Frisör

Före 1600

Att klippa och frisera hår var historiskt länge en informell sysselsättning. Fattiga personer klippte familjemedlemmars hår, och rika personer friserades av sina slavar eller tjänare.

Under Romerska riket omtalas att vissa slavar, som tidigare hade fått lära sig att frisera hår och uppnått viss skicklighet, kunde livnära sig som professionella frisörer eller skönhetsexperter efter sin frigivning.

Under medeltiden sköttes en enkel form av frisering och klippning av barberare.

1600-talet

Det moderna yrket frisör utvecklades under 1600-talet. Under 1600-talet, när frisyrerna blev ett fokus bland överklassen i det franska modet, utvecklades yrket med professionella frisörer i Paris, där Monsieur Champagne omtalas som den första om vilken yrkesbeteckningen frisör användes, på 1660-talet.

Ursprungligen var herrfrisörerna barberare och hade som uppdrag att, inom sitt skrå, i städerna sköta männens hår och skägg, samt att i någon mån bidra till männens hygien genom badarverksamhet. Då barberarna hade skarpa instrument som rakknivar fick de också behandla sår och skador där kniven behövdes för läkning. Barberarna medföljde styrkorna under krig samt bistod officerare och soldater med fältsjukvård. En sådan barberare, även kallad bardskär eller bardskärare, assisterade som fältskär och utförde då ingrepp som att öppna bölder, amputera lemmar samt förlösa kvinnor som följt männen i strid och inte kunde klara födandet själva.

Kvinnors hår var under medeltiden gömt under hustrudok i Europa och det fanns därför inget behov av frisörer. Under 1600-talet började kvinnor i överklassen att bära sitt hår bart inomhus och intresset för frisyrer för kvinnor utvecklades. Länge friserades kvinnors hår dock informellt eller av hennes kammarjungfru, inte av en professionell frisör. Hustrur till perukmakare och barberare brukade allt oftare tillkallas för att förbereda kvinnors hår vid särskilt högtidliga tillfällen, och i slutet av 1600-talet omtalas Madame Martin som den kanske första professionella hårfrisörskan i Paris.

1700-talet

Under 1700-talet utgav Legros de Rumigny en bok om frisörkonsten och öppnade en frisörskola, och Léonard Autié och Jean Joseph Beaulard omtalas som de första berömda frisörerna, under en period när de avancerade pouf-frisyrerna var populära. I Sverige omtalas under samma tidsperiod under 1700- och 1800-talet hur vissa kvinnliga modehandlare och sömmerskor också anlitades för viss skönhetsvård som till exempel frisering, som till exempel Marie Catharina Malm.

Under 1700-talet fanns inga frisörsalonger. Frisörer bestod av två olika kategorier. Den första kategorin var tjänare, som kunde ange kunskaper i hårdvård och anställas just därför: det gällde framför allt personliga kammartjänare för män, och kammarjungfrur för kvinnor. Den andra kategorin var fritt arbetade frisörer, som anlitades av flera olika kunder och anlitades för att klippa och frisera dem i kundens bostad: dessa frisörer kunde inte alltid försörja sig enbart på hårdvård, och det var vanligt att det var en av tjänst som såldes vid sidan av till exempel försäljning av modeartiklar, hattar och skönhetprodukter, ofta av nipperhandlare och modister. I Dagligt Allehanda 1774 beskrevs till exempel en icke namngiven kvinna i 20-årsåldern ”som går hos Herrskaper och friserar hår”, och att hon var mångsysslare:

”nämnda Hustru [...] brukar kläda Brudar, samt frisera hår hos Herrskaper, sätter upp Mössor och gör allehanda Fruntimmers-nipper”.

Det faktum att sysslan var en oreglerad tjänst för mångsysslare gör att frisörerna ofta bara nämns i smånotiser. Årstafrun nämner till exempel 1796 ”Hårfriseurskan Gran”, som hon uppgav ”ganska väl efter nuvarande mode klippte, brände [krusade eller lockade] och kammade mig”, som ofta anlitades av förmögna kvinnor för att frisera dem inför stora tillfällen, som baler.

1800-1900

I Sverige ledde de stora dödstalen i Finska kriget mot Ryssland 1808-1809 till ett beslut om att ge barberarna bättre utbildning av medicinskt skolade akademiker vid universiteten. Karolinska institutet grundades och Collegium chirurgicum bildades. Efter visst motstånd fick de nyutbildade kirurgerna titulera sig läkare, efter dispyter med de akademiska medicinska läkarna, som också hade skråliknande avtal med kungen om sin verksamhet.

Under 1800-och 1900-talen gjorde utvecklingen av rakblad och rakapparater att efterfrågan på barberartjänsterna minskade. Yrket som frisör blev gradvis mer populärt under 1800- och 1900-talen, när allt fler personer fick råd att anlita professionell hjälp. Länge kom frisörerna hem till sina kunder, men så småningom öppnades frisersalonger.

Under första hälften av 1800-talet var den gamla typen av frisörer, som kom hem till kunderna, fortsatt vanliga. År 1820 annonserade till exempel en hårfrisörska som ”ett Fruntimmer som kläder Hår wäl och på modernaste sättet”, 1830 annonserade Louise Ljungdahl, bosatt vid hovstallarna; och mellan 1827 och fram till 1840-talet den tydligen populära frisörskan Caroline Nyberg.

Under 1800-talet började de första frisörsalongerna öppna i Norden. Edouard Hensé öppnade år 1844 en ”Pariser-Salon” i Köpenhamn, och året därpå, 1845, öppnade en fransman, ”Lemonnier, Coiffeur från Paris” en salong för perukmakartjänster och hårklippning på Drottninggatan i Stockholm. Han sålde peruker, produkter och löshår för både män och kvinnor, och annonserade bland annat:

"Herrar Amateurer, som vilja hedra mig med hårklippning och frisering, skola med tillfredsställelse finna, att peruker och tourer af flera slag, benor af gros de Naple samt hårbroderad tulle, äro så nära efterhärmade det naturliga, att man ännu ej hunnit något fullkomligare; och som jag har relationer med de första perukmakare i Paris, hvilka förskaffa mig tillgång på de nyaste och mest brukliga moder"

Perukmakare P. Löfström öppnade sin ”Salong för Hårklippning och Frisering” på Drottninggatan 1848, och flyttade snart verksamheten till Göteborg, och många perukmakare ska ha öppnat frisörsalonger när peruker inte längre var moderna.

Skönhetssalonger blev populära i början av 1900-talet, med Martha Matilda Harper som en pionjär under 1890-talet, och frisersalongerna utvecklades ur dessa och populariserades gradvis för alla samhällsklasser.