Arild (helgon)

Arild
Sankt Arild på en av Gisela Trapps väggmålningar i Arilds katolska kapell, som byggdes på hennes initiativ som en kopia av det medeltida Arilds kapell. Målningen visar de två bröderna som gossehelgon, modern och styvfadern herr David, samt överst skeppet som herr David låter bygga för att röja styvsönerna ur vägen.
Född	1100-1200-tal Stubbarp
Död	1100-1200-tal Skälderviken
Vördas inom	Romersk-katolska kyrkan

Sankt Arild, även Sankt Arvid, är ett skånskt helgon. Arild är ett så kallat lokalhelgon, vilket innebär att han främst varit vördad på ett lokalt plan. Namnformerna Arild och Arvid avser samma person och har genom tidernas lopp blandats samman; Arild är en senmedeltida utveckling av namnet Arnald, medan Arvid går tillbaka på Arnwith.

Vördnaden för helgonet har fått ett visst erkännande av katolska kyrkan genom det avlatsbrev som påven Sixtus IV utfärdade för dem som besökte Sankt Arilds kapell på Sankt Mikaels dag och Jungfru Marie födelsedag. Brevet var ställt till fru Barbara Brahe till Bollerup, vars släkt uppges ha stiftat kapellet. Dateringen varierar mellan källorna, som anger antingen 8 maj 1475 eller 1 maj 1471. Huruvida Sankt Arild genomgått en giltig kanonisering av en lokal biskop är okänt.

Legenden om Sankt Arild

Legenden om Sankt Arild finns bevarad i flera versioner. Den äldsta är en uppteckning av sägnen i Herman Chytraeus ‘‘Monumenta in Scania’’ (1598); en fylligare utformning ger den folkvisa som kallas Arildsvisan.

Enligt Chytraeus uppteckning bodde i byn Stubbarp, strax ovanför Arild, en fru Helena, mor till Arvid. Sedan hon förlorat sin förste make gifte hon om sig med en herreman vid namn David, som hatade sin styvson och önskade hans död. David hyrde ett skepp och uppmanade styvsonen att fara ut i världen för att vinna ära, men hade i hemlighet avtalat med skepparen att denne skulle ta en mängd kol ombord och bränna upp både skeppet och de resande. Så skedde, sedan man druckit Arvid i sömn. Hans lik fångades upp av en stor sten och fördes till stranden nära moderns bostad. Då förstod hon sammanhanget, lät begrava honom hederligt och uppföra ett kapell till hans minne.

Enligt sägnen kan man i stenen ännu se spår av en huvudskål, vari finns en källa med klart vatten som aldrig sinar. Detta räknades som ett tecken på Arilds helighet.

Arilds hall

Arilds hall, även Arilds sten, är en jordfast sten i vattenbrynet i Svensmalen strax öster om hamnen i Arild. Stenen har en urholkning som liknar en människokropp. Enligt folkminnesforskaren Axel Olrik hör denna sten, jämte Arildskällan, till de äldsta minnesmärkena i traditionen om den helige Arild.

Arildsvisan

Arildslegenden har fått sin rikaste och mest poetiska utformning i en folkvisa som tillhör den nordiska medeltidsballadtraditionen. Visan föreligger i tre uppteckningar, och dess grundmotiv — den rike herremannen som låter dränka sina styvsöner — utgör kärnan i Arildslegenden.

Fru Inger, en förnäm änka med två små söner, gifter om sig med herr David sedan han svurit att aldrig bli en ond styvfader åt barnen. Två år går, och David bryter sitt löfte. Under förevändning att pojkarna ska bli köpmän låter han utrusta en snäcka (ett skepp) som han i hemlighet lastat med kol; den lejde skepparen ger bröderna mjöd tills de somnar och tänder sedan elden. Den yngre, herr Arved, vaknar, ser sin bror ligga i glöden, gör korstecknet över vågen och överlämnar sig åt Gud.

Det centrala i visan, och det som gör den till en hagiografisk ballad snarare än enbart en brottsberättelse, är moderns sökande efter sin döde son. Herr David finner först liket, stjäl guldringarna från den dödes hand och stöter ut kroppen i havet igen. Det är ringarna som avslöjar honom: när Inger senare ser dem på hans hand förstår hon. Hon finner sonens ilanddrivna lik, reder till begravning och låter bära honom mot kyrkan — men vid en backe blir kistan så tung att inga bärare kan rubba den, ett tecken på Arilds helighet och på var han vill vila. Visan slutar inte i hämnd, som den själländska varianten gör, utan i moderns klagan och fromma löfte: hon ska ge bort sönernas fädernearv och bygga en kyrka över Arved där mässor ska sjungas. Denna slutklagan lyfter folkminnesforskaren Axel Olrik fram som visans äldsta och skönaste parti, hållen i äkta folkvisestil.

I modern tid uppfattas ‘‘stolt Inger’’ ofta som Arilds mor vid namn. Namnet kommer dock från visan; den äldsta sägnen (Chytraeus 1598) kallar modern Helena eller Ellen.

Visan finns i tre uppteckningar. Den äldsta som uppteckning är en jylländsk version från mitten av 1500-talet, bevarad i Karen Brahes och Dorothea Thotts folkvisesamlingar; den har dock avlägsnat sig mest från den skånska Arildslegenden, med modern kallad Ellinn och styvfadern Peeder, utan namn på sönerna och utan lokal anknytning. Den mest kända versionen finns i Magdalena Barnewitz handskrift från 1600-talet. Den skånska versionen, upptecknad i Petrus Sundius avhandling om Kullabygden med dansk rättstavning från omkring 1700, är visserligen den yngsta som uppteckning men ansluter enligt Olrik trognast till sägnens ursprungliga form; särskilt dess rika lokala anknytning — Brunnby strand, backen där kistan blir tung, kyrkobygget — knyter den till Arild.

Visans inledningsvers lyder i den skånska uppteckningen:

Senare sägenversioner

I yngre folktradition, upptecknad på 1700-talet och alltjämt levande i Kullabygden på 1900-talet, framställs Arild som ett av flera syskon. Denna syskonkoppling förekommer varken i den äldsta sägenuppteckningen (Chytraeus 1598) eller i Arildsvisan, som bara talar om en broder till Arild. Enligt Axel Olrik och senare August Schmidt rör det sig om ursprungligen skilda lokalsägner som folktraditionen efter hand fogat samman.

Vanligast är kopplingen till den heliga Tora (även Tore) i Torekov, som enligt traditionen skulle ha flutit i land där sedan samma skepp förlist, liksom Arild vid Arildsläge. Carl von Linné hörde 1749 berättas om de båda drunknade barnen Arild och Tora, och en fylligare variant nämner tre syskon — Tora, Arild och Gille — vars kroppar flöt i land vid Torekov, Arildsläge respektive Gilleleje och gav orterna deras namn. I andra varianter ersätts något av syskonen av en flicka vid namn Helena eller Helle, och en yngre lokaltradition från Kullen nämner dessutom två styvbröder, Vege och Tapperock, vilka knyts till gårdarna Vegeholm och Krapperup.

Samma slags berättelse återkommer i sägnen om den heliga Helena i Tisvilde på Själland. Enligt Olrik är dessa sägner besläktade utformningar av samma motiv — en oskyldigt drunknad som flyter i land på en sten — där traditionen i Arildsläge ger den rikaste och mest utvecklade formen.

Referenser