Instrumentflygning i moln.Instrumentflygning i oväder.Upplysta flyginstrument under mörkerflygning.
Instrumentflygning är flygning som genomförs utan visuell uppsikt över planets yttre omgivning, utan enbart med hjälp av information från de instrument som finns ombord. Som en följd därav måste trafikseparationen vara trafikledningens ansvar.
Instrumentflygning brukas vanligen när flygning sker under dålig eller blind sikt, såsom mörkerflygning, ovädersflygning, molnflygning men även delvis ovan moln där piloten saknar visuella referenser för navigering. Instrumentflygning används bland annat militärt vid natt- och allvädersuppdrag, exempelvis nattjakt (jämte dagjakt).
Instrumentflygregler
Instrumentflygregler eller instrumentella flygregler (förkortat IFR, engelska: instrument flight rules) kallas det regelverk inom luftfarten som reglerar hur flygtrafik skall utövas under instrumentflygning.
Allvädersflygning
Mörkerflygning och ovädersflygning är ofta del av så kallad allvädersflygning, flygning som sker oavsett väder eller tid på dygnet.
Flygplan särskilt konstruerade för allvädersflygning brukar, särskilt historiskt, kallas allvädersflygplan och är byggda för att enkelt skifta mellan visuellflygning och instrumentflygning. Militärt förekommer flera hyponymer till begreppet, såsom allvädersjaktflygplan.
de Havilland Mosquito nattjaktflygplan med flamdämpare längs motorgondolernas sidor för att undvika upptäckt i mörker.
Mörkerflygning är vanligt i krigsmiljöer eftersom det försvårar för fienden att visuellt upptäcka luftstridskrafter i mörkret, även om radar i modern tid till stor del slagit ut denna fördel. Innan radartekniken var utbredd användes bland annat strålkastare för att hitta och belysa mål i mörkret. För att gömma avgasflammor har det historiskt även förekommit flamdämpare hos flygplan.
Mörkerflygning i strid har använts sedan åtminstone första världskriget, då till en början bland annat för att skydda bombflyg från att bli upptäckta. Nattbombning användes bland annat av Tyskland för att var skydda sina dyra bombbärande zeppelinare som var sårbara mot luftvärn och jaktflyg. Detta gav initiativ till utvecklingen av nattjaktflygplan hos de allierade, vilka i slutändan blev så effektiva att de tvingade Tyskland att sluta använda zeppelinare till stridsuppdrag.
Innan styrd ammunition och mörkerriktmedel blev vanliga var nattbombning huvudsakligen av typen strategisk bombning – bombning mot ett område istället för mot ett särskilt mål – eftersom flygfarkosterna inte kunde se vart de bombar. Exempel på taktisk bombning (bombning mot särskilda mål) under mörker finns även, men är mindre vanliga. Historiska exempel är huvudsakligen specialuppdrag som planerats utförligt i förväg så att flygkrafterna hittar målen. Ett sådant exempel är brittiska Operation Chastise mot tyska kraftverksdammar under andra världskriget, natten 16–17 maj 1943. Andra strategier är att låta ett spaningsflygplan eller andra spaningsstyrkor hitta och märka ut målet med exempelvis lysammunition, så kallat "målmarkering". Under andra världskriget tillämpade brittiska flygvapnet särskilda målmarkeringsskvadroner, kallade Pathfinder Force (PFF, "stigfinnarkraft").
Målmarkeringsflygplan
Flygplan avsedda för målmarkering i mörker kallas exempelvis "målfinnar- och lysbombfällningsflygplan" eller "målmarkeringsflygplan" (engelska: pathfinder aircraft).
Under slutet av 1940-talet och början av 1950-talet fanns i svenska flygvapnet på Blekinge flygflottilj (F 17) särskilda SAAB B 18B modifierade för målspaning med radarkapsel från S 18A och målmarkering med lysbomber, kallade S 18B.
.jpg)
