Biografi
Bakgrund och studier
Ingrid Liljegren föddes som dotter till Sivert Roland Liljegren (1980–1975) och Maud Berg (1915–1982). Inledningsvis siktade hon på att bli skollärare, och efter sin studietid arbetade hon som skrivmaskinist vid Kriminalvårdsstyrelsen i Stockholm; hon avancerade snart till rollen som transkriberare.
Med ett stort intresse för resande flyttade Liljegren som 18-åring till London. Hon stannade där ett år för att förbättra sina språkkunskaper. Efter återkomsten till Stockholm fick hon anställning vid SAS för att arbeta vid bolagets avdelning för flygsimulering. Under det arbetet blev hon bekant med den norske flygaren Einar Sverre Pedersen (1919–2008), som såg hennes framåtanda och föreslog att hon skulle sikta på ett arbete som pilot.
Sedan följde studier där Liljegren 1957 erhöll sitt privatflygarcertifikat, som den 13:e kvinnan i Sverige. Därefter erhöll hon även certifikat som trafikpilot, instrumentflygningscertifikat och licens som transportpilot.
Giftermål och pilotkarriär
1958 gifte Liljegren sig med Pedersen och antog hans efternamn. Från 1962 bodde de två ett par år i Alaska, där Einar Pedersen hade stationering som navigatör för SAS på deras interkontinentala flygningar. Ingrid Pedersen kompletterade då sina svenska flygcertifikat med amerikanska motsvarigheter. Mellan 1953 och 1975 var han chefsnavigatör för alla SAS flygningar som gick via polarområdena. Paret skulle därefter återkommande besöka och vistas i Alaska.
Nordpolsflygningen
Vid sidan av det yrkesmässiga arbetet som navigatör ägnade sig Einar Pedersen med maka även åt andra privata pionjärinsatser. I juli 1963 lyfte de i en enmotorig Cessna 205 med namnet "Snow Goose" från Fairbanks i Alaska, med Ingrid Pedersen som pilot och hennes make som navigatör. Navigationen så nära den magnetiska nordpolen var mindre exakt, vilket kan innebära utmaningar.
Under flygningen passerade de den geografiska nordpolen samt norra Grönland (för påfyllning av flygbränsle och övernattning på Station Nord) och landade slutligen dagen därpå i nordnorska Bodø. Därmed blev Ingrid Pedersen den första kvinnliga piloten att nå Nordpolen. Nordpolen passerades på drygt 900 meters höjd, efter att flygplanet befunnit sig i luften i 17 timmar, och hela färden från Fairbanks till Bodø avverkades på drygt 32 timmar. Under flygningen över Norska havet drabbades planet av nedisning, men isen smälte på lägre höjd och landningen kunde genomföras säkert i Bodø.
Senare pilotkarriär
Uppmärksamheten kring nordpolsflygningen ledde till olika erbjudanden om pilottjänster och uppdrag. Mellan 1965 och 1987 flög Ingrid Pedersen enmotoriga Cessna-plan på olika rutter i olika kalltempererade områden och polartrakter. Detta inkluderade orter som Wichita i Kansas och Anchorage i Alaska, med rutter över det arktiska Kanada och Grönland till Island och Norge.
Åren 1974–1975 verkade hon som passagerarplanspilot kring Svalbard, där hon bland annat utförde lyckade landningar på isflak. Mellan 1976 och 1977 arbetade hon för Norska Polarinstitutet, och under den tiden gjorde hon ett halvdussin landningar på isflak mellan Svalbard, Grönland och Nordpolen för att placera ut meteorologiska mätinstrument. Under det sena 1970-talet arbetade hon mestadels kring Svalbard, med frakt av människor och gods runt i ögruppen. 1978–1979 övervintrade hon på Svalbard, under sin tjänstetid för bolaget Lufttransport.
Senare år, erkännande
Det äkta paret Pedersen emigrerade permanent till USA 1979, och de kom att bosätta sig i Anchorage. Från 1979 arbetade Ingrid Pedersen som trafikpilot och flyglärare i Alaska, och 1992 började hon arbete vid Alaska Aviation Heritage Museum som ställföreträdande chef.
1995 utkom hennes memoarbok Perfume and Motoroil, med texter om hennes liv som pilot i polartrakter. Under livet hade hon bland annat fått motta Amelia Earhart Medal (1963) och Guldplaketten (1964, från Kungliga svenska aeroklubben). Meteorogen och glaciologen Monica Kristensen har i sin bok Det magiske landet (1989) karaktäriserat den rödhåriga Ingrid Pedersen som en lugn och behärskad person som alltid hade kontroll på läget och ingav respekt i omgivningen. Willy Østreng på Fridtjof Nansens Institutt ansåg att Pedersen, som var en av få kvinnor i yrket, nådde en status som inga manliga pilotkollegor i polartrakterna uppnådde.
1985 blev Ingrid Pedersen amerikansk medborgare. Ingrid Pedersen avled 2012, fyra år efter makens död; paret hade två söner ihop.
Denna artikel behöver bilder. Har du en passande fri bild får du gärna ladda upp den.