Fokalisering är ett begrepp inom narratologi som används för att beskriva ur vilket perspektiv berättelsens information förmedlas. Termen introducerades av litteraturvetaren Gérard Genette i Narrative Discourse (1972) och avser relationen mellan berättarrösten och det perspektiv genom vilket berättelsens värld uppfattas. Fokalisering bör inte förväxlas med berättare eller berättarnivå, utan avser i första hand vem som ser eller upplever berättelsens händelser, snarare än vem som berättar dem.
Genette formulerar distinktionen som skillnaden mellan frågorna vem talar? och vem ser?. Fokalisering besvarar den senare frågan och handlar om begränsning eller utvidgning av information, särskilt i fråga om kunskap, perception och tillgång till karaktärers inre liv.
Inom Genettes modell skiljer man mellan tre huvudtyper av fokalisering: nollfokalisering (icke-fokalisering), intern fokalisering och extern fokalisering.
I viss narratologisk tradition, särskilt hos Mieke Bal, används termen fokalisator för att beteckna den instans genom vilken perceptionen av diegesen struktureras. Genette själv avvisar dock termen som överflödig och föredrar att tala om fokalisering som en funktionell relation snarare än att införa ytterligare aktörer i berättarmodellen. Skillnaden speglar olika terminologiska traditioner inom narratologin.
Fokalisering används i litteraturanalys för att undersöka hur perspektiv, kunskap och subjektivitet struktureras i berättande texter. Genom att analysera vilken typ av fokalisering som föreligger kan man belysa frågor om tillförlitlighet, begränsning, identifikation och hur läsarens tillgång till berättelsens värld styrs.
Claes-Göran Holmberg och Anders Ohlsson sammanfattar i sin Epikanalys fokalisering på följande sätt:
| ” | Fokaliseringen kan vara extern och då äga rum i nära anslutning till berättaren eller intern och då ta sin utgångspunkt i närheten av en karaktär. Skillnaden mellan dessa båda typer av fokalisering kan också avläsas i vad som fokaliseras med avseende på de fyra aspekterna rum, tid, kunskap och känslor. Om extern fokalisering föreligger kan berättaren röra sig fritt i tid och rum. Mot detta obegränsade fågelperspektiv står, då intern fokalisering råder, en begränsning till karaktärernas här och nu. I externt fokaliserade texter har berättaren, till skillnad från då intern fokalisering råder, obegränsad kunskap om allehanda förhållanden i den fiktiva verkligheten: berättaren vet mer än de uppträdande karaktärerna. Slutligen när det gäller aspekten känslor så är en objektiv eller neutral ton utmärkande för extern fokalisering, medan det i den interna varianten inte sällan finns en subjektiv ton i berättarens framställning. | „ |
| – Ur Epikanalys. | ||