Harald Anton Reinhold Romanus, född 10 april 1904 i Göteborg, död 22 juli 1996 i Stockholm, var en svensk uppfinnare, ingenjör och donator.
Harald Romanus var son till lektorn Anton Romanus och Reidunn Lindboe. Han avlade studetexamen vid Högre allmänna läroverket i Östersund 1922 och inskrevs samma år vid Kungliga Tekniska Högskolan, från vars fackavdelning för elektroteknik han utexaminerades 1926. Romanus blev 1929 assistent i elektroteknik vid KTH, 1932 assistent i telegrafi och telefoni där, var 1926–1927 anställd vid AB Stern & Sterns radiolaboratorium i Stockholm och 1927–1928 anställd vid Elektriska prövningsanstalten där. Han var 1928–1940 anställd vid Telefonaktiebolaget L M Ericssons avdelning för nya produkter. Romanus studerade 1934–1935 vid Harvard University och Massachusetts Institute of Technology i Cambridge. Han var 1940–1947 kanslichef för Statens uppfinnarnämnd, 1947–1968 Vd för Svenska uppfinnarkontoret, 1956–1972 ledamot av Statens konsumentråd, ledamot av Statens nämnd för arbetstagares uppfinningar 1960–1975, blev vicepresident i International Federation of Inventors Association 1968 och var president där 1971–1974 samt överingenjör och chef för Rådgivnings- och förmedlingsenheten vid Styrelsen för teknisk utveckling 1968–1969. Romanus blev sekreterare i Nordiska oppfinnarforeningens samarbetsorganisation 1970, var medlem av World Intellectual Property Organisations arbetsgrupp för utarbetande för förslag till patentlag för u-länder 1975–1979. Han var stiftare av och donator till Stiftelsen för främjande av uppfinnarverksamhet 1988 och var ordförande där från samma år.