Biografi
Whitrow var äldste sonen till William och Emily (född Watkins) Whitrow. Efter att ha avslutat skolan vid Christ's Hospital fick han ett stipendium vid Christ Church, Oxford år 1930, där han tog sin första examen år 1933. Han var Harmsworth Senior Scholar vid Merton College, Oxford från 1935 till 1937, där han tog sin magisterexamen år 1937, och doktorerade år 1939. I Oxford arbetade han med en alternativ relativitetsteori tillsammans med professor Edward Arthur Milne. Under andra världskriget arbetade han som vetenskaplig tjänsteman för försörjningsministeriet. Hans arbete handlade om försvarsforskning, som ballistik, och han arbetade vid Fort Halstead (nära Sevenoaks) och Cambridge. Efter kriget undervisade han vid Imperial College London, först som föreläsare, sedan som docent i tillämpad matematik (1951) och som professor i matematikens historia år 1972.
År 1955 undersökte Whitrow möjligheten av extradimensionellt rum i "Varför det fysiska rymden har tre dimensioner". Han hävdade att om rymden har fyra dimensioner och gravitationslagen och elektromagnetismen förblir oförändrade, skulle den inversa kvadratlagen omvandlas till en invers kublag, vilket skulle leda till instabila planetbanor och atomstrukturer. Dessa instabiliteter skulle förvärras för dimensioner större än fyra. Om de rumsliga dimensionerna reducerades till två, skulle utbredning och reflektion av vågor bli svårare, vilket skulle minska det koherenta beteendet hos komplexa system. Han drog slutsatsen att liv inte skulle vara möjligt i andra än tre rymddimensioner.
Efter sin pensionering 1979 var han professor emeritus och seniorforskare vid Imperial College. Under större delen av sitt liv var han ledamot av Royal Astronomical Society, till vilket han gav ett extraordinärt bidrag genom att omorganisera dess viktiga bibliotek och arkiv när han blev ordförande för bibliotekskommittén i början av 1960-talet, en position han innehade fram till 1975. År 1971 var han grundande och ordförande för British Society for the History of Mathematics. Whitrow var också en tidig medlem av British Society for the History of Science och tjänstgjorde som dess ordförande mellan 1968 och 1970.
Whitrows intresse för bibliotek och arkiv sträckte sig till Athenaeum Club, där han valdes in som medlem 1957. Han tjänstgjorde två mandatperioder i klubbens bibliotekskommitté och var dess ordförande mellan 1979 och 1981. Han var ansvarig för att grunda några av de olika diskussionsgrupper som finns i klubben, och i början av 1990-talet tjänstgjorde han i dess verkställande kommitté.
Whitrow dog den 2 juni 2000 och efter en privat begravning spreds hans aska på Christ Church Meadow. Royal Astronomical Society delar ut ett tvåårigt lektorat i hans namn.
Arbeten
Whitrows huvudsakliga verk var inom kosmologi och astrofysik, men han intresserade sig även för vetenskapens historia och filosofi, med särskilt fokus på begreppet tid. Bland hans publikationer fick The Natural Philosophy of Time särskild uppmärksamhet. Hans arbete placerade honom i centrum för tidens studier, och detta ledde 1966 till att han blev den första presidenten för det nybildade International Society for the Study of Time.
Whitrow publicerade en viktig artikel om kosmisk bakgrundsstrålning (en kvarleva från den urgamla eldklotet) tillsammans med BD Yallop år 1964: The background radiation in homogeneous isotropic world models, I. Författare: Whitrow, GJ & Yallop, BD Tidskrift: Monthly Notices of the Royal Astronomical Society, vol. 127, s. 301 Bibliografisk kod: 1964 MNRAS.127..301W
