En hycklare predikar om en särskild tro, religion eller livsstil, utan att själv följa eller tro på det personen själv förespråkar. Det är en sorts dubbelmoral, falskhet och skenhelighet. Den som hycklar ägnar sig på sätt av en typ av bedrägeri, och det handlar ofta om att framställa sig själv i en bättre dager.
Verbet hyckla med avledningar finns i svensk skrift sedan 1500-talet, tidigast belagd i text 1546. Ordet är, liksom danska hykle, medellågtyska hūchelen och tyska heucheln, av omstritt ursprung. Substantiveringen hyckel började användas i svensk skrift först mot slutet av 1700-talet.
Det äldre ordet hypokrit, med motsvarigheter i många västeuropeiska språk, härstammar från det grekiska ordet ὑποκρίτης (hypokrites). Detta substantiv är förknippat med υποκρίνομαι (hypokrinomai), vilket betyder ungefär "jag spelar en roll" (skådespelare). En hycklare kan beskrivas som en skrymtare, en som förställer sig och låtsas vara någon hen inte är. Hypokrit finns i svensk skrift sedan åtminstone 1621.
Ordet kan vidare bli förstått som en sammansättning av det grekiska prefixet "hypo" vilket betyder "under", och verbet "krinein", som betyder "att sålla eller avgöra".
I Molières pjäs Tarfuffe, med den franska undertiteln L'Imposteur som på svenska ofta blivit den skenhelige, är titelfiguren en utpräglat hycklande person. Han låtsas vara from och därmed lyckas lura den lättrogne Orgon och hans familj, och figuren har beskrivits som en sorts bedragare. 1997 hade den svenska filmen Tartuffe – hycklaren premiär. Titelfiguren är en motbjudande hycklare som genom att låtsas vara from lyckas nästla sig in i den lättrogne Orgons hem och familj.
Enligt den kristna traditionen har ordet farisé (se fariséer), baserat på formuleringar i Matteusevangeliet 23, något orättvist blivit liktydligt med 'hycklare'.
|