
En Insulinpump eller CSII (engelska continuous subcutaneous insulin infusion) är ett medicinskteknisk för behandling av diabetes. Framförallt används insulinpumpar vid typ 1-diabetes, men förekommer även vid typ 2. Insulinpumpen ersätter de flertal insulininjektioner som annars krävs vid diabetesbehandling. Eftersom systemet har en kvarvarande kateter behöver antalet doseringstillfällen inte minimeras. Därav kan kortverkande insulin helt ersätta långverkande insulin.
Insulinpumpar finns i flera varianter och konfigurationer. Typiskt består de av en pumpenhet som laddas med en insulinfylld reservoar anslutet till ett infusionsset. Infusionsettet innehåller en kateterförande del som fästs på kroppen. Katetern bryter huden når underhudsfettet. Pumpen kan bäras i bältesclips, i byxfickor, specialsydda fickor, fästas i underkläder eller klistras direkt på huden. Det finns även helt integrerade system utan externa slangar. Infusionsslangen och dess placering på kroppen byts ungefär var andra till tredje dag.
1963 utvecklades den första portabla insulinpumpen av Arnold Kadisch. Enheten var stor som en mindre resväska och kunde administrera både insulin och glukagon. Den kommersialiserades aldrig.
I slutet av 1970-talet kom de första kommersiella produkterna. De första enheterna var AutoSyringe AS6C utvecklad av DEKA Research & Development Corporation i Manchester, New Hampshire respektive Mill Hill Infuser från National Institute for Medical Research i London. Under mitten av 1980-talet sågs en våg av olika tillverkare från Europa, USA och Japan släppa egna insulinpumpar. Pumparna var dyra och uppvisade problem med insulindosering och tillförlitlighet. Under början av 1990-talet hade därför antalet tillverkare och tillgängliga produkter minskat.
1993 publicerades studien Diabetes Control and Complications Trial (DCCT) i The New England Journal of Medicine. Studien utfördes mellan 1983 och 1993 och påvisade sambandet mellan god blodsockerkontroll och reducerad risk mikrovaskulära sena komplikationer vid typ 1-diabetes. Som resultat ökade utvecklingen av insulinpumpsystem med nya innovationer under tidigt 00-tal. Samtidigt ökade antalet användare av pumpsystem. I USA fanns 1990 färre än 7 000 användare, vilket ökade till nästan 100 000 år 2000. 2016 fanns över 350 000 användare i USA.
Sammanfallande med uppsvinget i intresse för insulinpumpssystem runt millennieskiftet kom 1999 den första sensorn för kontinuerlig glukosmätning (CGM). Denna tillät kontinuerlig och automatisk mätning av interstitiell glukoskoncentration i fettväv. Kombinationen av de båda teknikerna, insulinpumpen och CGM möjliggjorde automatisk kontroll av insulindosering baserad på mätvärden från sensorn.
Insulinpumpen doserar kortverkande insulin kontinuerligt under dygnet (så kallad basaldos). Pumpen kan programmeras så att basaldosen varierar över dygnet, till exempel med en lägre nivå under natten. Vid måltider och övriga tillfällen då extra insulin är nödvändigt, knappas den önskade mängden insulin in på insulinpumpen (bolusdos). Tillförseln kan också minskas eller pausas tillfälligt, exempelvis vid fysisk aktivitet eller vid en insulinkänning. Pumpen har ofta ett minne som registrerar vilka doser som givits under de senaste dagarna eller veckorna.
Jämfört med manuella återkommande injektioner av lång- och kortverkande insulin kan pumpbehandling ge flera fördelar.
SBU Statens beredning för medicinsk utvärdering har publicerat en systematisk litteraturöversikt som handlar om insulinpumpar 2013.
| ||||||||||||||