Immunanalys

Immunanalys är ett samlingsbegrepp för flera olika laboratorietekniker för att mäta eller påvisa ett ämne med hjälp av immunologiska metoder. Några exempel på immunanalyser är enzymkopplad immunadsorberande analys (ELISA), Radioimmunologisk analys (RIA) och Western blot.

Immunoassays finns i många olika format och variationer. Immunanalyser kan köras i flera steg med reagens som tillsätts och tvättas bort eller separeras vid olika punkter i analysen. Flerstegsanalyser kallas ofta separationsimmunanalyser eller heterogena immunanalyser. Vissa immunanalyser kan utföras helt enkelt genom att blanda reagensen och provet och göra en fysisk mätning. Sådana analyser kallas homogena immunanalyser, eller mindre ofta icke-separationsimmunanalyser.

Användningen av en kalibrator används ofta i immunanalyser. Kalibratorer är lösningar som är kända för att innehålla analyten i fråga, och koncentrationen av denna analyt är allmänt känd. Jämförelse av analysens svar på ett verkligt prov mot analysens svar producerat av kalibratorerna gör det möjligt att tolka signalstyrkan i termer av närvaron eller koncentrationen av analyten i provet.

Princip

Immunanalyser förlitar sig på en antikropps förmåga att känna igen och binda en specifik makromolekyl i vad som kan vara en komplex blandning av makromolekyler. I immunologi kallas den speciella makromolekyl som är bunden av en antikropp som ett antigen och området på ett antigen till vilket antikroppen binder kallas en epitop.

I vissa fall kan en immunanalys använda ett antigen för att detektera närvaron av antikroppar, som känner igen det antigenet, i en lösning. Med andra ord, i vissa immunanalyser kan analyten vara en antikropp snarare än ett antigen.

Förutom bindningen av en antikropp till dess antigen är det andra nyckelfunktionen i alla immunanalyser ett medel för att producera en mätbar signal som svar på bindningen. De flesta, men inte alla, immunanalyser involverar kemiskt bindande antikroppar eller antigener med någon form av detekterbar märkning. Ett stort antal etiketter finns i moderna immunanalyser, och de möjliggör upptäckt på olika sätt. Många etiketter är detekterbara eftersom de antingen avger strålning, ger en färgförändring i en lösning, fluorescerar under ljus eller kan induceras att avge ljus.

Historia

Rosalyn Sussman Yalow och Solomon Berson tillskrivs utvecklingen av de första immunanalyserna under 1950-talet. Yalow tog emot Nobelpriset 1977 för sitt arbete med immunanalyser och blev därmed den andra amerikanska kvinnan som tilldelats utmärkelsen.

Immunanalyser blev betydligt enklare att utföra och mer populära när metoder för att kemiskt koppla enzymer till antikroppar presenterades i slutet av 1960-talet.

År 1983 ersatte professor Anthony Campbell vid Cardiff University det radioaktiva jod som användes i immunanalyser med en akridiniumester som avger eget ljus – så kallad kemiluminescens. Denna typ av immunanalys används numera i omkring 100 miljoner kliniska tester årligen världen över, vilket gör det möjligt för kliniker att mäta förekomsten av en rad olika proteiner, patogener och andra molekyler i blodprover.

År 2012 omsatte den kommersiella marknaden för immunanalyser 17 miljarder, med förväntningar om en långsam årlig tillväxt på 2–3 procent.

Markörer

Vid immunanalyser används en rad olika markörer för att möjliggöra detektion av antikroppar och antigener. Markörerna är vanligtvis kemiskt bundna, eller konjugerade, till den aktuella antikroppen eller antigenet.

Enzymer

Enzymer är en av de vanligaste typerna av markörer som används i immunanalyser. Analyser som utnyttjar enzymer kallas enzymimmunanalyser (EIA). De vanligaste varianterna av dessa är ELISA (enzyme-linked immunosorbent assay) och EMIT (enzyme multiplied immunoassay technique).

Exempel på enzymer som används i ELISA-analyser är pepparrotsperoxidas (HRP), alkaliskt fosfatas (AP) och glukosoxidas. Dessa enzymer möjliggör detektion genom att de ofta framkallar en synlig färgförändring i närvaro av vissa reagenser. I vissa fall utsätts enzymerna för reagenser som får dem att avge ljus, så kallad kemiluminescens. Det finns flera typer av ELISA: direkt, indirekt, sandwich och kompetitiv.

Radioaktiva isotoper

Radioaktiva isotoper kan införlivas i reagenser för immunanalys, vilket resulterar i en så kallad radioimmunanalys (RIA). Den radioaktivitet som avges av bundna antikropp-antigen-komplex kan enkelt detekteras med hjälp av konventionella metoder.

RIA-metoder hörde till de tidigaste formerna av immunanalyser som utvecklades, men de har i stor utsträckning fallit ur bruk – främst på grund av de svårigheter och potentiella risker som är förknippade med hantering av radioaktivt material.

DNA-baserade markörer

Ett nyare tillvägagångssätt inom immunanalyser innebär att man kombinerar kvantitativ PCR i realtid (RT-qPCR) med traditionella immunanalystekniker. Metoden kallas *real-time immunoquantitative PCR* (iqPCR), och här används en DNA-prob som markör.

En annan metod som använder DNA-baserade markörer är plattformen NULISA för multiplexa immunanalyser, vilken utformats för att detektera proteiner vid koncentrationer understigande 1 pg/ml (dvs. på fg/ml-nivå). Tekniken bygger på en sekventiell mekanism där immunkomplex fångas in och frigörs, i kombination med avläsning via nästa generations sekvensering (NGS). Enligt forskning publicerad i *Nature Communications* kan plattformen hantera allt från ett enskilt målprotein till hundratals olika målproteiner i ett och samma prov.

Fluorogena markörer

Fluorogena markörer, såsom fykörytrin, används i ett antal moderna immunanalyser. Proteinmikroarrayer är en typ av immunanalys som ofta utnyttjar fluorogena markörer.

Elektrokemiluminescerande markörer

Vissa markörer fungerar genom elektrokemiluminescens (ECL), där markören avger detekterbart ljus som svar på en elektrisk ström.

Markörfria immunanalyser

Även om någon form av markör oftast används vid immunanalyser, finns det metoder som inte är beroende av sådana. Istället används detektionstekniker som inte kräver att analysens beståndsdelar modifieras eller förses med markörer. Ytplasmonresonans (SPR) är ett exempel på en teknik som kan detektera bindning mellan en omärkt antikropp och antigener. En annan typ av markörfri immunanalys bygger på att mäta förändringen i resistans hos en elektrod när antigener binder till den.

Klassificeringar och format

Immunanalyser kan utföras i ett antal olika format. Generellt sett kan en immunanalys placeras i en av flera kategorier beroende på hur den genomförs.

Kompetitiva, homogena immunanalyser

I en kompetitiv, homogen immunanalys tävlar omärkt analyt i ett prov med märkt analyt om att binda till en antikropp. Därefter mäts mängden märkt, obunden analyt. Teoretiskt sett gäller att ju mer analyt som finns i provet, desto mer märkt analyt trängs undan och kan därmed mätas; mängden märkt, obunden analyt är alltså proportionell mot mängden analyt i provet.

  • Fluorescenspolariserad immunanalys (FPIA) mäter signalen för fluorescenspolarisering efter inkubering, utan att separera bundna och fria markörer. Fria, märkta analytanaloger tillsätts provet; deras brownska rörelse skiljer sig åt beroende på om de är bundna till en stor antikropp (Ak) eller befinner sig fritt i lösningen. Analytmolekylerna tävlar om att binda till antikroppen, och om den märkta analytmolekylen binder till antikroppen uppstår en signal. Signalintensiteten är omvänt proportionell mot analytkoncentrationen.
  • I enzymförstärkt immunanalys (EMIT) tävlar fria analytanaloger, som är märkta med ett enzym (t.ex. enzymet glukos-6-fosfatdehydrogenas), med den analyt som ska testas. Det aktiva enzymet reducerar NAD (som inte ger någon signal) till NADH (vilket absorberar ljus vid 340 nm); därför övervakas absorbansen vid 340 nm. När den märkta analytmolekylen binder till antikroppen inaktiveras enzymet, och en signal genereras av den fria markören. Signalintensiteten är direkt proportionell mot analytkoncentrationen.
  • Luminescent oxygen channeling immunoassay (LOCI) genererar singlett-syre i mikropärlor som är kopplade till analyten. När analyten binder till motsvarande antikropp – som i sin tur är kopplad till en annan typ av pärla – reagerar analyten med singlett-syret. Detta ger upphov till kemiluminescenssignaler som är proportionella mot koncentrationen av analyt-antikroppskomplexet. * Vid kinetisk interaktion av mikropartiklar i lösning (KIMS) och partikelförstärkt turbidimetrisk inhiberingsimmunanalys (PETINIA) binder fria antikroppar till läkemedels-mikropartikelkonjugat och bildar aggregat. I frånvaro av analyten absorberar dessa aggregat ljus inom det synliga spektrumet. När analyten är närvarande binder antikropparna till den fria analyten, vilket förhindrar aggregering av mikropartiklarna och leder till minskad absorbans. Signalen är omvänt proportionell mot analytkoncentrationen.
  • Cloned enzyme donor immunoassay (CEDIA) bygger på att ett enzym (t.ex. beta-galaktosidas) genom genteknik delas upp i två inaktiva fragment: en mindre enzymdonator (ED), konjugerad med en läkemedelsanalog, och en större enzymacceptor (EA). När de två fragmenten förenas bildas ett funktionellt enzym som omvandlar ett substrat till en färgad produkt. Om läkemedelsmolekyler (analyt) finns närvarande, konkurrerar dessa med den ED-märkta läkemedelsanalogen om de begränsade bindningsställena på antikropparna. Den ED-märkta läkemedelsanalog som inte bundits till antikroppar binder istället till EA, vilket genererar en kolorimetrisk signal som är direkt proportionell mot mängden analyt.

Kompetitiva, heterogena immunanalyser

Precis som vid en kompetitiv, homogen immunanalys konkurrerar omärkt analyt i ett prov med märkt analyt om att binda till en antikropp. I heterogena analyser separeras eller tvättas den märkta, obundna analyten bort, varefter den kvarvarande märkta, bundna analyten mäts.

Enpunkts-, icke-kompetitiva immunanalyser

När ett prov blandas med märkta antikroppar binds den aktuella analyten till dessa antikroppar. Obundna, märkta antikroppar tvättas bort, och de bundna, märkta antikropparna mäts. Signalens intensitet är direkt proportionell mot mängden analyt i provet.

Tvåpunkts-, icke-kompetitiva immunanalyser

Analyten i det okända provet binds till ett antikroppsbindningsställe, varefter en märkt antikropp binder till analyten. Mängden märkt antikropp på bindningsstället mäts sedan. Denna mängd är direkt proportionell mot analytkoncentrationen, eftersom den märkta antikroppen inte kan binda om analyten saknas i provet. Denna typ av immunanalys kallas även sandwichanalys, eftersom analyten hamnar som en "fyllning" mellan två antikroppar.

Exempel

Kliniska tester

En stor grupp medicinska tester utgörs av immunanalyser, vilket i detta sammanhang kallas immunodiagnostik. Många graviditetstester för hemmabruk är immunanalyser som detekterar graviditetsmarkören humant koriongonadotropin (hCG). Mer specifikt rör det sig om kvalitativa tester som avgör om hCG finns närvarande, med hjälp av en så kallad lateral flödesmetod (lateral flow). Snabbtestet för covid-19-antigen är också ett kvalitativt test baserat på lateral flödesmetod.

Andra kliniska immunanalyser är kvantitativa; de mäter mängder. Immunanalyser kan mäta nivåer av CK-MB för att bedöma hjärtsjukdom, insulin för att bedöma hypoglykemi, prostataspecifikt antigen för att upptäcka prostatacancer, och vissa används även för detektion och/eller kvantitativ mätning av vissa farmaceutiska föreningar (se Enzymförstärkt immunanalysteknik för mer information).

Dopingtester inleds också med ett snabbt kvalitativt immunanalysförfarande.

Antidopinganalys inom idrotten

Immunanalyser används i antidopinglaboratorier inom idrotten för att testa idrottares blodprover med avseende på det förbjudna rekombinanta humana tillväxthormonet (rhGH, rGH, hGH, GH).

Forskning

Fotoakustisk immunanalys

Den fotoakustiska immunanalysen mäter lågfrekventa akustiska signaler som genereras av metallnanopartiklar som fungerar som markörer. När nanopartiklarna belyses av ett modulerat ljus med en våglängd som motsvarar plasmonresonansen genererar de en stark akustisk signal, som kan mätas med hjälp av en mikrofon. Den fotoakustiska immunanalysen kan tillämpas på lateralflödestester, som använder kolloidala nanopartiklar.