Inom artificiell intelligens (AI) är en intelligent agent en entitet som uppfattar sin omgivning, agerar autonomt för att uppnå mål, och som kan förbättra sin prestanda genom maskininlärning eller genom att inhämta kunskap. Det kan vara allt från en enkel termostat till komplexa mjukvarusystem, självkörande bilar eller mänskliga system.
Ett mer specialiserat begrepp som vuxit fram ur modern generativ AI är agentisk AI (ofta bara kallat AI-agent). Detta syftar på system som kan ta egna initiativ för att lösa komplexa problem, fatta beslut och agera över längre tidsperioder utan konstant mänsklig styrning.

I många standardverk, exempelvis Stuart Russell och Peter Norvigs Artificial Intelligence: A Modern Approach, definieras artificiell intelligens som just studiet och designen av intelligenta agenter.
Att definiera AI utifrån agenter innebär att man fokuserar på beteende och måluppfyllelse istället för filosofiska frågor om maskiners eventuella medvetande (såsom Turingtestet). Det gör det också möjligt att rent objektivt och matematiskt testa hur väl ett AI-system presterar genom att mäta hur framgångsrikt det uppnår sina mål. En ideal agent kallas ofta för en "rationell agent", en entitet som alltid strävar efter att uppnå det bästa möjliga utfallet baserat på den kunskap den har.
Matematiskt kan en agents beteende beskrivas genom en agentfunktion. Denna funktion mappar agentens samlade historik av varseblivningar (kallat percept, det agenten har uppfattat av sin miljö) till en specifik handling.
För att agenten ska veta vilka handlingar som är bra eller dåliga styrs den av en målfunktion (engelska: objective function). Målfunktionen är ett mått på framgång. Beroende på vilket AI-område som avses kallas detta ofta för olika saker:
Russell och Norvig delar in intelligenta agenter i fem huvudkategorier baserat på deras komplexitet:
Med framväxten av stora språkmodeller (LLM) under 2020-talet har begreppet AI-agent fått en delvis ny och mycket populär innebörd. Sådana agenter utmärks av att de kan fungera autonomt i komplexa digitala miljöer. Istället för att bara generera text utifrån en specifik prompt, kan de bryta ner stora mål i delmål, skriva och exekvera egen kod, surfa på nätet och använda externa programvaror.
Tidiga framstående exempel på detta inkluderar experimentella verktyg som AutoGPT och kodningsassistenter som Devin. Företag använder även multi-agentsystem (flera agenter som kommunicerar med varandra) för att bygga simuleringar, till exempel utvecklade företaget Waymo en agentmiljö kallad Carcraft för att simulera trafiksituationer och träna självkörande bilar. Inom industrin bygger mjukvaruföretag plattformar där agenter autonomt kan sköta kundtjänstärenden, boka resor eller hantera administrativt arbete inom vården.
I ingenjörspraxis skiljer man mellan fördefinierade LLM‑processer, där verktyg anropas längs fasta flöden, och agenter som själva väljer sekvensen av åtgärder och vilka verktyg som ska användas. På grund av flerstegsarbete, tillståndsändringar och anpassning utifrån mellanliggande resultat är sådana system svårare att utvärdera, därför används automatiserade kontroller för att upptäcka beteendeförändringar innan drift.
Observerbarheten för agentbaserade system är uppbyggd kring spår som registrerar anrop av modeller, verktyg, datasökningar och genereringar tillsammans med fördröjningar och tokenförbrukning. För att bedöma kvaliteten läggs expertannoteringar, användarfeedback och automatiska LLM‑utvärderare till spåren. Enskilda körsteg representeras som inbäddade spans som bildar en hierarki för en körning.
Vissa agentramverk visualiserar logiken steg för steg, spårar utförandet och erbjuder systemverktyg för observerbarhet vid felsökning. I distribuerade applikationer kan spårningskontext skickas mellan tjänster över HTTP, vilket kopplar deras spans till ett enhetligt genomgående spår.
I drift övervakas inte bara fel och fördröjningar utan även kostnader, verktygsanvändning, agenternas versioner och kvalitetsmått. Modellanrop kan sparas som separata genereringar med ingångar, utgångar, tokens och tidsstämplar, och relaterade genereringar kan grupperas till konversationer. Observerbarhet är bredare än spårning: den förenar spår, metrik och loggar, medan spårning bevarar operationernas kausala kedja. Utvärdering kan utföras online på aktiva spår och offline på testuppsättningar och experiment, vilket hjälper till att upptäcka regressioner innan ändringar släpps.