| Frederick Seitz | |
| Frederick Seitz, 1963. | |
| Född | 4 juli 1911 San Francisco, USA |
|---|---|
| Död | 2 mars 2008 (96 år) New York, USA |
| Medborgare i | USA |
| Utbildad vid | Lick-Wilmerding High School Stanford University Princeton University |
| Sysselsättning | Fysiker, universitetslärare |
| Arbetsgivare | Rockefeller University University of Illinois at Urbana-Champaign |
| Utmärkelser | |
| Medlem av American Physical Society (1937) Franklinmedaljen (1965) Golden Plate Award (1966) National Medal of Science (1973) James Madison Medal (1978) Hedersdoktor vid Universitetet i Miami (1989) Von Hippel Award (1993) | |
| Redigera Wikidata | |
Frederick Seitz, född 4 juli 1911 i San Francisco, Kalifornien, USA, död 2 mars 2008 i New York, USA, var en amerikansk fysiker och pionjär inom fasta tillståndets fysik och klimatförnekare. Seitz var den fjärde presidenten för Rockefeller University och president i USA:s National Academy of Sciences från 1962-1969. Seitz tilldelades National Medal of Science, NASA Distinguished Public Service Award och andra utmärkelser.
Seitz grundade Frederick Seitz Materials Research Laboratory vid University of Illinois at Urbana-Champaign och flera andra material- och forskningslaboratorier i USA. Seitz var också ordförande och grundare för George C. Marshall Institute, en konsultfirma för tobaksindustrin. Han var även en framstående skeptiker gällande global uppvärmning.
Seitz växte upp i San Francisco liksom hans mor medan hans far, efter vilken han var uppkallad, föddes i Tyskland. Seitz tog examen vid Lick-Wilmerding High School mitt i sitt sista år på gymnasiet och fortsatte sedan med att studera fysik vid Stanford University där han tog sin kandidatexamen på tre år, och tog masterexamen 1932. Han gifte sig med Elizabeth K. Marshall den 18 maj 1935.
Seitz dog den 2 mars 2008 i New York. Han efterlämnade en son.

Seitz flyttade till Princeton University för att studera metaller under Eugene Wigner, och doktorerade 1934. Han och Wigner var pionjärer inom en av de första kvantteorierna för kristaller och utvecklade koncept inom fasta tillståndets fysik, som Wigner-Seitz-enhetscellen som används i studiet av kristallint material i fasta tillståndets fysik.
Efter forskarstudier fortsatte Seitz att arbeta med fasta tillståndets fysik och publicerade The Modern Theory of Solids 1940, motiverad av en önskan att "skriva en sammanhängande redogörelse för de olika aspekterna av fasta tillståndets fysik för att ge området den typ av enhet det förtjänade". The Modern Theory of Solids hjälpte till att förena och förstå relationerna mellan områdena metallurgi, keramik och elektronik. Han var också konsult i många andra världskrigetsrelaterade projekt inom metallurgi, strålningsskador på fasta ämnen och elektronik bland annat. Han gjorde, tillsammans med Hillard Huntington, den första beräkningen av energierna för bildning och migration av vakanser och interstitiella ämnen i koppar, vilket inspirerade många verk om punktdefekter i metaller. Omfattningen av hans publicerade arbete varierade brett och omfattade även " spektroskopi, luminiscens, plastisk deformation, bestrålningseffekter, metallfysik, självdiffusion, punktdefekter i metaller och isolatorer samt vetenskapspolitik".
Tidigt i sin akademiska karriär tjänstgjorde Seitz vid University of Rochester (1935–37) och efter en paus som forskningsfysiker vid General Electric Laboratories (1937–39) arbetade han vid University of Pennsylvania (1939–1942) och sedan vid Carnegie Institute of Technology (1942–49).
Från 1946 till 1947 var Seitz chef för utbildningsprogrammet i atomenergi vid Oak Ridge National Laboratory. Han utnämndes till professor i fysik vid University of Illinois Urbana-Champaign, 1949, blev ordförande för institutionen 1957 och dekanus och vicepresident för forskning 1964. Seitz tjänstgjorde också som rådgivare till NATO. Från 1962 till 1969 tjänstgjorde Seitz som president för United States National Academy of Sciences (NAS), på heltid från 1965. Som president för NAS initierade han Universities Research Association, som ingick avtal med Atomic Energy Commission om att bygga världens största partikelaccelerator vid den tiden, Fermilab.
Seitz var rektor för Rockefeller University från 1968 till 1978, och under den tiden hjälpte han till att lansera nya forskningsprogram inom molekylärbiologi, cellbiologi och neurovetenskap samt skapade ett gemensamt MD-PhD-program med Cornell University. Han gick i pension från Rockefeller University 1979, då han utsågs till rektor emeritus.
Efter att Seitz publicerat en artikel om kristallers mörkfärgning bad DuPont honom 1939 om hjälp med ett problem de hade med kromgulets stabilitet. Han blev "djupt involverad" i deras forskningsinsatser. Bland annat undersökte han den möjliga användningen av giftfri kiselkarbid som vitt pigment. Seitz var styrelseledamot i Texas Instruments (1971–1982) och i Akzona Corporation (1973–1982).
Strax före sin pensionering från Rockefeller University 1979 började Seitz arbeta som permanent konsult för R.J. Reynolds Tobacco Company och gav råd i deras medicinska forskningsprogram fram till 1988. Reynolds hade tidigare gett "mycket generöst" stöd till biomedicinskt arbete vid Rockefeller. Seitz skrev senare att "Pengarna spenderades alla på grundvetenskap, medicinsk vetenskap", och pekade på Reynoldsfinansierad forskning om galna ko-sjukan och tuberkulos. Icke desto mindre drog senare akademiska studier av tobaksindustrins inflytande slutsatsen att Seitz, som hjälpte till att fördela 45 miljoner dollar av Reynolds forskningsfinansiering, "spelade en nyckelroll ... i att hjälpa tobaksindustrin att skapa osäkerhet kring rökningens hälsoeffekter". Enligt ett memo från tobaksindustrin från 1989 beskrevs Seitz av en anställd på Philip Morris International som "ganska gammal och inte tillräckligt rationell för att ge råd".
År 1984 var Seitz grundande och ordförande för George C. Marshall Institute, och var dess ordförande fram till 2001. Institutet grundades för att argumentera för president Reagans strategiska försvarsinitiativ, men "på 1990-talet expanderade det till att bli en av de ledande tankesmedjorna som försökte motbevisa vetenskapen om klimatförändringar." En rapport från 1990, skriven tillsammans med institutets medgrundare Robert Jastrow och William Nierenberg, "informerade centralt Bush-administrationens ståndpunkt om mänskligt orsakade klimatförändringar". Institutet främjade också miljöskepticism mer generellt. År 1994 publicerade institutet en artikel av Seitz med titeln Global warming and ozonhole controversies: A challenge to scientific judgement (Global uppvärmning och ozonhålskontroverser: En utmaning mot vetenskapligt omdöme). Seitz ifrågasatte uppfattningen att CFC "är det största hotet mot ozonskiktet". I samma artikel, där han kommenterade farorna med sekundär inandning av tobaksrök, drog han slutsatsen att "det inte finns några goda vetenskapliga bevis för att passiv inandning verkligen är farlig under normala omständigheter."
Seitz var en central figur bland förnekare av global uppvärmning. Han var den högst rankade forskaren bland en grupp tvivlare som, med början i början av 1990-talet, resolut ifrågasatte påståenden om att global uppvärmning var ett allvarligt hot. Seitz hävdade att vetenskapen bakom global uppvärmning var ofullständig och "sannolikt inte motiverade införandet av obligatoriska gränser för utsläpp av växthusgaser". År 2001 ifrågasatte Seitz och Jastrow huruvida global uppvärmning är antropogen.
Seitz undertecknade Leipzigdeklarationen från 1995 och uppmanade, i ett öppet brev där han inbjöd forskare att underteckna Oregon Institute of Science and Medicines petition om global uppvärmning, USA att avvisa Kyotoprotokollet. Brevet åtföljdes av en 12-sidig artikel om klimatförändringar som följde en stil och ett format som var nästan identiskt med ett bidrag till Proceedings of the National Academy of Sciences (PNAS), en vetenskaplig tidskrift, och till och med inkluderade ett publiceringsdatum ("26 oktober") och volymnummer ("Vol. 13: 149–164 1999"), men var egentligen inte en publikation av National Academy of Science (NAS). Som svar tog United States National Academy of Sciences vad New York Times kallade "det extraordinära steget att motbevisa en [av] sina tidigare presidenters ståndpunkt".NAS klargjorde också att "petitionen inte återspeglar slutsatserna i akademins expertrapporter".
Seitz arbetade mycket med Fred Singer under sin konsultkarriär för tobaks- respektive oljebolag i frågor om hälsa respektive klimatförändringar.
Seitz skrev en rad vetenskapliga böcker inom sitt område, som The Modern Theory of Solids (1940) och The Physics of Metals (1943). Senare var han medförfattare till böcker som Theory of Lattice Dynamicsx in the Harmonic Approximation (1971) och Solid State Physics. Den senare, som påbörjades 1955, tillsammans med David Turnbull, nådde 60 volymer år 2008, med Seitz som aktiv redaktör fram till volym 38 år 1984. Solid State Physics fortsätter att publiceras av Elsevier. Efter sin pensionering var han medförfattare till en bok om global uppvärmning, publicerad via George C. Marshall Institute som han var ordförande för. Han publicerade sin självbiografi 1994. Andra verk är biografier om den amerikanske fysikern Francis Wheeler Loomis (1991) och den kanadensiska uppfinnaren Reginald Fessenden (1999), en historia om kisel och en historia om US National Academy of Sciences (2007).
|