Herman Berman, död omkring 1440, var en svensk väpnare och krigare.
Herman Bermans familj invandrade troligen till Sverige från Rostock. Han var troligen son till Tideke Berman som bodde 1420 i Söderköping. En Herman Berman och Tideke Berman nämns som borgare på 1380-talet i Rostock.
Herman Berman nämns första gången i källor från senare delen av 1420-talet, där han benämns som väpnare. Det är troligt att han vid denna tid tjänade under biskop Knut Bosson (Natt och Dag) i Linköpings stift, då han ofta förekommer i dennes följe. Genom äktenskap fick han tillgång till flera jordegendomar, främst i Östergötland, vilket bidrog till att han etablerade en framträdande position inom det lokala lågfrälset.
När Engelbrektsupproret under Engelbrekt Engelbrektsson tog fart och östgötarna anslöt sig i augusti 1434, kom Berman snabbt att inta en ledande roll. Han fick ansvaret för en styrka med uppgift att driva bort motståndet i västra Småland. Uppdraget genomfördes snabbt och framgångsrikt: flera borgar, däribland Rumlaborg, Trollaborg och Piksborg, intogs och förstördes. Därefter fortsatte han in i Halland och nådde Falkenberg i början av september, men lyckades inte inta staden. Den övergavs senare och sattes i brand av danskarna, varefter Berman anslöt sig till huvudarmén.
När striderna blossade upp på nytt 1436 fick han åter ett viktigt uppdrag, denna gång vid belägringen av Nyköping. Efter ett misslyckat anfall, där han dessutom skadades, tvingades han lämna befälet. Senare deltog han tillsammans med andra befälhavare i försvaret av Varberg.
Efter Engelbrekts död anslöt han sig till Karl Knutssons (Bonde) och deltog i dennes militära företag, först mot Erik Puke och därefter mot Nils Stensson (Natt och Dag). År 1439 var han med och ledde en belägring av Stegeborg och tilldelades även Stegeborgs län. Trots detta valde befälhavarna att ingå ett tillfälligt stillestånd i strid med givna order, vilket gjorde det möjligt för motståndaren att undkomma och senare återvända med nya styrkor. Vid ett senare tillfälle blev Berman överraskad av ett angrepp i Söderköping och tvingades retirera, men lyckades snart vända situationen genom ett motanfall som skingrade fienden. Hans död är inte helt klarlagd, men mycket tyder på att han avled före hösten 1439, då hans län överläts till en annan person.
Han ledde belägringen av Stegeborgs slott 1439 tillsammans med Erengisle Nilsson den yngre.
I Karlskrönikan framställs han i huvudsak i positiv dager som en modig och handlingskraftig krigare. Samtidigt antyds att hans ibland förhastade beslut kunde få mindre lyckade följder, vilket också leder till viss kritik i skildringen.
Gifte sig senast 1432 med Gunilla Håkansdotter (levde 1465), dotter till Håkan Askolfsson (bjälke, belagd med två stjärnor). Efter Bermans död gifte Gunilla Håkansdotter om sig med Jöns Pedersson (död omkring 1460).