| Ikara | |
 En Ikara-robot på South Australian Aviation Museum i Port Adelaide. | |
| Typ | Ubåtsjaktrobot |
|---|---|
| Ursprungsland |  Australien |
| Servicehistoria | |
| Används av | Australien, Brasilien, Chile, Nya Zeeland och Storbritannien |
| Produktionshistoria | |
| Tillverkare | Commonwealth Aircraft Corporation |
| Specifikationer | |
| Längd | 3429 mm |
| Vikt | 513 kg |
| Spännvidd | 1524 mm |
| Stridsspets | Mark 44, Mark 46 eller kärnvapensjunkbomb |
| Motor | Bristol Aerojet Murawa |
| Brinntid | 2 sekunder (startmotor) 100 sekunder (banmotor) |
| Styrsystem | Kommandostyrning |
| Vapenbärare | Bristol-klass, Leander-klass, River-klass, Perth-klass, Niteroi-klass |
| Prestanda | |
| Räckvidd | 0,5 – 10 nautiska mil |
| Flyghöjd | 335 meter |
| Maxhastighet | 713 km/h |
| Hastighet | 658 km/h |
Ikara är en australiensisk ubåtsjaktrobot. Den kan bära en målsökande torped upp till 10 nautiska mil från moderfartyget på 100 sekunder. Ikara kan användas även i hårt väder när helikoptrar inte kan starta och kan dessutom få torpeden i vattnet betydligt snabbare än det tar för en helikopter att starta och flyga samma sträcka. Namnet Ikara betyder ”kastpinne” på aboriginska.
Jämfört med det amerikanska robotsystemet RUR-5 ASROC är Ikara långsammare, men har fördelen att den kan styras i flykten vilket ökar chanserna att träffa en undflyende ubåt. Jämfört med den franska Malafon som glidflyger största delen av banan är Ikara snabbare och har längre räckvidd. Det sovjetiska/ryska systemet RPK-3 Metel är avsevärt tyngre och har dessutom mer än dubbelt så lång räckvidd.
