Composers, Authors, and Publishers för sitt arbete som tonsättare.
År 1949 publicerade Price två av sina andliga arrangemang, "I Am Bound for the Kingdom" och "I'm Workin' on My Buildingin'", och dedikerade dem till Marian Anderson, som regelbundet framförde dem.
År 1912 gifte sig Price med den framstående advokaten Thomas J. Price från Arkansas (även känd som John Gray Lucas), efter att ha återvänt till Arkansas från Atlanta. Tillsammans fick de två döttrar och en son: Florence (död 1975), Edith (död 1963) och Thomas Jr (död 1920). Familjen Price växte upp i Chicago.
Florence Price skilde sig från Thomas Price i januari 1931, och den 14 februari 1931 gifte hon sig med änkemannen Pusey Dell Arnett (1875–1957), en försäkringsagent och före detta basebollspelare för Chicago Unions, ungefär tretton år äldre än hon. Hon och Arnett separerades i april 1934. De skilde sig tydligen aldrig.
Den 3 juni 1953 avled Price av en stroke i Chicago, Illinois, vid 66 års ålder.:235
År 1964 öppnade Chicago Public Schools Florence B. Price Elementary School (även känd som Price Lit & Writing Elementary School) på 4351 South Drexel Boulevard i North Kenwood-området i Chicago till hennes ära. Price Elementarys elevkår var övervägande afroamerikansk. Skolan var i drift från 1964 tills skolområdet beslutade att fasa ut den 2011 på grund av dåliga akademiska prestationer, vilket slutligen ledde till att skolan stängdes 2013. Skolan hade ett piano som ägdes av Price. Från 2019 rymmer lokalerna en kyrka. I februari 2019 höll University of Arkansas Honors College en konsert till Prices ära. I oktober 2019 meddelade International Florence Price Festival att dess första sammankomst för att fira Prices musik och arv skulle äga rum på University of Maryland School of Music i augusti 2020. Från 4 till 8 januari 2021 var Price BBC Radio 3:s Veckans kompositör.
Efter hennes död överskuggades mycket av hennes arbete när nya musikstilar uppstod som passade det moderna samhällets förändrade smak. Enligt vissa kritiker representerade Florence Prices symfoni i e-moll, framförd av Chicago Symphony Orchestra 1933, ett avgörande ögonblick i amerikansk klassisk musik och bröt rasbarriären för afroamerikanska tonsättare i stora symfoniska scener. Prices prestation banade väg för större representation, acceptans och synlighet för afroamerikansk konstnärlighet inom den klassiska musiktraditionen, och utökade möjligheterna för artister som tidigare systematiskt uteslutits från mainstreamorkestrar och konsertsalar.
En del av hennes verk gick förlorade, men när fler afroamerikanska och kvinnliga kompositörer fick uppmärksamhet för sina verk, gjorde även Price det. År 2001 gjorde Women's Philharmonic ett album med några av hennes verk. År 2011 framförde pianisten Karen Walwyn och The New Black Repertory Ensemble Prices Concerto in One Movement och Symfoni i e-moll.
I februari 2025 namngavs nedslagskratern Price på planeten Merkurius efter henne.

År 2009 hittades en omfattande samling av hennes verk och papper i ett övergivet, förfallet hus i utkanten av St. Anne, Illinois, som Price hade använt som sommarbostad. Dessa bestod av dussintals av hennes partitur, inklusive hennes två violinkonserter och hennes fjärde symfoni. Som musikkritikern Alex Ross skrev i The New Yorker i februari 2018, "Price misslyckades inte bara med att bli en del av kanon; En stor del av hennes musik var farligt nära att utplånas. Det nedgångna huset i St. Anne är en stark symbol för hur ett land kan glömma sin kulturhistoria." Tre tonsättningar av hennes verk Abraham Lincoln Walks at Midnight, återupptäcktes 2009; en tonsättning för orkester, orgel, kör och solister uruppfördes den 12 april 2019 av Du Bois Orchestra och Lyricora Chamber Choir i Cambridge, Massachusetts.
I november 2018 meddelade musikförlaget G. Schirmer att de hade förvärvat de exklusiva världsrättigheterna till Florence Prices kompletta katalog. År 2021 initierade den klassiska pianisten Lara Downes projektet Rising Sun Music för att uppmärksamma inflytandet från kompositörer från olika bakgrunder på amerikansk klassisk musik för att ge ut nyinspelade verk av kompositörer som Price och Harry Burleigh, vars betydelse ofta har gått förlorad i historiska skildringar av utvecklingen inom området.
Med 2022 års del i Catalyst Quartets pågående Uncovered-serie med fokus på musik av svarta kompositörer följde nästan två timmars kammarmusik av Price. "Det mest omfattande stycket, Prices a-moll-kvintett för piano och stråkar, fick sin första inspelning så sent som förra året, tack vare Kaleidoscope Chamber Collective. Precis som den där imponerar denna föreställning med sin tekniska och uttrycksfulla kvalitet: allt är vackert balanserat och kommer till liv precis som det ska." Även från artsfuse.org:s Jonathan Blumhofer: "Tillsammans är detta ett album som är både musikaliskt betydelsefullt men mer än så, grundligt njutbart. Hur tragiskt att, till stor del på grund av hennes ras och kön, Prices musik nästan raderades. Men hur glad är det inte att återupplivningar faktiskt sker – och hur spännande att vi, tack vare engagemanget från grupper som Catalysts och musiker som [Michelle] Cann, äntligen ser en värdig kompositör ta sin plats i den amerikanska kanon."
Price mottogs väl under sin tid och var särskilt hyllad i Chicago. Men även hennes positiva recensioner påverkades av den allmänna uppfattningen vid den tiden att många kvinnor var artister, och att en kvinnlig tonsättare var en nyhet. Som ett resultat fokuserade flera av Prices recensioner mer på hennes framträdande än på hennes kompositionsförmåga.
Hon var medveten om dessa frågor. När Price skrev till en kompositör hon beundrade, inledde hon sitt verk med: "Jag har två handikapp – de som gäller kön och ras." Hon tog upp dessa fakta direkt för att begära en recension av sitt arbete som var fritt från sexism eller rasism. Trots dessa utmaningar fick Price beröm för att ha blandat både sin traditionella västerländska utbildning och afroamerikansk kultur i sin musik, och sågs som en pionjär för både sitt kön och sin ras.
Florence Prices återupptäckt under 2000-talet har lett till en stor omvärdering av hennes betydelse inom amerikansk klassisk musik. Forskare och artister har betonat hur hon blandade afroamerikanska musiktraditioner – såsom spirituals och dansrytmer – med europeiska symfoniska former, vilket skapade ett unikt amerikanskt sound. Hennes återupplivning har inspirerat nya framträdanden och inspelningar av orkestrar som Chicago Symphony Orchestra, Philadelphia Orchestra och Minnesota Orchestra. Samtida tonsättare, inklusive Jessie Montgomery och Valerie Coleman, har nämnt Price som en influens för hur hon integrerade teman som ras, arv och andlighet i klassisk musik. Hennes förnyade erkännande har också lett till bredare samtal om jämlikhet och representation i konsertprogram samt den historiska uteslutningen av kvinnor och svarta tonsättare från den västerländska klassiska kanon. Prices arv fortsätter att forma hur publik och institutioner förstår mångfalden i amerikansk musikhistoria.
Även om hennes utbildning var djupt rotad i europeisk tradition, går Prices musik i amerikansk stil. Det starka inflytandet från Antonín Dvořáks kompositionsstil är ofta märkbart, till exempel i hennes första violinkonsert och mer generellt i de två kompositörernas storslagna orkestreringar av omarbetade folkmelodier. (Detta påstående kompliceras av att Dvořák i sin tur var starkt påverkad av afroamerikanska spirituals.) Som kristen använde hon ofta musiken från den afroamerikanska kyrkan som material för sina arrangemang. På uppmaning av sin mentor George Whitefield Chadwick, började Price inkorporera element från afroamerikanska spirituals, med betoning på spiritualsens rytm och synkopering snarare än att bara använda texten. Melodin i hennes första symfoni var inspirerad av afroamerikanska spirituals men djupt rotad i instrumentala kompositioner. Jämfört med Dvořáks nionde symfoni heter tredje satsen Juba Dance. Denna folkdans från före amerikanska inbördeskriget hade redan inspirerat europeiska konstmusikkompositörer i sin senare form av cakewalk, såsom Claude Debussys "Golliwogg's Cakewalk" i Children's corner (1908).
Florence Price komponerade många verk: fyra symfonier, fyra konserter, samt körverk, konstsånger och musik för kammar- och soloinstrument, orgelhymner, pianostycken, andliga arrangemang, en pianokonsert och två violinkonserter. I programnoterna till sitt pianostycke Three Little Negro Dances skrev Price: "I alla typer av negermusik (Negro music) är rytm av högsta vikt. I dansen är det en fängslande, framåtsvepande kraft som inte tolererar några avbrott... Alla faser av verkligt negeraktivitet – vare sig det är arbete eller lek, sång eller bön – är mer än benägna att anta en rytmisk kvalitet."
|
|
|
|
|
|
|
|
Odaterade:
Odaterade:
| År | Album | Artister | Skivmärke |
|---|---|---|---|
| 1987 | Althea Waites Performs the Piano Music of Florence Price" | Althea Waites | Cambria Records |
| 1993 | Art Songs by American Composers | Yolanda Marcoulescou-Stern | Gasparo Records |
| 1993 | Black Diamonds | Althea Waites | Cambria Records |
| 1997 | Chicago Renaissance Woman: Florence B. Price Organ Works | Calvert Johnson | Calcante CAL 014 |
| Here's One [Music for Violin and Piano by American Composers] (The Deserted Garden) | Zina Schiff; violin; Cameron Grant; piano | 4-Tay Inc. 4TAY-CD-4005 | |
| 2000 | The Negro Speaks of Rivers | Odekhiren Amaize; David Korevaar | Musician's Showcase |
| 2001 | Florence Price: The Oak; Mississippi River Suite; and Symphony No. 3 / Women's Philharmonic | Apo Hsu; Women's Philharmonic | Koch International Classics |
| 2006 | Lucille Field Sings Songs by American Women Composers | Lucille Field | Cambria Records |
| 2011 | Florence B. Price: Concerto in One Movement and Symphony in E minor | Leslie B Dunner; Karen Walwyn; New Black Repertory Ensemble | Albany TROY1295 |
| 2013 | Piano Phantoms (The Goblin and the Mosquito) | Michael Lewin; piano | Sono Luminus DSL-92168 |
| 2018 | Florence B. Price: Violin Concertos Nos. 1 (D major – 1939) and 2 (D minor – 1952) | Er-Gene Kahng; Janacek Philharmonic; Ryan Cockerham | Albany TROY1706 |
| Florence B. Price: Symphonies Nos. 1 (E minor – 1932) and 4 (D minor – 1945) | Fort Smith Symphony; John Jeter | Naxos American Classics | |
| 2019 | Florence Price: The Deserted Garden (1933) and Elfentanz (undated) | Dawn Wohn; violin and Esther Park; piano | Perspectives; Delos Music DE 3547 |
| Florence B. Price: Dances in the Canebrakes (Nimble Feet / Tropical Noon / Silk Hat and Walking Cane) | arranged by William Grant Still (1895–1978) for orchestra / Chicago Sinfonietta; Mei-Ann Chen | Album Project W – Works by Woman Composers Cedille Records | |
| Beyond the Traveler: Piano Music by Composers from Arkansas (Sonata in E minor) | Cole Burger; piano | MSR Classics | |
| 2020 | Florence Price: Symphony No. 3 and Concert Overture No. 1 | BBC National Orchestra of Wales; Michael Seal; BBC Symphony Orchestra; Valentina Peleggi | BBC Music Magazine BBCMM454 |
| Pioneers: Piano Works by Female Composers (Piano Sonata in E minor: II. Andante) | Hiroko Ishimoto; piano | Grand Piano; HNH International GP844 | |
| 2021 | Florence Price: Symphonies Nos. 1 & 3 | Philadelphia Orchestra and Yannick Nézet-Séguin | Deutsche Grammophon |
| American Quintets: Amy Beach; Florence Price; Samuel Barber (Quintet; c. 1935) | Kaleidoscope Chamber Collective | Chandos CHAN 20224 | |
| Florence Beatrice Price: Symphony No. 3 in C minor (1940); The Mississippi River (1934); Ethiopia's Shadow in America (1932) | ORF Vienna Radio Symphony Orchestra; John Jeter | Naxos 8 559897 | |
| Florence Price – Virtuoso and Poet | Alan Morrison; organ | ACA Digital Recordings; Inc. CM 20132 | |
| 2022 | Uncovered, Vol. 2: Florence B. Price | Catalyst Quartet; Michelle Cann, piano | Azica Records |
| 2023 | Wander-Thirst: The Choral Music of Florence Price | University of Arkansas Schola Cantorum; Dr. Stephen Caldwell | Hill Records |
| 2024 | Beyond the Years: Unpublished Songs of Florence Price | Karen Slack; soprano & Michelle Cann; piano | Azica Records |
| 2025 | Florence Beatrice Price: Violin Concertos Nos. 1 and 2, Piano Concerto in One Movement, Dances in the Canebreaks | Fanny Clamagirand, violin); Han Chen, piano; Malmö Opera Orchestra, cond. John Jeter | Naxos 8.559952 |
|