
Hadalpelagiska zonen är den djupaste delen av havets pelagiska miljö och omfattar vattenmassorna i de djupaste djuphavsgravarna. Den brukar anges börja vid omkring 6 000 meters djup och sträcka sig ned till de djupaste delarna av oceanerna. Zonen har fått sitt namn efter Hades, underjordens gud i den grekiska mytologin.

Hadalpelagiska zonen förekommer framför allt i djuphavsgravar som bildas vid subduktion, där en tektonisk platta pressas ned under en annan. Ett känt exempel är Marianergraven i västra Stilla havet, där Challengerdjupet når nära 11 000 meters djup. Zonen utgör endast en liten del av världshavens totala yta men representerar en av havens mest extrema livsmiljöer.
Förhållandena kännetecknas av totalt mörker, låga temperaturer och ett mycket högt hydrostatiskt tryck. Trycket ökar med djupet och kan i de djupaste gravarna överstiga tusen gånger lufttrycket vid havsytan. Eftersom fotosyntes inte kan förekomma är organismerna beroende av andra energikällor, framför allt organiskt material som sjunker ned från ovanliggande vattenlager och näringsämnen från sediment och kemiska processer.
Trots det höga trycket och den begränsade näringstillgången finns ett specialiserat djurliv i zonen. Bland organismerna finns amfipoder, havsborstmaskar, mikroorganismer och vissa djuphavsfiskar. Många av dessa arter har fysiologiska anpassningar som gör att de kan fungera under extrema tryckförhållanden. Hadala ekosystem skiljer sig också mellan olika djuphavsgravar, bland annat genom variationer i tillgången på föda och sedimentens egenskaper.
Den hadalpelagiska zonen ska skiljas från den hadala bottenmiljön, som avser själva havsbottnen i djuphavsgravarna. Begreppen beskriver alltså två olika delar av samma djuphavsmiljö: vattenmassan respektive bottnen.