Forsaringen

Forsaringen
Runristning
Ringen, samt förstorat fragment.
Ringen, samt förstorat fragment.
Fyndplats
Land Sverige
Landskap Hälsingland
Län Gävleborgs län
Kommun Hudiksvall
Socken Forsa
Plats Forsa kyrka
Koordinater 61°44′03″N 16°56′21″Ö / 61.73419°N 16.93914°Ö / 61.73419; 16.93914
Nuvarande plats I säkert förvar
Kulturmärkning
Övrig kulturhistorisk lämning
 - FMIS beteckn Forsa82:1
Tillkomsttid Vikingatid: 900-talet
Signum Hs 7
Runristare Vibjörn
Wikimedia Commons: Hälsinglands runinskrifter 7
Information från FMIS samt Samnordisk runtextdatabas.

Forsaringen, med signum Hs 7, är en järnring med runinskrift från Forsa kyrka i Hälsingland, som sannolikt är Nordens äldsta bevarade rättskälla. Den har även fungerat som ett dörrhandtag.

Allmänt

Forsaringen har suttit fastnitad på en dörr mellan vapenhuset och kyrkorummet i Forsa medeltida kyrka innan denna revs 1840 och ringen tillvaratogs. En kopia finns nu att beskåda i nya Forsa kyrka. Originalet fanns på pastorsexpeditionen, 150 m syd-väst om kyrkan, RAÄ nr Forsa 411:1. Enligt Marit Åhlén, förvarades originalet i församlingens kassavalv.

Forsaringen som är ett utsökt hantverk av järnsmide har en diameter av 45 centimeter. I ringens nedre del sitter vad som kan tolkas som ett litet kristet kors. Förutom att ha varit ett dörrhandtag så påminner den om en dörrklapp och likheten med en torshammarring är påtaglig. Ringen är fullristad med kortkvistrunor på båda sidorna och de flesta forskare anser att en datering till 900-talet är mest rimlig. Sophus Bugge (1877) och Carl Löfving (2010) har dock föreslagit att den skulle kunna vara medeltida.

Enligt en 1700-talssägen har ringen ursprungligen suttit på dörren till Högs kyrka i Högs socken, där byarna Tåsta och Hjortsta är belägna. (Se Åsak och Hjortsta). I Hög fanns under vikingatiden, då ringen skapades, inte mindre än tre olika kungsgårdar och det var sannolikt på deras innehavares initiativ som en central sockenkyrka byggdes i Hög.

Innehåll

Forsaringens runinskrift är Sveriges äldsta juridiska dokument och består av stadgar om dåtida böter. Det är omtvistat om ringen syftar på böter till den katolska kyrkan eller till ett hedniskt vi. Av lagtexten framgår att straffen fördubblades efter varje ny förseelse upp till tre gånger.

Inskriften

Teckning av runorna på ringen.

Bugge

En äldre translitterering och översättning av Sophus Bugge lyder:

Translitterering av runinskriften:

:uksa tuiskilan auk aura tua staf at fursta laki:
:uksa tua (a)uk aura fiura (a)t aþru laki:
:in at þriþia laki uksa fiura (a)uk aura (a)ta staf:
:auk alt aiku i uarʀ if an hafskaki rit furiʀ:
:suaþ lirþiʀ aku at liuþriti sua uas int fur auk halkat:
:in þaʀ kirþu sik þita (a)nunr a tarstaþum:
:auk ufakʀ a hiurtstaþum:
:in uibjurn faþi.

Översättning till nusvenska:

En tvegill oxe och två öre till stav för första gången:
:två oxar fyra öre för andra gången:
:men för tredje gången fyra oxar och åtta öre till stav:
:och all egendom i kvarstad om han icke gör rätt för sig:
:det som de lärde tillkommer enligt landets lag, det blev förr stadgat och stadfäst:
:men de gjorde sig detta; Anund i Tåsta:
:och Ofeg i Hjortsta:
:men Vibjörn ristade.

Rundata

Translitterering av runinskriften:

§A ÷ uksa tuiskilan auk aura tuo staf at fursta laki ÷ uksa tuo auk aura fiura| |at aþru laki ÷ ¶ ÷ in at þriþia laki uksa fiura| |auk aura| |ata staf ÷ auk alt aiku i uarʀ if an hafsk aki rit furiʀ
§PB ÷ suaþ liuþiʀ aku at liuþriti sua uas int fur auk halkat ÷ in þaʀ kirþu sik þita| |anunr o tarstaþum ÷ ¶ ÷ auk ufakʀ o hiurtstaþum ÷ in uibiurn faþi ÷
§QB ÷ suaþ liuþiʀ aku at liuþriti sua uas int fur auk halkat ÷ in þaʀ kirþu sikþ| |þita| |anunr o tarstaþum ÷ ¶ ÷ auk ufakʀ o hiurtstaþum ÷ in uibiurn faþi ÷

Normalisering till runsvenska:

§A Oxa tvisgildan ok aura tva staf at fyrsta lagi, oxa tva ok aura fiura at aðru lagi, en at þriðia lagi oxa fiura ok aura atta staf, ok allt æigu i værr, ef hann hafsk ækki rett fyriʀ,
§PB svað liuðiʀ æigu at liuðretti, sva vas innt fyrr ok hælgat. En þæiʀ gærðu sik þetta, Anundr a Tarstaðum ok Ofagʀ a Hiortstaðum. En Vibiorn faði.
§QB svað liuðiʀ æigu at liuðretti, sva vas innt fyrr ok hælgat. En þæiʀ gærðu sægð(?) þetta(?), Anundr a Tarstaðum ok Ofagʀ a Hiortstaðum. En Vibiorn faði.

Översättning till nusvenska:

§A En oxe och två öre (i böter) till "stav" för att återställa vi i gillt skick första gången; två oxar och fyra öre för andra gången; men för tredje gången fyra oxar och åtta öre; och all egendom i kvarstad, om han icke gör rätt för sig.
§PB Det som folket äger att kräva enligt landets lag, det blev förr stadgat och stadsfäst. Men de gjorde sig detta, Anund i Tåsta och Ofeg i Hjorsta. Men Vibjörn ristade.

Tolkning

1979 hävdade den norske runologen Aslak Liestøl att nyckelordet är liuþir och inte lirþir. Liestøl menar att liuþir betyder "folket", även om kritiker som Löfving menar att detta ord inte är belagt någon annanstans. Forsaringens inskrift behandlar enligt Liestøls tolkning folkrätt i Hälsingland under tidig vikingatid. Runorna är av äldre modell, men många ord och begrepp har hävdats vara medeltida, såsom myntenheten öre och begreppet "värja" (ringens uarʀ). Dock kan öre likväl vara en äldre viktenhet. Inskriften är således fortfarande mycket omdiskuterad, och nya tolkningar till enskilda delar av texten framkommer ideligen. Trots oenigheten om dateringen verkar vikingatiden rådande i nyare litteratur (Brink 2002, Dick Harrison 2009).

Läsning markerad med §Q tillhör Magnus Källström, han menar att man kan översätta inskriftens slut som "så var tidigare framsagt och helgat, men de gjorde utsagan fast Anund i Tåsta och Ofeg i Hjortsta, men Vibjörn ristade", d.v.s. Anund och Ofeg bestämde formulering på ringen ifrån muntligt tradition av lagbudet. Källström argumenterar, att ringen tillkom på 900-talet.

Omtvistat ord på ringen

År 2024 publicerade professor Rodney Edvinsson vid institutionen för Ekonomisk historia, Stockholms Universitet en artikel som rönt stor uppmärksamhet, som ger en ny tolkning av ett ord på Forsaringen.

Artikeln var införd i den vetenskapliga tidskriften Scandinavian Economic History Review där E hävdar att ordet ”auk” som tidigare förståtts som ”och” bör kunna läsas i detta sammanhang som ”eller”. Denna tolkning ändrar ett bötesbelopp från ”oxe och två öre silver” till ”en oxe eller två öre silver”.

Detta kan visa hur vikingarna hanterade böter på ett flexibelt och praktiskt sätt. Omtolkningen fick landets enda professor i runologi, Henrik Williams att gå i taket. Runologen avrådde tidskriften att publicera artikeln. Edvinsson anger i en artikel Dagens Nyheter i juli 2026 att: – Ekonomiska termer har sin egen logik. Man kan inte tolka det så bokstavligt som runologerna gör.

I juni 2026 fick Edvinsson ett erkännande i sitt skrå för sin omtvistade artikel med Heckscherpriset.

Se även

Litteratur om Forsaringen

Källor

  1. ↑ Fornminnesregistret: Forsa82:1
  2. ↑ Med arkeologen Sverige runt, Forum 1987, sid 367, text Sune Jönsson, ISBN 91-37-09153-0
  3. ↑ Forsa411:1
  4. ↑ Marit Åhlén Runinskrifter i Hälsingland Bebyggelsehistorisk tidskrift Nr 27, 1994.
  5. 1 2 Källström, Magnus, "Forsaringen tillhör 900-talet", Fornvännen 105 (2010), s. 228–232.
  6. ↑ Löfving, Carl, "Forsaringen är medeltida", Fornvännen 105 (2010), s. 48–53.
  7. ↑ Hälsingland, Svenska turistföreningens årsskrift 1965, kap. Hälsingekyrkor, sid 122, av Bertil Berthelson
  8. ↑ Medeltidens ABC, Statens historiska museum, 2001, Carin Orrling, ISBN 91-89176-14-6
  9. ↑ Löfving, Carl (2010). ”Forsaringen är medeltida”. Fornvännen 105: sid. 48–53. https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:1226470/FULLTEXT01.pdf.
  10. ↑ Bugge, Sophus (1877). Rune-indskriften paa ringen i Forsa Kirke i nordre Helsingland. Christiania: Jensen. Libris 1988003
  11. 1 2 Samnordisk runtextdatabas, Hs 7 $, 2014
  12. ↑ Brink, Stefan (1996). ”Forsaringen: Nordens äldsta lagbud”. Beretning fra femtende tværfaglige vikingesymposium (1996): sid. 27–55 : ill.. Libris 8872134
  13. ↑ Löfving, Carl, "Forsaringen är medeltida", Fornvännen 105 (2010), s. 48–53.
  14. ↑ Källström, Magnus. (2007). Mästare och minnesmärken : studier kring vikingatida runristare och skriftmiljöer i Norden. Stockholms universitet. sid. 361. ISBN 9789185445646. OCLC 173691342. https://www.worldcat.org/oclc/173691342. Läst 17 september 2019
  15. ↑ Mats J Larsson (2026-07-25, sida 17). ”Vikingarna som väckte hans vurm”. Dagens Nyheter. Läst 26 juli 2026.

Externa länkar