Hantavirus

Hantavirus
Systematik
RikeOrthornavirae
StamNegarnaviricota
UnderstamPolyploviricotina
KlassBunyaviricetes
OrdningElliovirales
FamiljHantaviridae
UnderfamiljMammantavirinae
SläkteHantavirus
Orthohantavirus
Grupp
Grupp V: (-)ssRNA

Hantavirus (Orthohantavirus) är ett släkte av virus i familjen Hantaviridae. Typart för släktet är hantaanvirus.

Hantavirus förekommer normalt hos olika arter av gnagare. Hon människa kan de orsaka sjukdom som kan vara allt från asymtomatisk till dödlig.

Virusen delas in i två genetiskt olika grupper: gamla världens hantavirus och nya världens hantavirus. Gamla världens hantavirus ger blödarfeber med renalt syndrom, medan nya världens hantavirus istället ger hantavirusorsakat lungsyndrom. Sjukdomarna ter sig initialt lika men i det ena fallet drabbas kapillärerna i njurmärgen, och i det andra fallet motsvarande fina kapillärnät i lungorna.

Gamla världens hantavirus återfinns huvudsakligen i Europa och USA, och nya världens hantavirus i Amerika. Virusen finns i normalfallet inom det geografiska område där dess värddjur finns. Ett undantag är seoulvirus, som tillhör gamla världens hantavirus. Dess värddjur är den mycket vanliga brunråttan, och seoulviruset har spritt sig över stora delar av världen inklusive till Amerika. Annars är det i såväl Nordamerika som Sydamerika mycket vanligare med sådana hantavirus som ger lungsyndrom. I Europa är den i särklass vanligaste hantavirusinfektionen sorkfeber, en jämförelsevis mild blödarfeber med låg dödlighet orsakad av puumalavirus.

Virusen i släktet är sfäriska eller ovala lipidhöljeförsedda RNA-virus som mäter cirka 95–110 nanometer.

Hantavirus upptäcktes under Koreakriget på 1950-talet, då fler än 3 000 amerikanska soldater insjuknade i blödarfeber. År 1976 lyckades man isolera en prototypstam, hantaanvirus, ur en brandmus vilket ledde till ökad forskning över hela världen, inklusive upptäckten av flera andra besläktade virus. I början av 1980-talet blev hantavirusen mer välkända, när forskare rapporterade att de hittat hantaanvirus i lungorna hos brandmöss. Man kunde därmed koppla sjukdomsfallen under Koreakriget till detta hantavirus.

Sjukdom

En medicinsk 3D-animation som visar hur Hantavirus överförs från gnagare till människa.

Hantavirus kan orsaka sjukdom hos människa, och vissa arter av viruset har stor risk för dödlig utgång. Infektion med hantavirus kan också vara helt asymtomatisk. De två sjukdomstyperna som hantavirus orsakar är blödarfeber med renalt syndrom och hantavirusorsakat lungsyndrom(en). Båda dessa har hög dödlighet: från studier anges 12 % för blödarfeber och 40 % för lungsyndrom. I Sverige förekommer enbart puumalavirus som orsakar sorkfeber som ger en mild variant av blödarfeber med låg dödlighet.

Hantavirusinfektioner uppstår primärt i endotelcellerna i lungorna eller njurarna. Man har dock hittat virusantigen i flera organ. Centralt i sjukdomsutvecklingen av båda typerna av sjukdom är att blodkärlen blir mer genomsläppliga vilket kan leda till blödningar samt mycket låga nivåer av blodplättar. Hantavirusens replikation sker i blodkärlens endotelceller men orsakar inte synliga skador på cellerna.

Inkubationstiden för blödarfeber orsakad av hantavirus är vanligen 2–4 veckor, men kan vara så kort som några dagar eller så lång som 2 månader. Inkubationstiden för lungsyndromet är ofullständigt känd, men bedöms falla inom samma tidsram.

Geografi

Europa och Asien

I Europa förekommer olika hantavirus som dobravavirus(en) och dobrava-liknande virus, som kan smitta människa via skogsmusarterna större skogsmus, brandmus och Apodemus ponticus, samt puumalavirus som finns hos långsvansad skogssork. Puumulaviruset ger sorkfeber, en mildare form av blödarfeber. I Asien är de huvudsakliga hantavirusen hantaanvirus och hantaan-liknande virus, som sprids från skogsmössen brandmus och Apodemus peninsulae. Dessutom förekommer seoulvirus(en) som sprids av råttor. Seoulviruset finns främst i Asien men förekommer även globalt. Alla dessa virus kallas för gamla världens hantavirus och orsakar viral blödarfeber med njursyndrom,.

Nord- och Sydamerika

I Nordamerika förekommer sin nombrevirus, som överförs till människa av vanlig hjortråtta, och i Sydamerika andesvirus, som överförs av gnagaren Oligoryzomys longicaudatus. Båda dessa virusvarianter kan ge hantavirusorsakat lungsyndrom. De räknas till den nya världens hantavirus.

Värddjur

Hantaviruset sprids via framför allt gnagare såsom råttor, sorkar och skogsmöss, men även fladdermöss och vissa insektsätare nämligen mullvadar och näbbmöss. Dessa djur fungerar som reservoarvärdar som bär på viruset utan att själva bli sjuka.

Gamla världens hantavirus

De viktigaste hantavirusen bakom viral blödarfeber är hantaanvirus, seoulvirus och puumalavirus.[källa behövs][förtydliga] Hantaanvirus sprids via klippmöss, seoulvirus via brunråtta och puumalavirus via långsvansad skogssork.

Den vanligaste reservoaren för puumalavirus är den långsvansade skogssorken. Den lever i skogsmiljöer såsom tempererade lövskogar och blandskogar med tät vegetation, och förekommer i stora delar av Europa.

Dobravavirus förekommer i stora delar av Europa eftersom klippmus och större skogsmus där är utbredda arter, vilket har lett till ett stort antal fall av viral blödarfeber. I Skandinavien, de brittiska öarna och atlantnära Västeuropa är dessa arter inte lika vanliga och därmed inte heller viruset.

Livsmiljöerna för gamla världens hantavirus påverkas av ett komplext samspel mellan levande, biotiska och icke-levande abiotiska faktorer. Särskilt i tempererade områden som Centraleuropa, Balkanhalvön och Skandinavien har man iakttagit ett samband mellan epidemier av virusorsakad blödarfebrar, inklusive sorkfeber, och ökningar i mängden gnagare av de relevanta arterna. Antalet gnagare blir särskilt stor under mastår år då särskilt vissa trädarter genererar med mycket frön, exempelvis nötter som faller ner på marken och blir mat åt gnagare. Temperaturen spelar också en viktig roll. Varma somrar leder ofta till ökad mängd gnagare två år senare. Varma höstar kan tyda på en ökning året efter. Dessutom varierar spridningen av hantavirus med landskapstypen. De flesta gnagare lever framför allt i skogar, men det finns även en koppling mellan virusförekomst och timmerskogar samt fruktträdgårdar.

Med kunskap om gnagarnas ekologi och klimatutvecklingen kan framtida epidemier förutsägas. Klimatförändringar tros ha spelat stor roll vid det stora utbrottet av sorkfeber vintern 2006–2007.

Nya världens hantavirus

I USA och Kanada finns flera olika hantavirus som kan leda till lungsyndrom, exempelvis Monongahelavirus som sprids av vanlig hjortråtta. I Argentina och Brasilien finns flera hantavirusarter. Andesvirus är vanligt i Argentina och Chile. Förekomsten av dessa virus i Sydamerika är kopplad till säsongsvariationer, det tropiska klimatet och den höga biologiska mångfalden i regionen. Fall av lungsyndrom rapporteras ofta i vissa delar av norra och södra Mexiko, men inte i landets inre delar som till exempel Yucatán.

Precis som med hantavirus i den gamla världen finns det ett tydligt samband mellan mänsklig påverkan, såsom skogsavverkning, och risken för sjukdom orsakad av hantavirus. Även ekologiska och biologiska faktorer spelar viktiga roller för virusförekomst och gnagarreservoarer. I Nordamerika har man dessutom kunnat koppla utbrott av hantavirusorsakat lungsyndrom till klimatförhållanden och vädermönster.

Smittspridning

Smitta mellan gnagare

Gnagarna smittar varandra via urin, avföring och saliv samt genom fysisk aggression. Infektionen är har oftast liten negativ effekt på gnagaren, men de uppvisar höga nivåer av neutraliserande antikroppar. Hos djuren har infektionen har två faser, en akut fas med hög virusnivå och en kronisk fas med låg virusnivå. Viruset sprids endast horisontellt, inte från mor till avkomma, eftersom ungarna tillfälligt skyddas av moderns antikroppar.

Smitta från djur till människa

Människan är egentligen inte ett naturlig värd för hantavirus. Smitta sker oftast genom att man andas in viruspartiklar som kommer från värddjurens saliv, urin eller avföring, men man kan även smittas av bett från smittade djur. Typiska situationer där människor ofta smittas är vid arbete inom jordbruk och skogsbruk, där man rör upp virusinnehållande material som då blandas med inandningsluften, eller i lador och sommarstugor där luften står stilla.

Puumulavirus i avföring från skogssork kan vara smittsamt i upp till två veckor. Sådan smitta sker främst under vintern, i byggnader som sorkarna kommit in i. Risken att smittas är störst inomhus men även utomhus i skogar, vid skogsbruk och jordbruk och andra områden där gnagare vistas.

Smitta från människa till människa

Det enda hantavirus som har visats smitta mellan människor är andesviruset, som kan smitta vid nära eller långvarig kontakt med en smittsam person.

Smitta från gnagare till andra djur

Andra djur, som exempelvis rödräv, älg, hund och katt kan också bli smittade, men bara tillfälligt. Det blir som en spillover-effekt, vilket innebär att viruset hoppar över till ett djur som inte är en del av dess vanliga kretslopp. När dessa djur blir smittade så blir det oftast inte sjuka själva, och de sprider heller inte smittan vidare.

Struktur

Hantavirus är virus med negativt enkel-strängat RNA. Virusets RNA-strängar kan delas in i tre delar: S-, M- och L-segment, som kodar för nukleoprotein, glykoproteiner (Gn och Gc) samt L-protein, ett RNA-beroende RNA-polymeras.

Viruset omsluts av ett fettlager, som täcks av taggar, på engelska spikes. Dessa taggar byggs upp av glykoproteinerna Gn och Gc, där fyra stycken Gn och fyra stycken Gc formar varje tagg. Det är med hjälp av dessa taggar som viruset kan binda till kroppens celler.

Viruset infekterar endotelceller, epitelceller samt lymfocyter och dendritceller genom att glykoproteinerna (Gn och Gc) binder till ytreceptorer på cellerna. När viruset har bundit till dessa ytreceptorer tar cellen upp viruset genom endocytos. Hantaanvirus tar sig in via en klatrintäckt vesikel. Man tror att andesvirus tas upp i cellen genom annan typ av endocytos.

När viruset har tagit sig in i cellen omvandlas vesikeln till en endosom, genom att den gör sig av med sitt klatrinhölje. Endosomer har ett lågt pH (mellan 5,0 och 6,5) och fungerar som sorteringsstationer, där de endocyterade ämnena transporteras till rätt plats i cellen.

För att viruset ska kunna bilda sina egna virusproteiner, som det bär med sig generna för, måste det omvandla sitt negativa enkelsträngade RNA till mRNA. Detta sker genom transkription och replikation (kopiering av arvsmassa) via en process som kallas för catch snatching. Catch snatching innebär att viruset binder till sig en liten del av cellens eget mRNA, och genom denna process kan viruset maskera sig som kroppseget RNA. Cellens ribosomer tror då att de producerar kroppseget friskt RNA, och på så sätt börjar massproduktionen av virusets egna proteiner.

När den nybildade viruspartikeln, virionet, är färdigt transporteras det till cellens cellmembran och sätts fri utanför cellen, troligtvis via exocytos, för att ta sig vidare till nästa cell. På så sätt sprids viruset.

Virusets replikation sker jämfört med många andras virus långsamt, och leder till virus i blodet, viremi, först 10–15 dagar efter infektion. Detta tyder på att viruset försöker etablera sig snarare än att döda kroppscellerna direkt, som annars brukar vara fallet hos andra virussjukdomar.[ifrågasatt uppgift] Hantaviruset orsakar inte skada genom att döda celler, utan det är till stor del kroppens eget immunförsvar som orsakar skada vid hantavirusinfektion.

Taxonomi och terminologi

Enligt 2023 års taxonomirevision ingår släktet hantavirus (Orthohantavirus) i familjen Hantaviridae som består av sju släkten varav Orthohantavirus är den största och den enda som kan orsaka sjukdom hos människan.

Arterna har latinska namn. Exempelvis heter hantaanvirus på latin Orthohantavirus hantanense. Ofta används bokstavsbeteckningar som skapats ur virusets namn:

Kända sjukdomsfall

I februari 2025 dog Gene Hackmans fru Betsy Arakawa till följd av hantavirusorsakat lungsyndrom. I maj 2026 skedde ett utbrott av andesvirus på kryssningsfartyget M/V Hondius med flera dödsfall. En sammanställning från 18 juni 2026 angav att 13 personer då identifierats som bekräftat eller troligt smittade, varav 3 avlidit, och att man bedömde risken för fortsatt smittspridning som liten.

Referenser

  1. 1 2 ”Taxon Details”. International Committee on Taxonomy of Viruses (ICTV). 20 mars 2026. https://ictv.global/taxonomy/taxondetails?taxnode_id=202500020&taxon_name=Orthohantavirus. Läst 2026-05-12).
  2. ↑ ”Taxon Details”. International Committee on Taxonomy of Viruses (ICTV). 20 mars 2026. https://ictv.global/taxonomy/taxondetails?taxnode_id=202500037&taxon_name=Orthohantavirus%20hantanense. Läst 12 maj 2026.
  3. 1 2 3 4 ”Sjukdomsinformation om hantavirusinfektion”. Folkhälsomyndigheten. 4 maj 2026. https://www.folkhalsomyndigheten.se/vara-amnesomraden/smittsamma-sjukdomar/smittsam-sjukdom/sjukdomsinformation-om-hantavirusinfektion/. Läst 12 maj 2026.
  4. 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 Avšič-Županc, T.; Saksida, A.; Korva, M. (22 juni 2015). ”Hantavirus infections” (på engelska). Clinical Microbiology and Infection 21: sid. e6–e16. doi:10.1111/1469-0691.12291. https://linkinghub.elsevier.com/retrieve/pii/S1198743X15005364. Läst 27 juni 2025.
  5. 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 Jonsson, Colleen B.; Figueiredo, Luiz Tadeu Moraes; Vapalahti, Olli (23 april 2010). ”A Global Perspective on Hantavirus Ecology, Epidemiology, and Disease” (på engelska). Clinical Microbiology Reviews 23 (2): sid. 412–441. doi:10.1128/CMR.00062-09. ISSN 0893-8512. PMID 20375360. Läst 27 juni 2025.
  6. 1 2 ”Factsheet on orthohantavirus infections”. ECDC. https://www.ecdc.europa.eu/en/infectious-disease-topics/hantavirus-infection/factsheet-orthohantavirus-infections. Läst 13 maj 2026.
  7. ↑ Fulhorst, Charles F.; Bowen, Michael D. (2011). ”Hantaviruses”. i Versalovic James et al. (på engelska). Manual of Clinical Microbiology. 10th Edition. Washington DC, USA: ASM Press. sid. 1504-09. ISBN 978-1-55581-463-2
  8. ↑ ”Taxon Details | ICTV”. ictv.global. https://ictv.global/taxonomy/taxondetails?taxnode_id=202300020&taxon_name=Orthohantavirus#release_39. Läst 27 juni 2025.
  9. ↑ Rollin P. E. et al. (2015). ”Hantaviral diseases”. i David L. Heyman. Control of Communicable Diseases Manual. Washington DC, USA: American Public Health Association. sid. 245-49. ISBN 978-0-87553-018-5. https://archive.org/details/controlofcommuni0000unse
  10. ↑ ”Statement from the International Hantavirus Society and members of the international hantavirus research and clinical community regarding the current Andes virus outbreak investigation, version 4”. International Hantavirus Society. 12 maj 2026. https://zenodo.org/records/20134326. Läst 13 maj 2026.
  11. 1 2 3 4 5 6 7 8 Vaheri, Antti; Strandin, Tomas; Hepojoki, Jussi; Sironen, Tarja; Henttonen, Heikki; Mäkelä, Satu (16 juli 2013). ”Uncovering the mysteries of hantavirus infections” (på engelska). Nature Reviews Microbiology 11 (8): sid. 539–550. doi:10.1038/nrmicro3066. ISSN 1740-1526. Läst 27 juni 2025.
  12. ↑ ”Genus: Orthohantavirus”. International Committee on Taxonomy of Viruses (ICTV). 2023. https://ictv.global/report/chapter/hantaviridae/hantaviridae/mammantavirinae/orthohantavirus. Läst 12 maj 2026.
  13. ↑ Kevin Dolak (7 mars 2025). ”Gene Hackman Survived in Home Alone With Advanced Alzheimer’s for a Week After Wife’s Death” (på amerikansk engelska). The Hollywood Reporter. https://www.hollywoodreporter.com/news/general-news/gene-hackman-wife-cause-of-death-1236157586/. Läst 27 juni 2025.
  14. ↑ ”Hantavirus internationellt, maj 2026–”. Folkhälsomyndigheten. 12 maj 2026. https://www.folkhalsomyndigheten.se/vara-amnesomraden/sjukdomsutbrott/hantavirus-internationellt-maj-2026/. Läst 12 maj 2026. [död länk]
  15. ↑ van den Berg, Oda Everdina; UKHSA ANDV Team; Severi, Ettore; Mutoka-Banza, Freddy; van Vugt, Michele; Schadd, Esther M (2026-06-18). ”Andes virus outbreak linked to expedition cruise ship travel, multi-country investigation and response, April to June 2026” (på engelska). Eurosurveillance 31 (24). doi:10.2807/1560-7917.ES.2026.31.24.2600477. ISSN 1560-7917. https://www.eurosurveillance.org/content/10.2807/1560-7917.ES.2026.31.24.2600477. Läst 24 juni 2026.