Hattarnas ryska krig

Krigsutbrottet och den ryska tronkuppen

Sverige förklarade krig den 28 juli 1741 (GS). med 8 000 soldater vid den ryska gränsen, nära Villmanstrand och Fredrikshamn, trots att armén och flottan var numerärt svaga, knappt utrustade och dåligt övade. Målsättningen var att hota den ryska huvudstaden S:t Petersburg genom ett samtidigt anfall från armé och flotta, och att utlösa en statskupp. Detta anfallsscenario var i grunden detsamma som en gång fått Peter I att vilja införliva Viborg med omland med det ryska riket, som ett skyddsbälte för den nyanlagda huvudstaden. Ryssarna kände i god tid till den förestående svenska krigsförklaringen och hade bland annat flyttat trupper härdade i strider mot Osmanska riket till den svenska gränsen, medan de oerfarna svenska enheterna alltjämt följde en anfallsinriktad krigskonst från Karl XII:s tid, föga anpassad för defensiv krigföring.

Kuppen hade planerats av franska och svenska diplomater, och avsåg att störta Anna Leopoldovnas till Österrike vänligt inställda regim. Som motprestation för sitt stöd hoppades Sverige att den nya kejsarinnan, Elisabet av Ryssland, skulle vara beredd att som gengåva återlämna det vid freden i Nystad 1721 förlorade Karelska näset och områdena kring Kexholm. Kuppen ägde rum natten mellan 24 och 25 november 1741 (GS). Den nya kejsarinnan uppfyllde dock inte de svenska förhoppningarna om en sådan revansch, utan fortsatte i stället kriget.

Villmanstrand och den svåra vintern

Den svenska krigsplanen byggde på att Buddenbrocks huvudstyrka vid Myllykylä nära Fredrikshamn och en mindre styrka under generalmajor Carl Henrik Wrangel vid Mattila i Luumäki skulle stå tillräckligt nära varandra för att kunna understödja varandra vid ett ryskt anfall. Ryska trupper under fältmarskalk Peter von Lacy gick utan svårighet över gränsen redan den 21 augusti. I praktiken fördes befälet dock av generalen James Keith, Lacys ställföreträdare, eftersom fältmarskalken huvudsakligen vistades i Sankt Petersburg.

Planen föll samman när Wrangel, på eget bevåg och utan att informera eller be Buddenbrock om lov, lät sin trupp marschera mot Villmanstrand sedan han fått veta att ryssarna närmade sig staden. Vid Slaget vid Villmanstrand den 23 augusti besegrades Wrangels trupp och han själv togs till fånga – innan Buddenbrock ens hunnit få kännedom om anfallet. Mot ryssarnas cirka 10 500 man kunde Villmanstrand som mest försvaras av omkring 4 000 man; tre svenska befälhavare, en generalmajor och två överstar, stupade i den förvirrade striden, och bland de tillfångatagna fanns över hundra soldater, nära 200 kvinnor och fjorton köpmän. I den kaotiska upplösningen sköt urspårade svenska soldater fyra ryska officerare som kommit för att förhandla om en kapitulation, vilket gjorde en ordnad reträtt omöjlig; de kvarvarande försvararna stred till sista man. I gränstrakternas folkliga minne fick den olyckligt inledda hösten 1741 namnet Häickä-Syksy (”skamhösten”).

Flottans del av anfallsplanen blev aldrig av. Redan i början av augusti var över hälften av besättningen ur stridbart skick: över 700 man hade dött i sjukdomar och 2 400 låg sängliggande. Flottans befälhavare, viceamiral Thomas von Rajalin, avled själv i sjukdom i början av september.

Stor påfrestning på gränsbefolkningen vintern 1741–1742 kom paradoxalt nog i hög grad från den egna, inkvarterade svenska armén, vilket i folkligt minne gav perioden namnet Syöttö-Talvi (”matningsvinter”). En fältpräst som förebrådde bönderna för att de hellre hjälpte ryssarna än den svenska krigsmakten fick till svar att ryssarna i grunden var gott folk – det var svenska friskyttars framfart som gav dem dåligt rykte.

Rysk ockupation av Finland

Redan i mars 1742 hade kejsarinnan Elisabet utfärdat ett manifest till det finländska folket, som uppmanades att inte understödja den svenska krigsmakten och antydde att Ryssland skulle understödja bildandet av en egen, fri finsk stat under ryskt beskydd. Det svarades en dryg månad senare av ett svenskt motmanifest.

Den redan sedan freden i Nystad 1721 ryska provinsen Viborg fungerade under kriget som en stabil bas för den invaderande armén: den lokala förvaltningen samarbetade lojalt med centralmakten, och tjänstemännen tycks inte ens ha känt till Lewenhaupts och Stockholms hattpolitikers egna planer på gränsförändringar. Redan sommaren 1742 krävde ryssarna en trohetsed av bönderna i Nyslotts och Kymmenegårds provinser. I juli beställdes 500 exemplar av en finskspråkig trohetsedstext hos Kejserliga Vetenskapsakademien, och Viborgs konsistorium sände två präster till Kymmenegård för att ta emot eden – en tidig antydan om att Ryssland redan då avsett att åtminstone behålla 1721 års gräns och Fredrikshamn.

Civilförvaltningen leddes inledningsvis av Keith, som också hade befäl över den ryska armén, innan generallöjtnant Balthasar von Campenhausen utsågs till generalguvernör och övertog uppgiften från början av 1743. I Åbo, dit han anlände den 7 september 1742, omorganiserade Keith genast länsstyrelsen sedan landshövdingen och länstjänstemännen flytt: en tidigare kronofogde utsågs till länskamrerare och en magistratssekreterare till länssekreterare redan samma månad. Ockupationens relativa mildhet, jämfört med stora ofreden två decennier tidigare, har satts i samband med att Keith redan under tidigare fälttåg mot turkar och polacker vunnit rykte som en företrädare för en humanare krigskonst, som avstod från den då sedvanliga taktiken att ödelägga fiendeland.

I juni 1742 hade den 35 000 man starka ryska armén lyckats borttvinga 17 000 svenskar från Fredrikshamn, vars skamliga övergivande och nedbränning gav perioden namnet Poltto-Kesä (”brännsommar”) i folkligt minne. Redan drygt ett år tidigare, i mitten av november 1741 – en och en halv vecka efter katastrofen vid Villmanstrand – hade den då äntligen anlände Lewenhaupt siktat på att inta Viborg: omkring 6 000 man infanteri och 450 lätt beväpnat kavalleri inledde en mödosam marsch dit i uselt väglag, dåligt understödda och bristfälligt utrustade. Försöket rann ut i sanden, och Lewenhaupt använde i stället större delen av sin krigskassa till att reparera Fredrikshamns befästningar.

Lewenhaupts position försämrades alltmer och han tvingades retirera till Helsingfors. I augusti intog Lacy Borgå och Nyslott och omringade den svenska hären i närheten av Helsingfors. Den 19 augusti fick Lewenhaupt och Buddenbrock order att de skulle föras till Stockholm. Befälet gavs då åt översten Jean Louis Bousquet. Han undertecknade kapitulationen 24 augusti. Den ryska hären erövrade senare hela Finland i den lilla ofreden. Krigets samlade förödelse i Kymmenedalens landsbygd har uppskattats till nära en femtedel av befolkningen; i Säkkijärvi, Vehkalahti och Kymi nådde dödligheten sommaren 1742 uppemot en fjärdedel av invånarna, och häradena Jääski och Kirvu ödelades i det närmaste fullständigt av kosackräder.

Under den ryska ockupationen sammankallade Keith i september–oktober 1742 regionala möten i Vasa och Åbo för att förhandlingsvägen lösa frågor om de ryska truppernas underhåll. Ett liknande möte för präster och ämbetsmän i östra Finland hölls sannolikt i Peippola i Elimäki i början av december samma år. Åbomötet var formellt sett bara Åbo och Björneborgs läns eget möte trots att det ville uppträda som en företrädare för hela Finland. Bland mötets deltagare fanns även Åboborgmästaren Carl Merthen som ett år tidigare varit med om att besluta om krigsförklaringen i det hemliga utskottet. Han hade nu ingått samarbete med ockupationsmakten och åtnjöt dess förtroende.

Åbomötet valde en delegation med uppdrag att svära trohet åt kejsarinnan och bad Keith verka för att hon skulle ta emot delegationen och bekräfta den holsteinska hertig Karl Peter Ulrich av Holstein-Gottorp, senare Peter III, som Finlands härskare. Keith rådfrågade fältmarskalk de Lacy, som svarade att deputationen borde hindras från att avresa tills särskilda instruktioner hunnit komma från hovet: kejsarinnan hade redan återtagit sitt tidiga löfte om ett självständigt Finland, och planen behövdes inte längre sedan Karl Peter Ulrich redan konverterat till den ortodoxa läran och valts till rysk tronföljare. Mötet fick därmed ingen bestående betydelse.

Efter att den ryska hären tagit Åbo anlände Alexander Rumjantsev och Erik Mattias von Nolcken för att diskutera ett fredsfördrag. Ryssland krävde till en början hela Finland och ett stort skadestånd, med motiveringen att det var Sverige som förklarat krig, men gick med på att endast behålla den nyerövrade landremsan sedan kejsarinnan lovat att lämna det övriga Finland på villkoret att Adolf Fredrik, vars släkt var ingift i den ryska kejsarfamiljen, skulle utnämnas till tronarvinge. Hattarna gick med på förslaget i hoppet om att Adolf Fredrik skulle få bättre fredsvillkor från kejsarinnan. Under vintern 1743 avslöjade ryssarna ett planerat motståndsprojekt som skulle ha kombinerat ett lokalt uppror med ett anfall från Torneå av generalmajor Freidenfelt till påsken samma år, och kunde förhindra att det genomfördes.

Medan fredsförhandlingarna drog ut på tiden, förintade den ryska flottan en svensk flottilj i närheten av Korpo vid sjöslaget vid Korpoström. Lacy följde upp segern genom att segla från Kronstadt och göra ett anfall mot svenska fastlandet, något han hade erfarenhet av från stora nordiska kriget. När hans flotta närmade sig Umeå 1743 kom slutligen nyheterna om freden i Åbo.

Vinster och förluster

I freden i Åbo avträdde Sverige ytterligare en landremsa av dagens Finland till Ryssland. Sverige fick nu en mer svårförsvarad gräns mot öster, vilket skulle visa sig ödesdigert 65 år senare i samband med finska kriget. Charles Emil Lewenhaupt och Henrik Magnus von Buddenbrock utsågs till syndabockar och dömdes till döden av en av ständerna tillsatt kommission den 20 juni 1743 (GS). Lewenhaupt lyckades i sista stund rymma ur fängelset, men greps i sitt gömställe ombord på en jakt och avrättades. Buddenbrock avrättades genom halshuggning, sedan präste- och bondeståndet vägrat efterkomma hans begäran om att i stället bli arkebuserad.

Av det svenska manskap som överförts till Finland återkom bara en tredjedel. Bara en liten del av de döda hade stupat för fiendens vapen. Exempelvis var förlusterna för Älvsborgs regemente 663 man på femton månader – av vilka endast två hade fallit i strid. Flottan hade förlorat mellan 6 000 och 7 000 man, lika mycket som en fullständig besättning, utan att en enda gång ha varit i strid.

Fredsfördraget innehöll en allmän amnesti för krigshandlingar, och befriade befolkningen i avträdda områden från trohetsed till den svenske kungen, medan motsvarande ed till kejsarinnan blev ogiltig för invånarna i de områden som återgick till Sverige. Den slutgiltiga gränsdragningen tog dock flera år att fastställa: de svenska och ryska gränskommissionerna förlitade sig på lokala bönder som experter på äldre gränser och nådde aldrig full enighet på alla punkter. I Kerimäki socken lämnades två omtvistade områden formellt oreglerade som ett slags ingenmansland, obeskattat och en känd smugglingskanal, ända fram till 1809.

Den ryska ockupationen blev för den finländska civilbefolkningen skonsammare än stora ofreden hade varit, bland annat eftersom de ryska trupperna var bättre disciplinerade och guvernementets lägre tjänstemän och präster stannade kvar på sina poster i stället för att fly till Sverige. Efter freden fick Campenhausen i uppdrag att utarbeta en gemensam förvaltningsmodell för de nu tre ryska provinserna Viborg, Kexholm och Kymmenegård. Hans förslag ledde till att Viborgs guvernement bildades i januari 1744.

Hertiginnan av Finland av Zacharias Topelius

Kriget har även avsatt spår i skönlitteraturen. Zacharias Topelius skildrade i den historiska romanen Hertiginnan af Finland. Romantiserad berättelse, jemte en historisk skildring af Finska Kriget åren 1741–1743 (bokutgåva 1850) ödena för Eva Merthen, dottern till Åboborgmästaren Carl Merthen. Keith lärde känna henne under sin tid i Åbo och hon blev hans ovigda maka från 1742. Merthen följde Keith senare till Ryssland och Preussen.

Romanen blev Topelius första historiska roman och den första finländska följetongsromanen att nå en bredare popularitet. Verket betonar den ryska ockupationsmaktens mildhet under lilla ofreden – en mildhet som enligt Topelius i hög grad var far och dotter Merthens förtjänst.