Henoteism (av grekiska heis, genitiv henos, ”en”, och theos, ”gud”) är inom religionsfilosofi en gudsuppfattning som innebär att en gud ges en överordnad eller dominerande ställning, utan att andra gudars existens förnekas. Begreppet myntades av Friedrich Max Müller under 1800-talet för att beskriva gudsuppfattningen i den vediska religionen.
Begreppet används för att beskriva religiösa system där en gud tillfälligt eller varaktigt upphöjs över andra, till exempel inom vissa former av polyteism. Det skiljer sig från monoteism, där endast en gud anses existera, samt från monolatri, där flera gudar erkänns men endast en dyrkas.
Begreppet henoteism användes av Friedrich Max Müller för att beskriva gudsuppfattningen i den vediska religionen. I hymnerna i Rigveda omnämns flera gudar, men de prisas ofta var för sig som den högsta eller yttersta gudomen.
I norröna källor förekommer termen fulltrúi (”förtrogen”) för en gud som en individ står i ett särskilt nära förhållande till. I nionde kapitlet av Víga-Glúms saga säger Torkel om guden Frej att han ”länge har varit min fulltrogne” (isländska: er lengi hefir fulltrúi minn verið), vilket antyder en personlig relation till en enskild gudom.
Enligt religionshistorikern Ludo J. R. Milis kan en sådan relation tolkas som en form av henoteism, där en troende väljer ut en gud ur ett större gudavärld och ger denna en särställning i dyrkan, utan att förneka övriga gudars existens.