Hartz IV är ett tyskt reformpaket infört av Gerhard Schröders rödgröna regering 2005. Reformerna, som blivit hårt kritiserade, medförde bland annat en förkortning av maxtiden med a-kassa, sänkt försörjningsstöd samt allmänt ökade krav på arbetslösa. Hartz IV var den fjärde delen i ett större reformpaket var första två delar sattes i verket 1 januari 2003 och fortsatte med Hartz III den 1 januari 2004. Reformerna uppkallades efter Peter Hartz, ordförande för kommittén som lanserade dem.
Mot bakgrund av en hög och till synes permanent arbetslöshet tillsatte den federala regeringen den 22 februari 2002 en kommitté med uppgift att ta fram förslag om hur arbetsmarknadspolitiken skulle förbättras. Hartz, som ledde kommittén, var personaldirektör på Volkswagen-koncernen och god vän med Gerhard Schröder. Man gjorde 13 rekommendationer och utifrån dessa utformades reformerna.
Avsikten med Hartz IV, den sista delen i reformpaketet, var att de arbetslösa skulle få så bra hjälp som möjligt med att komma ut på arbetsmarknaden igen. Arbetsförmedlingen och de sociala myndigheterna slogs ihop för att den arbetslöse skulle slippa gå till det ena stället för att få pengar och det andra stället för att få hjälp att söka jobb. Förutom detta ingick dock flera kontroversiella punkter, inte minst att a-kassetiden förkortades till ett år för alla som inte fyllt femtio. Därefter skulle långtidsarbetslösa få samma låga ersättning som de som aldrig arbetat.
Hartz IV har debatterats livligt ända sedan reformpaketet infördes och kritiken har varit omfattande.[av vem?] Målet att minska arbetslösheten har inte uppnåtts. Samtidigt som arbetslösheten har sjunkit från 5,2 miljoner till 3,6 miljoner har av dessa 1,6 miljoner enbart 9% gått från arbetslöshet till heltidssysselsättning. Däremot har en stor Hartz IV-industri uppstått, finansierad av de pengar som regeringen satsat på reformen. 2011 publicerade OECD en studie som visade att ojämlikheten ökat snabbare än i de flesta andra EU-länder sedan Hartz-reformerna infördes.