Biografi
Vid Pariskonservatoriet studerade han kontrapunkt för Halévy och komposition för Paër och Lesueur. Sedan han 1839 erhållit stora priset för en kantat, studerade han i Rom Palestrinas stil under tre år, han uppförde 1842 i Wien ett Rekviem, övertog därpå i Paris organist- och kapellmästartjänsten vid kyrkan för yttre missionen, bevistade teologiska föreläsningar och ämnade låta prästviga sig. Genom inverkan av Schumanns och Berlioz kompositioner blev han dock övertygad om sin verkliga kallelse, övergav kyrkan och debuterade i London 1851 med delar av en Messe solennelle, vilken väckte fördelaktigt uppseende. Mindre lycka hade han i Paris med operorna Sapho (1851) och La nonne sanglante (1854), varemot Le Médecin malgré lui (1858) banade sig väg till utlandet (Stockholm 1864), men tillika ådagalade, att det komiska facket icke var tonsättarens egentliga. Det var först med Faust (1859), som Gounod avgjort slog igenom; i denna förening av det fantastiska och lyriska fann han sitt rätta element. Den stämningsrikedom, som överflödar i Goethes drama, har i Gounod funnit en mycket lycklig tolk, visserligen med fransk färgläggning. Faust blir emellertid hos honom föga annat än en svärmisk älskare, medan den egentliga huvudpersonen blir Margareta. Och om än bland annat kan anmärkas, att Fausts romans är väl sentimental och Margaretas juvelaria tämligen kokett, samt att valsen och soldatkören (den senare ursprungligen tillhörande en ofullbordad opera Ivan le terrible)är inte fria från banalitet, så höra dock å andra sidan flera partier ur folkscenerna i andra och trädgårdsscenerna i tredje akten till det yppersta den dramatiska musiken åstadkommit.
Därjämte är såväl Margareta som Mefistofeles tecknade med stor styrka, och behandlingen i det hela av både melodi, harmoni och instrumentering röjer mästaren. Någonting för franska tonkonsten nytt var särskilt den romantiskt mättade lyrik, varmed Gounod tecknar kärleken, och den värme han ofta inlägger i det melodiska uttrycket. Han är modern i sina orkesterklanger, som blommar och doftar rikt, utan att dock någonsin skymma sångstämmorna. Faust fann väg till alla europeiska operascener (Stockholm 1862) och var den första franska opera, som från en andra rangens scen (Théåtre lyrique) vann inträde på Stora operans (1869, då den ursprungliga dialogen utbyttes mot recitativ). De följande operorna, Philémon et Baucis (1860; Filemon och Baucis, (1879), La reine de Saba (1862), Mireille (1864) och La Colombe (1866), hade växlande lycka, till dess Gounod åter gjorde en europeisk erövring med Roméo et Juliette (1867; Romeo och Julia, 1868), där han – i harmoni och orkesterbehandling nu än mera närmande sig den tyska och särskilt Wagners stil – ånyo hade tillfälle att lägga i dagen sin glänsande begåvning för det erotiska. Föga eller ingen framgång hade Gounod med sina sista operor, Cinq-Mars (1877), Polyeucte (1878) och Le tribut de Zamora (1881).
Mera berömmelse vann han för sina visserligen föga märgfulla andliga kompositioner, bland vilka kan nämnas Messe de sainte Cécile (1855), oratorierna Tobie, Rédemption (1882) och Mors et vita (1885), psalmen Super flumina Babylonis, kören Vendredi Saint, Meditationen (Ave Maria) över Bachs första preludium, sorgkantaten Gallia (1871) med mera – ävensom för sina instrumentalkompositioner och sånger (Sérénade med flera). Gounod var 1852–60 direktör för Orphéon (sammanslutningen av manskörsällskapen) i Paris, han invaldes 1865 i svenska Musikaliska akademien och blev 1866 medlem av Franska institutet. 1870–75 vistades han i London, där han stiftade och dirigerade ett körsällskap, Gounod's choir. Ett monument över honom restes 1903 i Monceauparken i Paris. – Gounods självbiografi utgavs 1875 och hans memoarer 1896.
_by_Nadar.jpg)
