Kinesiska tecken

Tidiga belägg

Från det neolitiska Kina finns lokala symbolsystem med tecken på bland annat keramik, jade och sten som är betydligt äldre än de bevarade texterna från Shangdynastin. Vissa tecken från senneolitikum har drag som kan förbindas med senare kinesisk skrift, men avsaknaden av längre följder och otvetydiga belägg för fonetisk användning gör deras direkta förhållande till skriftsystemet omdiskuterat. Luckorna i fyndmaterialet kan delvis bero på att texter skrevs på förgängliga material som bambu- eller trästickor, vilket försvårar en säker rekonstruktion av skriftens uppkomst.

Den tidigaste läsbara och sammanhängande textkorpusen är orakelbensskriften från den sena Shangdynastin, framför allt från Yinxu vid dagens Anyang, med början omkring 1250 före Kristus. Inskrifterna ristades huvudsakligen på skulderblad från nötkreatur och buksköldar från sköldpaddor som upphettades så att sprickor uppstod för spådomstolkning. Texterna behandlar bland annat offer, kungliga angelägenheter, väder, skördar och krig och ger därför både språklig och historisk information om Shangriket. Orakelbensskriften kunde återge sammanhängande språk med grammatiska ord, fonetiska lån och semantisk-fonetiska tecken, vilket visar att den redan var ett moget skriftsystem och måste ha föregåtts av en längre utveckling.

Korta namn, emblem och andra tecken förekommer också på rituella bronsföremål från Shangtiden, alltså både före och parallellt med den stora orakelbenskorpusen. Under västra Zhoudynastin blev bronsinskrifterna fler och längre och användes bland annat för att bevara uppgifter om kärlets ägare åt senare generationer. Bronsinskrifternas utformning visar att skrivna förlagor på förgängligt material användes när texterna planerades och överfördes till gjutformarna.

Standardisering

Efter Qins politiska enande 221 före Kristus gjordes en Qin-form av sigillskrift, vanligen kallad den lilla sigillskriften, till rikets officiella skrift, men samtida inskrifter visar att reformen inte omedelbart skapade helt enhetliga teckenformer. Under Handynastin utvecklades kanslistilen, lishu, till en standardiserad penselskrift för skrivare och ämbetsmän. Löpande skrift och kursivskrift utvecklade alltmer förkortade former, medan reguljärskriften, kaishu, fick sin första fullt utvecklade form under Tangdynastin på 600-talet och blev en grund för senare standardformer.

Handskriften förblev normbildande eftersom kejserliga hov kunde göra enskilda kalligrafers skrivsätt till förebilder för utbildning och ämbetsbruk. Tangkejsaren Taizong utsåg på 600-talet Wang Xizhis skrivsätt från 300-talet till ortodox förebild, och senare dynastier bevarade och spred det genom kopior och avgnidningar. En kejserligt beställd samling modellkalligrafier graverades i sten 992 under Songdynastin, så att texterna kunde mångfaldigas som avgnidningar. Under tidig Ming systematiserades en strängt reglerad hovstil som användes i myndighetsdokument och blev förebild för dem som eftersträvade en ämbetsmannakarriär.

Tryckning på papper uppstod i Kina omkring år 700 och gjorde det möjligt att framställa många förhållandevis billiga, likalydande exemplar av samma text. Vid träsnittstryck skrevs förlagan med pensel på papper, överfördes spegelvänd till ett träblock och skars ut i relief, vilket gjorde att handskrivna teckenformer kunde återges mekaniskt. Den kinesiska Diamantsutran från 868 är den äldsta bevarade fullständiga tryckta bok som bär ett dateringsbesked och visar att tekniken då användes för att sprida längre texter. Tidigt träsnittstryck användes bland annat för buddhistiska texter, där mekanisk reproduktion minskade risken för de avskriftsfel som kunde uppstå vid handkopiering. Sambandet mellan kalligrafi och tryck bestod även senare, och under Yuandynastin gav Zhao Mengfus reguljärskrift upphov till en ny stil för träsnittstryckta böcker.

Moderna reformer

I Folkrepubliken Kina offentliggjorde statsrådet 1956 ett förenklingsschema för kinesiska tecken, och 1964 sammanställdes de gällande formerna och förenklingsreglerna i en fullständig förteckning. Förteckningen återutgavs med mindre ändringar 1986, och 2013 sammanfördes den med andra normer i Den allmänna förteckningen över standardiserade kinesiska tecken, som omfattar 8 105 tecken i tre nivåer. Förenklade former används främst i Fastlandskina och Singapore, medan traditionella former dominerar i Hongkong, Macao och Taiwan samt i delar av den kinesiska diasporan. De flesta tecken har samma form i de båda systemen, men omvandling mellan dem kan vara komplicerad eftersom en förenklad form ibland motsvarar flera traditionella tecken.

I Japan fastställdes 1946 Tōyō kanji-listan med 1 850 tecken för allmänt bruk. En typsnittslista från 1949 standardiserade formerna bland annat genom att sammanföra varianter, ta upp hävdvunna kortformer och ordna om vissa streck. År 1981 ersattes Tōyō kanji-listan av Jōyō kanji-listan, som då omfattade 1 945 tecken. Den reviderade listan från 2010 omfattar 2 136 tecken. Listan är en riktlinje för teckenbruk i det allmänna samhällslivet, inte en fullständig förteckning över alla kanji som får användas.

De kinesiska och japanska standardiseringarna genomfördes var för sig, vilket har gett både gemensamma och olika förenklade former. De kinesiska formerna i tabellen följer den kinesiska standardförteckningen från 2013. De japanska formerna följer den officiella förteckningen över Jōyō kanji, där äldre former anges inom parentes.

Kinesiska språk

Han-tecknen utvecklades för kinesiska och utgör det grundläggande skriftsystemet för skriven kinesiska. Ett tecken motsvarar i regel både ett morfem och en stavelse, även om förhållandet mellan tecken, uttal och betydelse inte är entydigt. Tecknens uttal och ordförrådets utformning varierar mellan kinesiska språk, och standardiserad skriven kinesiska motsvarar inte direkt talad kantonesiska eftersom vissa ord och fraser uttrycks på olika sätt. Det regionala skrivbruket återspeglas bland annat i Hong Kong Supplementary Character Set, som innehåller tecken som används för kantonesiska uttryck.

Japanska

Japan tog över kinesiska tecken omkring 500-talet, efter att klassisk kinesiska först hade använts för bland annat officiella texter. För att skriva japanska anpassades tecknen efter både betydelse och ljud, och formerna i hiragana och katakana utvecklades ur förenklade eller stiliserade former av vissa Han-tecken. I modern japanska används kanji tillsammans med de båda kana-skrifterna. Ett kanji kan ha en eller flera on-läsningar som ytterst bygger på kinesiska uttal samt kun-läsningar som bygger på inhemska japanska ord.

Koreanska

Före det koreanska alfabetets tillkomst användes lånade hanja och klassisk kinesiska som det huvudsakliga litterära skriftspråket på Koreahalvön. För att bättre återge koreansk ordföljd och grammatik utvecklades bland annat idu, där kinesiska tecken användes enligt särskilda koreanska konventioner. Kung Sejong slutförde 1443 det alfabet som senare fick namnet hangul, och skriften kungjordes genom Hunminjeongeum 1446. Efter hanguls införande följde flera århundraden med blandad hanja- och hangulskrift innan huvudsakligen hangulbaserad text blev det normala skrivsättet.

Vietnamesiska

Kinesisk skrift spreds till Vietnam för omkring två tusen år sedan, och klassisk kinesiska kom att användas för officiella och lärda texter oberoende av det talade vietnamesiska språket. För att återge vietnamesiska skapades även inhemska tecken enligt samma bildningsprinciper som för kinesiska tecken, i det skriftsystem som kallas chữ Nôm. Chữ Nôm användes för att återge vietnamesiskt tal och för texter inom bland annat litteratur, historia, medicin och religion från omkring 900-talet in på 1900-talet. Under det franska kolonialstyret spreds det latinska alfabetet quốc ngữ genom skolor och press, samtidigt som utbildning i klassisk kinesiska och chữ Nôm förlorade mark. Han-tecken används inte längre som vietnamesisk normalskrift men förekommer fortfarande i historiska, religiösa och pedagogiska sammanhang, medan chữ Nôm dessutom kan förekomma i skyltar och andra begränsade sammanhang.

Skrivriktning

Traditionellt skrevs kinesisk text lodrätt uppifrån och ned i kolumner ordnade från höger till vänster, och böcker med denna layout fortskrider från höger mot vänster genom uppslaget. Vågrät skrift löper i stället från vänster till höger med raderna ordnade uppifrån och ned; den är numera vanligast i Fastlandskina, medan både lodrät och vågrät skrift är i bruk i Taiwan och Hongkong. En publikation har normalt en huvudsaklig skrivriktning, men en lodrätt satt text kan innehålla vågräta element som kolumntitlar, bildtexter, tabeller, sidnummer, bibliografier och noter.

Han-tecken disponeras typografiskt inom kvadratiska teckenytor, och skiljetecken upptar i regel en lika stor yta men anpassas till den lodräta eller vågräta skrivriktningen. Placeringen av skiljetecken följer delvis regionala konventioner: i Taiwan och Hongkong centreras många tecken i skrivytan, medan de i Fastlandskina ofta placeras mot ett hörn som skiftar med skrivriktningen. I lodrät text kan latinska bokstäver och siffror sättas upprätt tecken för tecken, vridas 90 grader eller samlas i korta vågräta grupper inom en textrad.

Kalligrafi

Kinesisk kalligrafi är den konstnärliga utformningen av kinesiska skrivtecken och kallas på kinesiska shūfǎ (書法). På japanska kallas motsvarande tradition shodō (書道), konsten att skriva tecken på papper med pensel och tusch. Pensel, tusch, papper och tuschsten utgör den traditionella grundutrustningen och benämns tillsammans studerkammarens fyra skatter.

I det traditionella Kina värderades kalligrafin högre än de övriga bildkonsterna, och dess ställning hängde samman med det skrivna ordets betydelse och de lärda ämbetsmännens dominerande samhällsroll. De fem huvudstilar som vanligen skiljs ut i kinesisk kalligrafi är sigillskrift, kanslistil, reguljärskrift, löpande skrift och kursivskrift. Penselkalligrafi hade historiskt en central ställning i bildkulturen i Kina, Japan och Korea, både som självständig konst och i kombination med andra bilder. I Vietnam ingick kalligrafisk färdighet i tjänstemannaexamina från 1000-talet, liksom tidigare i Kina och Korea. Kalligrafi ingår fortfarande i undervisning i Kina, Japan och Korea, även om digital kommunikation har minskat den vardagliga handskriftens roll.

Inlärning

I Hongkongs utbildningsmyndighets undervisningsmaterial behandlas streck, streckordning och tecknens ortografiska struktur som delar av den tidiga teckeninlärningen, tillsammans med övningar i igenkänning och skrivning. En övningsföljd som materialet rekommenderar är att se och uttala tecknet, kalkera det, täcka över förebilden, skriva tecknet och slutligen kontrollera resultatet.

Vid traditionell ordboksuppslagning identifieras först en av de 214 Kangxi-radikalerna och därefter antalet återstående streck i tecknet. Metoden kan vara tvetydig, eftersom samma teckenform ibland rimligen kan analyseras med olika radikaler eller streckantal. När uttalet är känt kan uppslagning i stället ske efter läsning; den officiella japanska förteckningen över jōyō kanji har exempelvis ett index över on- och kun-läsningar.

Den kinesiska standardförteckningen omfattar 8 105 tecken i tre nivåer, varav de 3 500 tecknen på den första nivån kan användas som igenkänningsmål i den obligatoriska utbildningen. I Japan är förteckningen över 2 136 jōyō kanji en riktlinje för teckenbruk i det allmänna samhällslivet snarare än en fullständig lista över tillåtna tecken. I Sydkorea fastställde utbildningsministeriet en förteckning över 1 800 grundläggande hanja för undervisning i klassisk kinesiska, och i ett revideringsförslag 1999 valdes samma antal tecken med stöd av frekvensundersökningar och expertgranskning.

Digital representation

I Unicode kodas Han-tecken huvudsakligen i blocket CJK Unified Ideographs och dess utökningar, som genom Han-unifiering samlar teckenrepertoarer från bland annat Fastlandskina, Taiwan, Japan, Korea och Vietnam. Ett abstrakt tecken är den textenhet som kodas, en kodpunkt är ett heltal som identifierar en position i Unicodes kodrymd och en glyf är en konkret visuell återgivning av tecknet. Ett typsnitt innehåller en uppsättning glyfer och den information som behövs för att återge kodade tecken med dessa former.

Han-unifieringen innebär att regionalt skilda glyfer för samma abstrakta tecken kan dela kodpunkt, medan språkval och typsnitt avgör vilken form som visas. Skillnader som bedöms motsvara skilda abstrakta former kan kodas som olika tecken, medan rent typografiska skillnader normalt lämnas åt typsnittet och särskilda glyfvarianter vid behov kan anges med variationssekvenser. Kompatibilitetstecken bevarar främst dubbletter och varianter som behövs för säker konvertering till och från äldre östasiatiska kodstandarder och bör i övrigt inte användas som vanliga alternativa teckenformer.

Digitala inmatningsmetoder kan bygga på uttal eller på tecknens grafiska form. Uttalsbaserad inmatning med exempelvis pinyin omvandlar en inskriven stavelse till en lista över möjliga tecken, medan formbaserade metoder låter användaren ange komponenter eller streck med tangenter eller urvalspaletter.